Julegråt och nyårsmys

Upp och ner.
Varför är Lyckliga Hon så ledsen nu i jul?
Varför klagar hon så på mig i sin ledsenhet?
Varför säger hon tiggande ord som:
"Jag vill bara känna mig omtyckt som jag är"
Jo, vi är två här.

Ja, vem vill inte det.
Det har hon alltid sagt när hon varit som jobbigast.
Det är Hon inte nu.
Vi har det lugnt och mysigt.
Ändå är hon så ledsen.
Och jag frågar varför.
För att jag inte tycker om henne.
När hennes sexlust krånglar.

Hur mycket beror på din mamma?
Frågar jag.
"En del"
Säger hon.
Men det sa du inte.
Denna mamma som hon måste ta tag i.
Annars?

Och en fika mellan henne och Brista.
Jippi.
Själva symbolen för den känslolösa autismen hon kan vara.
Det blev tjafs.
Jag stod upp för mitt.
Sa:
"Säg aldrig mer att jag inte jobbat"
Det var så jävla dumt sagt att jag bara blir arg.
"Förlåt"
Säger hon nu.

Jag vet inte.
Vad vi är.
Nånstans är jag trött.

Tur att mysiga dagar med
Storasyster
Tvillingbror
och alla små barn
och Pojkarna
och underbaraste Dottern
Och kul kväll med Hon och Mumindalen
också finns.

Och skönt att det finns ömhet.
Efter småtjafs finns inte vända ryggar och surt.
Istället krypa nära och ömhet.
Förstått.
På nåt sätt.

Ett år.
Gott.
Nytt.
Önskar.
En jag.
Som är jag.

Julemys II

Väldigt mysig jul.

Väldigt.
Mysigt.

Till och med Det Där.
Bara en kväll.

Varför är du lite off?

Vi låg i sängen en morgon. Kvällen innan hade kännetecknats av sedvanligt ihjältigande av mig och mina initiativ.

Jag låg där på morgonen och läste en bok när Lyckliga Hon vaknade. Hon kröp nära, rörde vid mig, och klappade på mig.

Hon: Vad är det? Varför är du lite off?
Jag: För att det är bara om jag är ogosig mot dig som du är gosig mot mig?
Hon: Ja, tyvärr är det så.
Jag: Det är tragiskt.

Det var väldigt bra att hon inte förnekade. Att Hon inser.

Det är tragiskt. Att det ska vara så. Väldigt.

Julemys

Jag blev ledsen i morse.
Jag tog steg tillbaka.
Trumpade åt sidan.
Inte krama.
Inte klappa.
Inte röra.
Inte pussa.
Tiga och se lite fjär ut.

Då börjar Lyckliga Hon gosa.

Det är för jävla tragiskt.

Tonårsspelet.
Ny version.

Julemys på er alla!
Här kommer det att bli jättemysigt.

Julkänsla

Lite ledset inuti men också lite glatt. Allt är ett steg framåt från ett ansikte som visar avsmak när jag bara vill pussas.

Det putsas, fejas och lyssnas på julmusik. Värmen inuti är trots allt stor. Det finns kärlek. Nånstans finns den.

Dagens topplista:

Bronsplats
Ella Fitzgerald, "Let it snow"
Motivering: Självklart en av världens bästa sångerskor någonsin. Hon har sån klang att det låter som om hon sjunger stämsång med sig själv.



Silverplats:
The Pogues och Kirsty MacColl.
Motivering: Världens bästa duett. Men just idag bara världens näst bästa jullåt.



Guldplats:
Jussi Björling, "O helga natt" eller "Adams julsång" som prettoar säger.
Motivering: Har någon sjungit bättre på någon låt någonsin?
Alltså, jag får tårar i ögonen på slutet när han gör höjningen, men redan innan dess har ståpälsen stått som en isbjörnspäls i flera minuter. Hedersomnämnande inom den här låten går till Tommy Körberg eller Håkan Hagegård. De versionerna är mindre pompösa men inte heller lika maffiga.

The botten is nådd

Det kunde bli värre. Lyckliga Hons trådlösa bredband krånglade ju. Det började med att jag råkade dra ut en förlängningssladd. Hon blev anklagande mot mig, på ett rätt pinsamt sätt. Jag försökte fixa men Hon hade slarvat bort användaruppgifter. Hon var skitarg och sur. Jag fortsatte försöka fixa men hon blev bara surare. Jag frågade "Varför är du så arg på mig?" fick det intressanta svaret "Det är en relevant fråga". Vi somnade med henne skitsur.

I morse fixade jag det slutligen. Då kom ett "Förlåt". Inte mer. Jag undrade om hon drar lärdomar om hur hon hanterar stress. Inget svar. Sen har hon varit helt tyst under dagen.

Det här är bland det mest pinsamma någonsin. Vi får gå till Rocky-tiden. Så jag ställer frågan. Varför? Byggt på lärdomar från senaste åren vet jag att överdrivet starka reaktioner döljer något. Något i henne mår dåligt och måste ut som anklagelser mot mig. Jag ser tre tänkbara förklaringar. Alla kan vara sanna.

Hon har ett primalt sätt att hantera stress
Så är det uppenbarligen. Frågan är om hon kan erkänna det och vill lära sig. Utvecklas. Jag tycker det är pinsamt att hon inte klarar av att se när hon blir en som sårar.

Sen kan jag spekulera om stressens grunder.

Jobbet, mamman, pengarna?
Jobbet räcker inte som förklaring. Så här reagerar inte ens Stresskänsliga Hon när hon inte kan kolla mejlen en dag. Nåt skaver inuti. Hon kan ha tappat kontrollen på jobbet som i våras. Hon kan känna stor ledsenhet för sin mamma. Hon känner underläge och har ont om pengar. Hon har ju varit rätt jobbig under hela sista veckan fram mot jul nu. Jag vet faktiskt inte. Det känns som om det inte räcker som förklaring. Och det ÄR pinsamt att söka fel hos mig som är helt ovidkommande. Oavsett.

Det handlar om henne och mig
Det finns stöd för det historiskt. Hela Rocky, hela hennes döljande av Barista. Det bara dräller av exempel på att hennes skuldkänslor för något gjort henne anklagande mot mig. Alternativt att hon inte vågar säga att hon funderar på att lämna mig eller känner att hon inte älskar mig, men inte vågar säga det.

Så. Funderat klart nu. Jag sitter hemma och ska strax åka till henne med påsar med julklappar och inte komma hem förrän efter jul. Jag åker dit och hoppas att jag kommer hem till en Hon som är ansvarstagande, medveten, kärleksfull. Litar faktiskt på det.

Sen är det tragiskt att jag måste drivas så långt innan hon inser vad hon håller på med. Been there.

God jul.

Julefrid och både tänka på och glömma

Jag och Hon är tillbaka på ett slags beteende som ofta gällde före De Jobbiga åren. Vilket innebär att vi bägge är rätt gnälliga (Jag erkänner, jag har ryckts med), men också helt överspända för att känna oss anklagade. Vilket såklart innebär att vi reagerar som man brukar. Man anklagar tillbaka.

Vi pratade om det igår. Inget bra samtal. Men nånstans framåt slutet fick jag medhåll på det jag sa. Att det där besatta sökandet efter vem som gjort mest fel eller först fel, är det som mest av allt förstör relationen. Det kan bara leda bakåt. Viktigt att komma ihåg.

Det innebär att jag hoppas det är lugnare nu. Jag har varit hemma hos mig och tagit om hand blommor och småsjuksovit en stund. Ikväll ska vi ut på social aktivitet med Storasyster och Svågern.

Men min högst prioriterade grej just nu, tanken att jobba med. Att göra mig immun mot att Lyckliga Hons julstress påminner om någon som alltid blev hispig och kontrollfreakigt irriterad runt jul. Min mamma. Bara att glömma.

Så. En sak att komma ihåg. En att glömma. Det ska jag nog klara av.

Kollektivt skyldiga

Lyckliga Hon är totalstissig innan jul. Och idag rycktes jag med.

Hon är stressad över tid, och som alltid när hon är stressad blir hon sur, tvär och anklagande. Det innebär att sånt som att jag köpt varenda julklapp hittills totalt förbises. Hon lyckas anklaga mig för diverse saker, förutom en massa lättretligt humör.

Hon är stressad över pengar. Och då "råkar" hon flera helger i rad glömma att köpa vin, så jag får ta med mig vin till henne. Samt ett konstant gnäll över min släkt och hur dyr julen blir.

Hon är rätt jobbig. Uppgiven, anklagande och suck och stön. Dessutom straffas jag med allmän isolering över att vi tjafsgrälade för fyra dar sen. Långsinthet.

Och nu rycks jag med. En utdragen sladd ledde av nån slump jag inte förstår till att det trådlösa bredbandet la av. Jag försökte fixa genom att ringa support trots att jag låg sjuk. Sen kom vi i tjafs över att jag tyckte jag var snäll som ringde supporten, medan hon var helt besatt vid att min hand höll i sladden. Ett tramsigt, löjligt gräl som gjorde dottern ledsen.

Det riskerar bli en helvetes jul det här. Åtminstone tills alla julklappar är inköpta. Då lär hon lugna sig.

Tills dess. Ja, jag skulle vilja vara hos mig till julafton. Jag vantrivs hemma hos henne just nu. Det är ett ständigt tassande för att inte göra henne irriterad. Och när jag är småsjuk orkar jag inte tassa eller bara vika mig hela tiden.

Jobba, förvånas och glädjas

Det är märkligt det där med att Lyckliga Hon sa att jag inte jobbat för att bearbeta min rädsla om Barista. Bortsett från att ens återfru emococoonar med sitt ex och sen har kontakt med honom bakom min rygg och ljuger. Och ljuger igen. Bortse från det. Jag har jobbat. Och fattar inte hur hon inte ser det.

Men jag tänker mest på en annan sak som jag sa. Det finns ett stort och totalt bevis på hur jag jobbat.

Beviset?

Jag är kvar. Trots. Allt.

Med tanke på hennes historia med otrohet och lögner undrar jag hur och varför jag stod ut i våras. När hon bemötte min rädsla med hånfullhet och ilska och när hon föll tillbaka i isolerande nyodräglighet, borde jag såklart gett upp. Men gjorde det inte.

Den bästa förklaringen jag kan hitta i mig själv är att min terapi i våras gjorde mycket som ventil. Men ännu mer gjordes av att jag relativt sett är trygg i vem jag är. Eller blev.

Men den största förklaringen är faktiskt relationell. När Hon sa nu som generell förklaring att hon mådde dåligt och var förvirrad, så var det ju precis det jag både tänkte och visste i våras. Jag har hela tiden, mitt i ledsenhet och anklagelser, alltid försökt falla tillbaka till: Hon vill inte göra så här.

Och med tanke på att Hon inte gör så nu hade jag troligen rätt. Den självklara magkänslan att älska hade förhoppningsvis rätt.

Men jag kan fortfarande se tillbaka på historien med stor förvåning. Och tänka att "En lögn till så gör jag slut." Men jag vet nånstans att jag inte menar det.

Det är nåt med kärlek.

Herrejävlar!

Igår tjafspratade jag och Lyckliga Hon i sängen, lite för sent och inte helt klockrent. Men eftersom några nya saker sades så övervägde kanske fördelarna. Jag vet inte riktigt.

En av sakerna som Lyckliga Hon sa som förvånade mig. Det var om i våras. Hon berättade om sin eviga undanflykt att hon inte mådde bra, att hon ofta mådde dåligt i min närhet och att hon saknde mig när vi inte var tillsammans.

Vänta. Saknade mig? Ja herrejävlar. Under en vår som mest ägnades åt att klaga på mig och på olika sätt förhala, förhandla om och på alla sätt visa och berätta att hon INTE ville träffas, och berätta om sitt enormt stora behov av att vara ifred. Då satt hon och saknade mig när vi inte träffades.

Jag blir dels chockad med tanke på hur hon var. Och jag undrar varför hon inte berättar sånt. Det hade gjort somligas vår lite enklare.

Det är inte bara där. Hennes princip verkar nästan vara: Gnäll ska sägas, men positiva saker ska man hålla tyst om. Jaja. Jag överdriver. Nästan.

Av eller På?

Det är tragiskt det där med sex.
Om jag är mig själv.
Vågar visa.
Vågar vilja.
Så som jag trivs och känner störst lust.
Så blir Hon helt avstängd.

Största chansen att Hon ska vilja.
Är om jag inte vill.
Inte visar nåt.
Att jag är helt asexuell.
Sex är fult och nedtystat.
Liksom.
Jag vet inte vilken skuld i henne som gör det så?
Men möjligen.
Skäms hon för sin lust.
Och känner skuld av min.
Synd om henne.

Min lust.
Vill vara lekfull.
Den växer ur trygghet.
Växer ur värme.
Växer ur en delad sexualitet.
Sex som fnittrigt vackert.
Så vill jag.
Det får hon panik av.

Där är mitt val.
Antingen är jag.
Fysiskt och mentalt.
Av.
Då kanske Hon vill.
Men för mig är det oftast torftigt.
För egen del.

För hennes del värms hjärtat.

Eller också är jag.
På.
Vågar lita på att Hon vill.
Vågar vara glad i min lust.
Vågar låta den finnas.

Av eller på?
Självklart är det logiska valet.
Av.
Mentalt avstängd.
Fysiskt avtrubbad.
Men det är svårt att sluta drömma om att få vara mig själv.
Få känna På.
Nån gång.

Och det är svårt att inte stänga av.
Även annat.
Så jag blir en tråkigare människa.
Kontrollerad.
Avmätt.
Inte jag.
Det får vara så nu.

"Sa jag så?"

Lyckliga Hon har ett rätt hetsigt humör. Hon säger ofta råa saker som hon sedan förnekar. Nästan Mrs Hyde. Det här är ett evigt problem.

Under en majoritet av tiden de senaste åren har Lyckliga Hon haft två åsikter samtidigt. En när vi pratat lugnt. Oftast en kompromissvillig inställning. En annan när hon varit arg, högröstad, och, om jag tänker på det, varit pressad. Oftast en som går ut på att allt - och lite till - är mitt fel. När jag dagen efter påpekat detta kommer ett av svaren:

"Så sa jag inte", om hon fortfarande är sur.
"Sa jag så?", om hon tänkt efter och landat.

I lördags fick jag min beskärda del av orättvisa anklagelser mot mig. Dottern var ute och lekte med en kompis. Jag skulle till Systemet eftersom vi skulle ha gäst till mig på kvällen, och sen skulle jag handla. Lyckliga Hon hade bestämt sig för att höga och inte åka och köpa julklappar. En kvart innan Systemet skulle stänga ringde dottern. Hon hade fått en spik i foten. (Lite ledsen, men inget farligt.) Krocken med systemetbesöket var ett faktum och jag undrade om Hon kunde hämta dottern.

Hon brusade upp helt oresonligt. Svaret jag fick var att jag förstörde det lugn som jag hade lovat henne. Orden bara haglade, ilskna och sura, om att det var mitt fel.

Lösningen blev att jag vek mig platt, hastade till Systemet och att dottern fick vänta. (Så illa var det inte, och det visste vi ju.)

Jag väntade på ett SMS med en ursäkt för hennes pinsamma utbrott, men inget kom. Jag messade. "Jag tycker du blev väldigt orättvist sur på mig innan." Svaret kom. "Ja, det var jag. Förlåt." Jag har frågat hur hon ser tillbaka på det som hände. Vad tänkte hon direkt när det hänt?

En annan sak. Vi pratade rädsla för ett par veckor sen. Då sa hon om med lätt hysterisk röst om min svårighet att lita på hennes vänskap med kortexet Barista (Ni vet, alla dessa lögner runt honom...): "Du har inte jobbat nånting för att lita." Motsatsen var hennes mod om Mumindalen. Idag kom det upp. Jag sa att jag blev ledsen av det. Svaret?

"Sa jag så? Det menade jag inte."

Det är ju ett steg framåt. Det kunde ju varit "Så sa jag inte".

I övrigt har det varit en jättefin helg. Hon var trött och lite grinig i fredags, men det var borta när hon kom hit.

Att inte kunna härbärgera

Hon har så ofta raljerat över att jag inte kan härbärgera.
Hålla inne.
Jag vänder mig mot det.

Förut hade jag svårare att hålla känslor inne.
Från att ha varit sluten, lärde jag mig.
Vågade ju.
Ville berätta, ville prata.
Åtminstone när det gällde relationen.
Medan Hon var förtegen.
Tillbakadragen.
Sluten.

Nu?
Eller sen flera år tillbaka.
Om Hon känner något.
Något jobbigt.
Så märker jag det.
O ja.

Det märks.
Är hon stressad så blir jag anklagad för att störa, eller inte stötta.
Är Hon frusen eller hungrig blir hon bara allmänt grinig.
Mot mig.
Är Hon ledsen för sin mamma börjar hon klaga på min familj.
Döljer Hon något anklagar hon mig för att snoka.

Ja, jag överdriver.
Men poängen är:
Jag märker direkt när det är något.
Det är ju en trygghet.
Egentligen.
Om bara frågan "Vad är det?"
Besvaras ärligt.

Ärliga svar.
Tomten.
Jag önskar mig det i julklapp.
Det.
Och lite härbärgerande.
Och att rätt känsla kommer ut.

Stolt

Det är det där med Hennes känslor för Honom på jobbet.
Hon skrev till mig.
"Jag känner mig glad och stolt för mitt sätt att hantera det."
Jag förstår inte varför hon är stolt.
För att Hon satt och trånade?
Nej, det tror jag inte.
För att Hon inte berättade vad det var trots att jag frågade?
Tror inte det heller.
Borde inte.
I alla fall.

Eller det enkla?
För att Hon inte sökt uppmärksamhet?
För att Hon inte varit otrogen den här gången?
Kanske det.

Jag förstår inte.
Ska man vara stolt över det självklara?
Lätt att vara stolt då!
Blir det något kvar av begreppet stolt?
"Fylld av tillfredsställelse och självkänsla"
Säger ordboken.

Är jag stolt över att jag inte trånar efter kollegor?
Över att jag inte drömde om någon annan när vi krisade?
Inte i närheten.
Inte ens när jag hade lugn kontroll med Flamingo.
Glad var jag.
Över att jag inte var uppmärksamhetssökande.
Men fan inte stolt.

Stolt är jag.
Över sånt som att inte ha gett upp.
Inte skällt tillbaka.
När det funnits skäl.
Det svåra.
Är jag stolt över.

The Byrds - Chimes of freedom

Dylan skrev låten, men The Byrds gjorde störst magi av den. Det är stämsång och enskilda sångröster så vackra att det inspirerat poporkestrar sen dess som försökt överträffa.

En enorm bonus för pälsmössan! Både Boris Jeltsin och Davy Crocket hade varit avundsjuka.

En liten notering är getskägget. Det ger en air av 2000-tal.

Låten, med andra:
Dylan i skivversion.
Dylan, live. (Mer Dylan än så blir han knappast.)
Springsteen, 1978. (bra)
Springsteen 1988. (inte så bra)
Dylan igen, 1993. (lysande!)
Dylan, 2009, nu som rappare.

Att göra skillnad

Det låter så konstigt att säga att det är bra att ha övertalat någon till sex.
Övertala får en koppling till något negativt.
Maktbeteende.
Mot sin vilja.

Men det är något liknande.
I morse lyckades jag få Lyckliga Hon att säga "Ja".
Vi låg där.
Ingen dotter hemma.
Jag hade masserat hennes onda rygg.
Vi kysstes.
Hon rörde mig försiktigt.
Men Hon ville inte mer.
Jag märkte.
Hon ville inte.
Så frågade Hon:
"Vad vill du ha då?"
Och jag ville ju bara något med henne.
Så jag föreslog.
Det.
"Vi får väl se hur det går."
Och strax låg vi där.
Jag med ord.
Hon själv.
Och allt gick bra.
Det var söndagsmorgon och vi åt frukost väldigt glada.

Göra skillnad.
Inget sexliv blir bra där man inte gör skillnad.
Känslan av meningslöshet.
Utbytbarhet.
Avtändande.
Ledsam.
Unik.
Vill alla vara.

Söndag kväll

Söndag kväll är en av mina favoritstunder på veckan. Inte för att helgen är slut. Nej, helgerna nu är underbart vardagligt lyckliga och får gärna vara längre. Men jag är inte den som grämer mig över sånt.

Det är ett otroligt fint vardagsliv vi så länge inte klarat av. Glada barn, föräldrar som leker och spelar spel med glada barn, jag och Hon som hjälps åt med matlagning och är... Ja, ett par. Igen. Sambosärbos, liksom. Vi pratar om att flytta ihop och allt är enkelt. Vi börjar till och med hitta en närhet i nakenheten, och därmed naturligt en större trygghet i sexlivet.

Kort sagt, livet är fint tillsammans.

Och just därför är söndagskvällen så skön. För att jag saknar dem, saknar Henne, dottern, pojkarna, livet. Och minns, den mysiga helgen.

Det är i det jag trivs. För att jag sitter här i tystnaden och inte känner det minsta oro för att det är fint mellan oss. Det krävs tystnad för att verkligen känna det.

Vara mig själv

Lyckliga Hon kom till mig igår. Halvkrasslig. Vi hade ju träffats en stund på förmiddagen också. (Komptid...) Vi åt lite god mat med dottern som sedan nattades. Sen såg vi avsnitt 1 av "Mad men", som verkar vara en riktig höjdare. Vi bekräftade det fina samtalet från morgonen och fortsatte prata lite om att vi faktiskt förstår varandra.

Sen till sängs. Inget intresse från henne. Men i glädje. Om ni förstår. Jag läste, hon försökte somna. Jag släckte.

Sen låg jag där med ryggen mot henne. Och Hon kröp nära. Väldigt nära. Jag kysste hennes fingrar. Och Hon tryckte sig ännu närmare. Jag vände mig om. Och kysste henne. Sen veritabelt kastade jag mig över henne och allt var som vanligt. Det var en jag som vågade slappna av och vara mig själv, som vågade röra på det där sättet som skapar både njutning och förtroende. Det var bara försiktighet och tidsbrist som satte gränser. Jag var jag och jag var rätt.

Uppenbarligen hade det förljugna, nedtystade pratats bort.

Sen, efteråt. Hade vi lite svårt att somna. Lite trött idag.

Fint som fan. Att det förljugna verkar bortpratat alltså.

Det kommer att bli mer, eftersom vi verkar överens om att mer just nu är rätt medicin.

Inte vilja gå

Det var nästan som när vi träffades.
Stå i en dörr och inte vilja gå.
Cyklade dit till min sjuka fru.
Pizzaleverans.
Prat.
Ligga i sängen.
Vara där vi sällan är.
Lugnt.
Utan effekt.
Prata.
Gråta.
Förstå.
Mötas.
Dricka kaffe.
Och sen åka hem.
Men bli stående i dörren.
Inte vilja gå.
"Jag vill bo ihop.
Det är därför jag inte vill gå."
Leende nickande från Henne.
Inte vilja gå.

Kritik ska våga sägas

Jag börjar med optimism och fortsätter med att själv ta ansvar och avslutar med att ställa rimliga krav på en vuxen partner. Och avslutar med något tragiskt.

Optimism först. Jag har fått Lyckliga Hon att lämna den låsta dörren av halvkvädna anklagelser och offerroll. Vi har pratat om varför Hon inte känner någon sexlust. Om min längtan. Och hennes längtan. Wow.

Så nu väntar jag på att Hon ska berätta vad allt missnöje beror på, vad alla negativa minnen kommer från. Vad som gick fel. Jag har egna tankar och idéer. Både om varför hon gjort vissa saker och vad som är rätt och fel. Om att bra sex handlar om att bägge är 100% egoister och 100% osjälviska. Inte om att någon ska vara lydig utförare av den andres önskemål.

Men de rimliga kraven. Om man som vuxen ska skylla på sin partner måste man faktiskt berätta vad man menar. Det måste hon göra nu. Lämna offerrollen och försöka förstå vad som hände. Då. För att kunna se varandra i Nuet. Hon måste lämna det här undanträngda, nedtystade om sex. Det har prövats nu i ett halvår. Lite har hänt mer än att hon... Ja, vad hon nu tänker.

Återkommer.