Jag tänker, funderar, försöker landa i mig och vem jag är.
Litar jag på Lyckliga Hon? Det beror på, kan jag säga.
Till att börja med måste jag gå på magkänsla och inte vad hon säger. Nej, fel. Det är hur hon säger saker som får avgöra. Hon har ljugit för mig så ofta att jag vet att hennes ord inte är att lita på. Här handlar det om bedömningar.
Litar jag på att Hon inte gör något förbjudet nu?
Och att Hon inte aktivt sökt det med Han På Jobbet? Svaret är ett odiskutabelt ja. Men med en tråkig liten kantanteckning om varför hon inte försöker hitta närheten i relationen men sitter och trånar efter en kollega. Men jag känner tillit till att hon inte kommer att sträva efter mer.
Det betyder inte att jag inte är ledsen för att Hon är så låst i att möta mig. Men jag styr mina tankar till att sexlusten mycket väl kan betyda att hon inte älskar mig, men att det finns en tro på att det går att hitta den igen.
Litar jag på att Hon älskar mig och vill detta?
Ja, som vän, partner och förälder. Att jag är sedd som generös, hjälpsam och rolig. Men som sagt, massor fattas. Det har inte bara med sex att göra, utan en onyfikenhet och en oförlåtande långsinthet. Men jag litar på att hon liksom jag känner självklarhet i att vara med mig och ser mig i framtiden.
Det är väldigt svårt. Såret från hennes falska löfte förra sommaren om att hon inte skulle lämna förrän vi hade gått i familjerådgivning är stort. Hon har vid så många gånger undanhålit jobbiga saker för att slippa kritik, och sedan slängt ur sig det när det är för sent. Det är den konflikträdslan hos henne som ligger som något väldigt skavande mellan oss. Det blir ännu jobbigare när hon verkar i det närmaste omedveten om problemet.
Vad gör jag?
Jag tänker agera som att jag litar på henne. Jag försöker stoppa bort tanken att "Det är slut" kan komma dagen efter "Jag tror verkligen på det här nu". Jag slappnar av och lever i vardagen och hoppas att hon inte börjar kriga mot mig.
Jag formulerar en sannolikhetstanke utifrån tankar på en blogg för länge sen.
Om du tänker efter hur många dagar du varit rädd för att hon ska göra slut, och ställer det mot hur många dagar hon faktiskt gjort det, så talar sannolikheten för dig.
Motfrågan mot den sista skulle möjligen vara: Räknas alla dagar hon hotat med att lämna? *ironiskylt*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
...en oförlåtande långsinthet.
SvaraRaderaDÄR, min gode man, är ni båda lika goda kålsupare. Vem är det som så fort nåt i relationen går honom emot/gör honom orolig, drar upp Rocky (18 månader efter händelsen) för att återigen älta det hela. Trots att du påstår dig ha förlåtit och gått vidare. Bara i posten nedanför är Rocky och turerna kring honom ett viktigt ämne.
Långsinthet är inget som bara hon besitter. Ni, min herre, besitter den också i rikliga mängder.
Jag sa ingenting om min långsinthet.
SvaraRaderaDet var i allmänhet dumt att vi inte gick i familjerådgivning tidigt i våras. Inte bara för Rocky, utan också för hur ruttet Hon separerade. Dumt som tusan.
Det är intressant att det är först när historien om Rocky fått något att relatera till som det landat mellan oss. Först i jämförelsen med mig förut och henne nu och då och nu nådde vi fram.
Jag tror inte du förstår hur lite lugna samtal vi haft om det. Hon har varit så jävla arg om jag nån gång nämnt det att jag inte förstått hennes förändring i magen. Den enda slutsats jag kunnat dra är att hon har inte haft nån vilja att göra upp med det hon gjorde. Varför hon reagerat vet jag inte. Men det känns bra nu.