Det är märkligt det där med att Lyckliga Hon sa att jag inte jobbat för att bearbeta min rädsla om Barista. Bortsett från att ens återfru emococoonar med sitt ex och sen har kontakt med honom bakom min rygg och ljuger. Och ljuger igen. Bortse från det. Jag har jobbat. Och fattar inte hur hon inte ser det.
Men jag tänker mest på en annan sak som jag sa. Det finns ett stort och totalt bevis på hur jag jobbat.
Beviset?
Jag är kvar. Trots. Allt.
Med tanke på hennes historia med otrohet och lögner undrar jag hur och varför jag stod ut i våras. När hon bemötte min rädsla med hånfullhet och ilska och när hon föll tillbaka i isolerande nyodräglighet, borde jag såklart gett upp. Men gjorde det inte.
Den bästa förklaringen jag kan hitta i mig själv är att min terapi i våras gjorde mycket som ventil. Men ännu mer gjordes av att jag relativt sett är trygg i vem jag är. Eller blev.
Men den största förklaringen är faktiskt relationell. När Hon sa nu som generell förklaring att hon mådde dåligt och var förvirrad, så var det ju precis det jag både tänkte och visste i våras. Jag har hela tiden, mitt i ledsenhet och anklagelser, alltid försökt falla tillbaka till: Hon vill inte göra så här.
Och med tanke på att Hon inte gör så nu hade jag troligen rätt. Den självklara magkänslan att älska hade förhoppningsvis rätt.
Men jag kan fortfarande se tillbaka på historien med stor förvåning. Och tänka att "En lögn till så gör jag slut." Men jag vet nånstans att jag inte menar det.
Det är nåt med kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar