Söndag kväll är en av mina favoritstunder på veckan. Inte för att helgen är slut. Nej, helgerna nu är underbart vardagligt lyckliga och får gärna vara längre. Men jag är inte den som grämer mig över sånt.
Det är ett otroligt fint vardagsliv vi så länge inte klarat av. Glada barn, föräldrar som leker och spelar spel med glada barn, jag och Hon som hjälps åt med matlagning och är... Ja, ett par. Igen. Sambosärbos, liksom. Vi pratar om att flytta ihop och allt är enkelt. Vi börjar till och med hitta en närhet i nakenheten, och därmed naturligt en större trygghet i sexlivet.
Kort sagt, livet är fint tillsammans.
Och just därför är söndagskvällen så skön. För att jag saknar dem, saknar Henne, dottern, pojkarna, livet. Och minns, den mysiga helgen.
Det är i det jag trivs. För att jag sitter här i tystnaden och inte känner det minsta oro för att det är fint mellan oss. Det krävs tystnad för att verkligen känna det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar