Att inte kunna härbärgera

Hon har så ofta raljerat över att jag inte kan härbärgera.
Hålla inne.
Jag vänder mig mot det.

Förut hade jag svårare att hålla känslor inne.
Från att ha varit sluten, lärde jag mig.
Vågade ju.
Ville berätta, ville prata.
Åtminstone när det gällde relationen.
Medan Hon var förtegen.
Tillbakadragen.
Sluten.

Nu?
Eller sen flera år tillbaka.
Om Hon känner något.
Något jobbigt.
Så märker jag det.
O ja.

Det märks.
Är hon stressad så blir jag anklagad för att störa, eller inte stötta.
Är Hon frusen eller hungrig blir hon bara allmänt grinig.
Mot mig.
Är Hon ledsen för sin mamma börjar hon klaga på min familj.
Döljer Hon något anklagar hon mig för att snoka.

Ja, jag överdriver.
Men poängen är:
Jag märker direkt när det är något.
Det är ju en trygghet.
Egentligen.
Om bara frågan "Vad är det?"
Besvaras ärligt.

Ärliga svar.
Tomten.
Jag önskar mig det i julklapp.
Det.
Och lite härbärgerande.
Och att rätt känsla kommer ut.