Hösten blåser av träden. Ett fåtal gula löv syns på träden. Jag tänker tillbaka och inser att de där höstpromenaderna inte riktigt blev av. Återigen har jag sett hösten på avstånd. Det betyder inte att bilderna av all färgprakt, med allt från grönt till orange, inte finns kvar. Men jag har inte riktigt andats in den och befunnit mig i och under. Viktigaste förklaringen är sjukdom. Dryga två veckor försvårar promenader.
En ironisk reflektion slår mig. Det är med höstpromenaderna ungefär som vårt sexliv. Så nära men ändå inte där. Att se det eftertraktade, uppskatta det på håll, men ändå vilja men inte kunna röra, känna, göra.
En märklig likhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar