Onödigt

Jag är tillbaka hos Hon efter att ha varit hemma och vänt några timmar. Vi har haft en fin helg där vi träffat Storasyster och Svågern och flickorna hemma hos Lyckliga Hon. Så länge sen som Lyckliga Hon hade gäster hemma. Jättemysigt var det. Rent allmänt en fin helg, utan konflikter, utan konstigheter. Bara vara. Tyvärr somnade en jättetrött Lyckliga Hon i soffan i lördags.

Och i morse var det likt men ändå annorlunda. En nyvaken, trött Hon vaknade snabbare än hon brukar. Borta var demonstrativt blundande. Istället ett möte. Det blev till och med en gammal favorit. Jag frågade "Vill du höra en historia?", och svaret ett gulligt "Kanske det". Det ändrades minuterna senare till ett "Gärna".

Fint som fan gick det.

Vi har pratat en hel del om flytta ihop. Vi tycker att det slösas så mycket tid på särboende nu. Det cyklas och åks buss och hämtas och lämnas och vi känner att det är onödigt. Vi skulle vilja bo ihop nu, i tillräckligt stort.

Än så länge är det bara drömmar. Det finns praktiska saker som ska lösas som inte kan ske nu. Men det kommer att bli. Säger hjärtat.

Vi klarade till och med av att dryfta en av de stora, jobbiga sakerna. Det associerades från vad har vi råd med? Vem ska betala vad? Då kom betalningen för pojkarna upp. Ingen lösning. Men inget gräl. Inga tvärsäkerheter. Nytt.