Julegråt och nyårsmys

Upp och ner.
Varför är Lyckliga Hon så ledsen nu i jul?
Varför klagar hon så på mig i sin ledsenhet?
Varför säger hon tiggande ord som:
"Jag vill bara känna mig omtyckt som jag är"
Jo, vi är två här.

Ja, vem vill inte det.
Det har hon alltid sagt när hon varit som jobbigast.
Det är Hon inte nu.
Vi har det lugnt och mysigt.
Ändå är hon så ledsen.
Och jag frågar varför.
För att jag inte tycker om henne.
När hennes sexlust krånglar.

Hur mycket beror på din mamma?
Frågar jag.
"En del"
Säger hon.
Men det sa du inte.
Denna mamma som hon måste ta tag i.
Annars?

Och en fika mellan henne och Brista.
Jippi.
Själva symbolen för den känslolösa autismen hon kan vara.
Det blev tjafs.
Jag stod upp för mitt.
Sa:
"Säg aldrig mer att jag inte jobbat"
Det var så jävla dumt sagt att jag bara blir arg.
"Förlåt"
Säger hon nu.

Jag vet inte.
Vad vi är.
Nånstans är jag trött.

Tur att mysiga dagar med
Storasyster
Tvillingbror
och alla små barn
och Pojkarna
och underbaraste Dottern
Och kul kväll med Hon och Mumindalen
också finns.

Och skönt att det finns ömhet.
Efter småtjafs finns inte vända ryggar och surt.
Istället krypa nära och ömhet.
Förstått.
På nåt sätt.

Ett år.
Gott.
Nytt.
Önskar.
En jag.
Som är jag.