Lyckliga Hon hade mejlat att Hon var ledsen igår. Om pengar. Jag borde anat att det inte skulle gå bra när jag kom till henne. Borde anat att ledsenhet hos henne alltid innebär samma sak. Hon kommer att vara sluten, trumpen och isolerande mot mig, och när jag till slut får läge att fråga så kommer hon att på något sätt vrida det till att det är mitt fel.
Det hände. Väl i säng flög haranger av klagande mot mig. Hon kunde inte förstå varför jag inte velat vara med på presenter till pojkarna, kunde inte förstå min fråga om hur dyra julklappar hon tänkt att vi ska köpa till varandra, hade klagomål på att jag bjöd på för lite saker och på att jag uppenbarligen inte älskade hennes pojkar och på att jag inte erbjöd mig att betala när Hon helst ville träffa Mumindalen hemma hos Lyckliga Hon. Mycket uppdämt missnöje vällde ut. Svårt att värja mig.
Mina tankar om hennes överfokusering på sin självständighet, att hon inte velat ha hjälp och stöd, hur svårt hon har med att känna tacksamhetsskuld och framför allt på hur isolerande och uteslutande hon varit mot mig i relationen, gick helt förbi. Jag "gömmer mig" om jag berättar att hon förbjudit mig att träffa pojkarna så mycket som jag vill eller att det varit jobbigt att Hon absolut inte velat prata om att bo ihop.
Till slut landade vi i ett lugn där Hon fått ösa ur sig klagomålen. Det blir som min mamma. Det måste klagas ur först, för att sedan lugna sig. Men kul är det inte.
Hon bad idag om ursäkt för att hon var ledsen, men det var ju knappast problemet. Hur man agerar ut ledsenheten är det centrala. Varför måste ledset alltid göras till mitt fel? Nu verkar Hon ha fattat det också. I alla fall lite. Det kom mer reflekterade ursäkter också. Om länge.
Det blir nog en fin helg till slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Varför ville du inte vara med på presenter till pojkarna då? Det låter ju inte så kärleksfullt....
SvaraRaderaBjuder du på något? Hjälper du henne ekonomiskt när hon har det knapert?
Hur mycket man ska köpa julklappar för?! Bestämmer man sånt annat än fattiga syskon emellan möjligen? Man ger väl vad man vill ge... Brukar ni bestämma sånt? Vi har gjort det någon gång. Man får köpa present för exakt 87,50, varken mer eller mindre. Då får man stå och väga lösgodis för de sista slantarna... Nehej, salt fisk väger liiite för mycket, en sockerbit då?!
SvaraRaderaÄr ni inte en familj med två hem och är det verkligen så att du inte velat vara med på presenterna? Ni är väl gifta, har ni inte en gemensam ekonomi?
Jag känner inte eran ekonomiska situation, men det låter konstigt med att du inte vill betala när ni gemensamt ska träffa en vän, oavsett om det är hos henne eller hos dig. Eller har du inte råd? Eller... jag kanske inte fattar. Det händer ibland!
Caroline först om julklappar:
SvaraRaderaDet handlar om huruvida vi prioriterar att köpa dyrt eller inte dyrt. Inte tior utan femhundralappar i variation. Prioritera barn om pengar inte räcker. En relevant fråga.
Jag har tassat och varit jätteängslig för att Hon ska känna tacksamhetsskuld av att jag bjuder och köper dyrare födelsedagspresent och så. Förra julen var väldigt jobbig när jag hade köpt mer presenter till dottern än vad Hon hade gjort. Det minnet tror jag att jag överreagerat på.
Bägge:
Lyckliga Hon har gjort precis allting för att visa att vi inte är en gemensam familj. Det är hennes beslut och inte mitt. Hon gjorde slut och har sedan ägnat mängder av kraft åt att markera distans och avstånd mot mig. Separat ekonomi om boende och hushållsutgifter och att hon tar ansvar för pojkarna och att jag därmed inte bestämmer något över vad som ska gälla för dem, har varit en central del för henne.
Delad ekonomi för att vi är gifta? Det var så förr såklart. Med andra problem eftersom Lyckliga Hon inte trodde på demokratiskt föräldraskap om Pojkarna. Hon skulle bestämma allt om dem, och det var fel tänkt.
Eftersom hon ibland knappt låtit mig träffa barnen eller henne, och inte med ett ord klarat av att beröra frågan om att sedermera bo ihop så har vi fortsatt som det blev när hon gjort slut. Jag gav egen present både till Stor och Mellan. Allt om dottern delar vi på. Såklart.
När vi träffat mina släktingar eller Mumindalen hemma hos mig har jag köpt allting. Enda undantaget är när vi firade Lyckliga Hons födelsedag hos mig när vi delade på allting. Hemma hos Lyckliga Hon har vi aldrig träffat någon. Under semestern i somras hade vi en gemensam kassa även för pojkarna.
Jag tycker att "mannen bjuder" är ett ganska pinsamt upplägg som könsroller. 2009 ska man klara av bättre än att kräva det. Tycker jag. Men bjuder gör jag. Ibland och på mitt sätt.
Det är uppenbarligen så att jag övertolkat hennes gränsdragning mellan mig och Henne. Jag har ofta inte varit vatten värd. Hon har ofta behandlat mig som skit och lämnat åt mig att ständigt anpassa mig för att Hon inte ska få panik.
Det här är lite pinsamt enligt mig. Hon har gjort en höna av en fjäder istället för att ta upp frågan utifrån vad Hon känner och vill.
Vad är det för pinsamt med att mannen bjuder, om han har det bättre ställt?
SvaraRaderaJäkligt gulligt att göra så tycker jag.
(Varför vara så livrädd för olika könsroller? Vi är olika och kommer alltid att vara det.)
Jag bjuder gärna en man på restaurang. Det har jag gjort många gånger i mitt liv, om jag haft bättre ekonomi.
I mitt fall delar vi på alla inkomstser och utgifter, så vi bjuder varandra tillsammans! :)
Vi brukar alltid säga nåt om "vem betalar i dag, då??". Åså kollar vi lite vem som har minst ebb i plånbok och konton. I snitt är det numera jämnt fördelat. När jag hade lika mycket kvar efter skatt och tjänstebil som hon fick före skatt var det mindre jämnt fördelat (och vinet och maten var MYCKET dyrare.). I praktiken innebär ju det att jag påverkas av hennes dyra klädköp och vice versa. Men nu är vi ju gifta, med barn, och lgh ihop. Så vadå??
SvaraRaderaSeparat ekonomi suger. Vad i h-e ska man med ett förhållande till annars.
L och Andningskutym:
SvaraRaderaVi hade helt delad ekonomi förut. Efter separationen och att bägge haft ansvar för sina utgifter runt fixande i lägenhet och möbelköp och annat har vi haft separat ekonomi undantaget dottern. Hon har på ett väldigt strängt och hårt sätt visat att hon vill ha extremt tydliga gränser mellan oss. Inte minst genom hur o-välkommen jag varit till Henne och hur mycket hon sagt att jag förstört det trevliga hemma hos henne. Orättvisa anklagelser, till största del.
En liten bitterhet i mig är att när vi hade delad ekonomi så "förväntades" ändå jag stå för "romantik" för mina pengar. Köpa en blomma eller något annat. Delvis min känsla av att det förväntades och delvis min ledsenhet över att hon så sällan gör sånt. Det spelar säkert roll.
Jag bjuder. Allt annat är lögn. Men jag gör det på mitt sätt.
I grund finns inga facit här. Men delad ekonomi är enligt mig det mest rimliga om man har väldigt olika inkomster.
Men Lyckliga Hon har haft fel när hon tyckt att jag ska betala för pojkarna men att jag inte ska ha något att säga till om vad som gäller hemma. Så vill jag inte ha det när vi åter flyttar ihop det. Liksom rimliga krav på att betala för sig om man bor kvar hemma. Gemensam betalning = gemensamt inflytande.
Köp så dyrt du vill så köper hon så dyrt hon vill. Varför enas om sådant? Ge med hjärtat. Något från hjärtat kan kosta 2200 kronor. Eller 20. Och oavsett vem som köper mest presenter - ni står väl båda som avsändare till julklapparna, eller ser till att det verkar lika?! Man kan ju inte som en förälder i en relation med den andra ge mer än den andra!!
SvaraRaderaBjud så mycket som du orkar och kan. Vem tar skada av det? Jag bjöd på restaurang igår. Det har inget med att göra att han inte har råd att betala sin mat. Och jag köpte all mat idag. Och hans skiva igår. Inte hamnar han eller jag i skuld för det. Skulle mina pengar till slut för att jag bjudit honom något alldeles väldigt, så frågar jag honom om pengar. Och får. Även om det är för att jag vill köpa hårfärg.
Det finns ett ledset minne i mig. När vi bodde ihop hade vi helt delad ekonomi. Lika mycket var till vad man ville använda det till. Ändå förväntades jag bjuda och stå för gulliga saker. Förväntades köpa lite dyrare presenter.
SvaraRaderaAtt köpa mycket dyrare present till någon kan lätt bli fel. Att vara hyfsat synkade är klokt. Inte i detalj men i inriktning.
Det finns inga rätt och fel om hur man delar på utgifter och inkomster. Bara nöjd eller missnöjd.
Ibland blir jag så trött på vekheten när du eller ni ska gå vidare "det finns ett litet ledset minne i mig". Samlar du på dem eller?! Hur ledsen kan man bli över en sådan sak? Det är som om att det finns en total oförmåga att skita i somligt, bara gå vidare. Du samlar klemade saker som en hamster samlar mat.
SvaraRaderaCaroline:
SvaraRaderaJag fattar ingenting. "vekhet", "samlar klemade saker"? Bara för att jag försöker förstå hur jag reagerat historiskt.
Jag tycker att det många gånger handlar om då, och länge sedan, om sådant som i rimlighetens namn borde vara utagerat, bortglömt, förlåtet, strunt. Det är små ledsna saker i dig och små saker som skaver och allt vad det är, när det borde vara att satsa helhjärtat framåt och släppa saker. Låta dem ha skett, sluta låta dem ha så stor påverkan. Våga satsa fullt ut utan förbehåll.
SvaraRaderaDet upplever jag som att du aldrig törs eller kan. Alltid ett litet men. Alltid ett litet skav. Ett litet ledset.
Men Caroline. Vad vet du om att jag låter ha så stor påverkan? Egentligen. Visst läser du säkerligen Lyckliga Hons blogg där jag inte vet vad hon skriver. Men mina reflektioner, tankar och funderingar om det förflutna har inget vad jag agerar ut att göra. Bara med vad jag reflekterar över och hur jag försöker förstå.
SvaraRaderaDet finns en panikartad "stoppa undan"-mentalitet där Dået ska glömmas, vilket lätt leder till att man glömmer att lära sig av varför man agerade som man gjorde. Att förstå ledsenheter i det förflutna är möjligheten att gå opåverkad förbi dem i framtiden.
Om det finns skav eller ledset nu? Absolut inte i det stora och absolut inte så länge vi bara delar bilden av att vi sårat varandra historiskt och vill gå vidare och veta om vad i våra personligheter som fått oss att såra. Sen saknar jag vårt sexliv. Jag blir avtänd av den här krampaktiga antisexualiteten som Lyckliga Hon vill ha nu. Det är mysigt de få gånger det blir av, men jag är mer "lust föder lust". Annars är livet fint nu.
Ja jag har aldrig påstått att det är vad du agerar ut. Men du drar upp det här, vilket får mig att tro, möjligen felaktigt, att det är saker du fortfarande går omkring och har problem med i en eller annan skepnad. Det verkar så svårt att gräva ner saker för gott.
SvaraRaderaDet handlar inte längre om att lära sig vad det verkar, utan mer att aldrig släppa sig fri och börja om, utan att lägga saker ovanpå varandra. En upplevelse, som kanske liknar en annan, kan mycket väl vara värd att läggas underst och inte ovanpå något annat gammalt, fatt.
Allt måste man inte analysera. Allt händer inte av en utstuderad anledning. Somligt kan man bara låta passera. Faktiskt.
Men jag har förstått att du inte släpper saker.
Och där tycker jag att du missar mitt tänkande igen.
SvaraRaderaInga facit, bara respekt för andra. Jag vet hur jag fungerar, inte minst efter min terapi. Och att förstå varför jag reagerat så överkänsligt ibland är så jag tänker och vill tänka för att lägga bakom och inte bry mig. Det har inte ett skit att göra med att inte släppa saker.
Vi släpper saker på olika sätt, står stadiga i situationer där vi förut reagerat för att vi lärt oss eller förträngt, hittar tillit i relationer genom att reda ut och förstå eller genom att aldrig beröra.