The botten is nådd

Det kunde bli värre. Lyckliga Hons trådlösa bredband krånglade ju. Det började med att jag råkade dra ut en förlängningssladd. Hon blev anklagande mot mig, på ett rätt pinsamt sätt. Jag försökte fixa men Hon hade slarvat bort användaruppgifter. Hon var skitarg och sur. Jag fortsatte försöka fixa men hon blev bara surare. Jag frågade "Varför är du så arg på mig?" fick det intressanta svaret "Det är en relevant fråga". Vi somnade med henne skitsur.

I morse fixade jag det slutligen. Då kom ett "Förlåt". Inte mer. Jag undrade om hon drar lärdomar om hur hon hanterar stress. Inget svar. Sen har hon varit helt tyst under dagen.

Det här är bland det mest pinsamma någonsin. Vi får gå till Rocky-tiden. Så jag ställer frågan. Varför? Byggt på lärdomar från senaste åren vet jag att överdrivet starka reaktioner döljer något. Något i henne mår dåligt och måste ut som anklagelser mot mig. Jag ser tre tänkbara förklaringar. Alla kan vara sanna.

Hon har ett primalt sätt att hantera stress
Så är det uppenbarligen. Frågan är om hon kan erkänna det och vill lära sig. Utvecklas. Jag tycker det är pinsamt att hon inte klarar av att se när hon blir en som sårar.

Sen kan jag spekulera om stressens grunder.

Jobbet, mamman, pengarna?
Jobbet räcker inte som förklaring. Så här reagerar inte ens Stresskänsliga Hon när hon inte kan kolla mejlen en dag. Nåt skaver inuti. Hon kan ha tappat kontrollen på jobbet som i våras. Hon kan känna stor ledsenhet för sin mamma. Hon känner underläge och har ont om pengar. Hon har ju varit rätt jobbig under hela sista veckan fram mot jul nu. Jag vet faktiskt inte. Det känns som om det inte räcker som förklaring. Och det ÄR pinsamt att söka fel hos mig som är helt ovidkommande. Oavsett.

Det handlar om henne och mig
Det finns stöd för det historiskt. Hela Rocky, hela hennes döljande av Barista. Det bara dräller av exempel på att hennes skuldkänslor för något gjort henne anklagande mot mig. Alternativt att hon inte vågar säga att hon funderar på att lämna mig eller känner att hon inte älskar mig, men inte vågar säga det.

Så. Funderat klart nu. Jag sitter hemma och ska strax åka till henne med påsar med julklappar och inte komma hem förrän efter jul. Jag åker dit och hoppas att jag kommer hem till en Hon som är ansvarstagande, medveten, kärleksfull. Litar faktiskt på det.

Sen är det tragiskt att jag måste drivas så långt innan hon inser vad hon håller på med. Been there.

God jul.