Jag måste skärpa mig nu. Det känns som om mitt undermedvetna hade läst av känslor som jag låtit slippa ut för tydligt. Det blir för mycket negativt nu.
Jag menar, det är ju inte negativt. I det stora hela. För första gången på väldigt länge - faktiskt sen i våras - är två saker uppfyllda samtidigt.
Ett. Jag är inte rädd för att Lyckliga Hon är på väg att lämna. Jag vågar känna att Hon nu när vi pratar om att flytta ihop framför barnen, faktiskt har valt det här. Att hon liksom jag vågar lita på att vi vill det här och att vi kan reda ut om det uppkommer problem.
Två. Jag känner (det har jag ju gjort rätt länge nu) total tillit i att Lyckliga Hon inte döljer något för mig. Att vänner bara är vänner och att drömmarna är i vår relation och inte kopplade till ett liv utan mig. Det har tagit tid att landa där efter alla Baristalögner och all annan oärlighet från Lyckliga Hon, men det har gått.
Och det är jävligt fina känslor som innebär att jag vill och vet att jag vill. Det är tron på vårt fina och tilliten till att vi kommer att landa i allt större trygghet som föder allt större självklarhet.
Nu tar jag helg. Ska strax cykla hem till Lyckliga Hon och ägna helgen åt familjemys, TV-spel med barnen och sång med hela familjen. Och pussar. Hoppas jag. Litar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar