Livet - en bruksanvisning

Det måste ju ha varit en fin helg när jag skulle vilja ta helgen som en bruksanvisning för mitt eget liv. Eller Vårt liv, rättare sagt. Vi.

I fredags var det från min sida spända förväntningar. Lyckliga Hon hade aviserat att Hon kommit till insikter och insett att Hon hämnats på mig. När dottern och kompisen somnat började vi prata. Och där jag trodde att även kriget i år sorterades in under kriget mot mig (i syfte att få mig att känna att hon är ett halvt ben utanför relationen), så hade jag fel. Istället började hon ösa ur sig om hur dum jag var för och att hon inte riktigt förstod det då.

Sen fortsatte vi. Timme efter timme av sävlig ledsenhet, ärliga ord om den andres dumheter i det förflutna. Rätt pinsamt då och då. Men med en intressant notering. Vi blev inte arga. (Jo, Hon körde sedvanligt "Det är ingen idé", men i princip inte.)

Och när vi kunde vakna på morgonen och jag redde ut hennes mest pinsamma missförstånd (där tio försök kvällen innan inte lyckades), så var allt lugnt och som vanligt. Det var ingen finsk stämning, inget surt, utan bara fint som vanligt. Vi konstaterade lugnt att vi var rätt pinsamma. Inget skuldundvikandekastande. Det var ett rätt kasst samtal som rensade luften. Helt enkelt.

Och det är rätt skönt att göra bort sig kollektivt och ha förlåtit det direkt.

På lördag morgon fick vi till och med ett gapskratt åt ett skämt om en purjolök och "Ja, den behöver rakas, men annars". Sånt lättar stämning när skämt brukar leda till sura bitterheter.

Lördagen var vi på fest, och Frun somnade i sängen med kläder på och den där småfulla looken när man somnar som ett kryss liggande över hela sängen. Jag fick av henne kläderna till slut. Synd att skrynkla finklänningen.

Och sen i söndags morse med en sovande dotter, vågade jag. Ett finger, en hand, och där låg jag och kände att hon reagerade, rent elektriskt helt tyst och jag märkte att hon svarade. I sömnen. Och sömn ljuger inte. Så när hon vaknade var fortsättningen alldeles självklar och liggande på sidan var vi alldeles flyga-en-bit-över-madrassen-färdiga några minuter innan dottern vaknade.

Sen hade vi en fin dag med träning för dotter och mig, god mat och glögg hemma hos Humlan.

Och livet bara liksom Är. Kärleksfullt, bekräftat. Prat om flyttihop. Prat om jobb. Skratt. Roliga historier. Allt har liksom varit lyckat. Från bussbyten till vädret till kryddningen av maten.

Har jag blivit en idiot? Nejdå. Det finns en del saker. Som i vilken ordning man säger saker. Och varför Hon måste tycka att allt annat än Rocky alltid är mest mitt fel. Skit samma just nu. Copy - paste till 89 års ålder, så är jag lycklig.