Nu finns jag igen

Identitetsskiftet, omskapandet, det nya börjar nu. Jag testar att skapa en ny blogg, bryter ny mark, hittar mig själv som mig, inte som en som i fyra år jagat kärlek hos en människa som slutat älska mig.

Mejla så får ni adressen. lyckligahan@gmail.com.

Där ska jag berätta om det nya.

Hur jag ska göra för att märka om det är skvallerbyttor som frågar om adressen? Inte en aning. Jag litar på att folk har vett i skallen.

Vi hörs!

Nån annanstans?

Nu får det vara slut. Den här bloggen är förknippad med mycket positivt i skrivande och kloka kommentarer från er läsare. Men den är också förknippad med annat, med ständig kris, ett ex som inte var bra för mig och att leva oälskad. Jag kanske återkommer, men i så fall återkommer jag med en blogg som kommer att handla om att leva älskad. Skriva om annat än kris.

Det är på gång. Leva älskad är närmare än man kan tro. Det gäller bara att förstå istället för förneka.

Ni kan säkert hitta mig på något sätt, men härifrån kommer jag inte att länka. Jag vill gärna slippa snokarna och skvallerbyttorna om det blir en ny blogg.

Den som vill veta kan skicka ett mejl. lyckligahan@gmail.com.

Lev väl kära läsare! Jag kommer att sakna er, men behöver göra det här.

Livet är nytt och gott. Allt är fint. Inget är ännu redo att skriva om, även om det lockar. Lyckliga Han är i hamn och är just lycklig just nu. Nuff said!

Adjökramar!

/Lyckliga Han

Tom blick och ett adjö

Familjerådgivning idag, för att reda ut hur vi ska vara föräldrar. Exfrun började med att ösa på med påhittade, förvridna berättelser om vad jag skrivit i mejl senaste dagarna. Jag blev rejält arg och sa ifrån och då skärpte hon sig lite. Det blev riktigt bra stämning till sist.

Vi pratade om behovet av tydlighet, om att ha skriftligt vad vi enas om som föräldrar för att lugna oro. Det är nog nödvändigt för att jag ska våga lita på hennes lyhördhet. Hon bara låser sig.

Dagens slående minne är min tomma blick. Jag såg henne och såg en främling. Det väcktes ingen ömhet, inget kärleksfullt, inget nyfiket. Bara tom trötthet och uppgivenhet. Positiva adjektiv som vacker, söt och annat är som bortblåsta. Det kändes otroligt skönt.

Jag har dom adjektiven nära mitt hjärta. Någon ska få dem. I små viskningar och små små bokstäver utbyts adjektiv. Några har bytt ägare och andra kanske kommer. Det känns bra med det.

Inget är klart. Allt har börjat. Jag är hemma. Livet är mitt i.

Kram och trevlig helg kära läsare! Jag är inte säker på att jag återkommer. Det som händer nu passar sig inte för bloggande. Absolut inte för smygläsare och skvallerbyttor. Dåligt för recensenter och dysterkvistar. Faktiskt inte för peppare och stöttare heller. Det passar bara för mig och någon annan. Det passar för några utvalda, nära vänner. Den som vill fråga får skicka mig ett mejl. Jag svarar, men om det blir det små bokstäver.

Det sista ordet måste bli ett bra ord.

Förstå

Ja. Förstå. Det är svårt tills det är lätt.

Dagens ord: Snäll

Snäll

Kan man vara för snäll?

Jag vet att jag skrivit om frågan förut.

Svaret är självklart nej.

Det är den som utnyttjar snälla människor som är problemet.

Jag vet.

Jag ska aldrig.

Jag ska aldrig låta.

Jag lever.

Framtid eller nu?

Mina känslor är kloka.

Mina tankar flyger lugnt mot framtiden.

Min glädje är äkta och varm.

Det finns.

Det är.

Varje sekund andas fritt av valfrihet

och en gemenskap att välja fritt.

Allt är tvärtom.

Allt är som det ska.

Allt är jag och allt är vi.

Jag är jag och hon är hon.

Kanske är det så?

I drömmar har det redan hänt.

I verkligheten händer det.

Och allt jag saknat finns där.

Tillit

kärlek

lust

värme

nyfikenhet

trygghet.

Där vill jag trivas.

Det är där.

Det är så.

Det är nu.

Det är hon.

Det är framtid.

Det är varje ord på riktigt.

Det är varje känsla otålig men kan vänta en månad.

Det är vänta en månad men finnas redan nu.

Det är andlöst i nuet och att inte slösa bort tiden.

Inget väntar.

Och inget är bråttom

Allt sker direkt.

Det som är återstår att berätta.

Det som berättas finns inte.

Vem vet?

Bingbång

Det smyger troll på min blogg.
Dom skvallrar.
Kan ni snälla, sluta med det?

Exfrun har alltid bett mig respektera hennes integritet på bloggen.
Bett mig med skarpa klackar och stor tydlighet.
Då kan det väl vara på sin plats att ni, hennes vänner, inte går hennes ärenden och rapporterar vad jag skriver om.

Jag vet inte om hon bett er göra det eller inte.
Men det är många gånger nu som hon vet vad jag skrivit om.

Sluta.
Tacksamt ber jag er.
Sluta skvallra.
Annars ekar det väldigt ihåligt av klockans klang.
Bing bång.

Fnittrar med

Min Exfru, hon den där ni vet. (Och här ber jag retroaktivt om ursäkt för att jag la till bisatsen, men låter den stå för att jag ska rodna offentligt)

Nu har jag sagt ifrån om att jag tvivlar på hennes förmåga att bryta sina vanor om föräldraskapet.
Det gick sådär, men det är min integritet det handlade om.

Hon pratar ibland högtravande om att bli vänner.
Tar till det när det passar.
För att skuldbelägga mig?
Kanske.

Nu har hon visat stor mognad i vänskapsrelationen.
Ett första steg.
Bakåt då.

Hon har blockat mig på Facebook.
Moget sätt att kommunicera.

Hur jag reagerar?

Jag hånler.
Jag hånler.
Stort.
Jag skrattar djupa, fnittriga skratt inuti.
Jag kan inte hjälpa det.

Dagens ord: Vila

Vila

Livet är vilsamt.

Befrielsen från Exfruns känslokyla gör att en ostress rinner inuti mig.

Flera stressbeteenden är försvunna.

Livet är mycket stress på jobbet. Bra stress.

Livet är allt längre och snabbare löpturer.

Livet är tysta kvällar med the och ljus.

Livet är läsa en stund i sängen.

Livet är vännerna.

Livet är släktingarna.

Livet är befrielsen från gnäll och nejsägande.

Livet är långa samtal som slutar så sent att jag är trött.

Livet är bokningar som ännu inte blivit av.

Livet är.

Nu.

Sen.

Är.

Nu.

Vinterkylan och plikten

Eftermiddag och just hemma från möte och konferens.

Tänker, funderar, längtar.

Ut, tänker plikten.

Ut, springa joggingtur i kylan.

Måste, ska, ska.

Ska.

Gör.

Nu.

Livet är en del av det.

Det är en del av livet.

Dagens ord: Semester

Semester

Ordet fångar tankarna av två skäl.

Dels det där med Exfrun. Semesterplanering har alltid dragit fram hennes sämsta sida (Okej då, näst sämsta efter oärligheten). Hon har ensidigt bestämt vilka veckor pojkarna ska vara hos henne. Hon har ensidigt sagt blankt nej till planering av semester med oss och dottern som kostar pengar. Diktatoriskt. Jag vill veta att hon blir annorlunda i framtiden. Det måste vi reda ut, annars kommer föräldraskapet inte att fungera.

Sen var det ett samtal med Tonträff. Jag frågade om hon och killen hade pratat om hur de skulle fira semester tillsammans. Hon såg ganska tom ut i blicken. Vi pratade om det där jobbiga första steget i en relation att prata om sånt. Hon kände ingen riktig lockelse. Eftertanke.

Citronexet och sanningen

"Har du anmält dottern till helgaktiviteten?"

Tonen var tydligt sur från frun. Jag frågade vad hon menade. Det visade sig att ett papper hade mitt namn skrivet på, men hade gått med dotterns väska hem till mamma i fredags. Jag hade aldrig sett det. Det hindrade inte henne från att sura i ett mejl istället för att anmäla dottern.

Ehhh?

Jag tänker vidare på det där med att lita på Exfrun. Tänker att hennes relation med förra exet inte varit problematisk. Men samtidigt behandlade hon inte honom som skit. Där dog känslorna men det fanns ingen bitterhet, bara lojhet om honom. Eller, nej, det fanns en del bitterhet (ett drag jag inte uppskattade hos henne). Men ingen hämndlystnad. Jag vet, jag var där för henne då. Men mot mig så ofta denna bitterhet, dessa kränkningar, dessa oförsök att förstå.

Jag tänker på sånt som semesterplanering.

Jag tänker på sånt som att vara eniga inför skolval för dottern.

Att vara ärlig och rak om saker.

Semesterplanering som aldrig fungerat. Hon har bestämt och vägrat ändra sig.

Att Exfrun ofta varit manipulativ när vi ska bestämma saker.

Att hon ljugit. Hela tiden och så ofta. Så ofta.

Att hon anklagat istället för att be om ursäkt.

Alla ni läsare som sagt att hon inte kommer att ändra sig.

Varför ska jag tro att hon kommer att bli annorlunda nu?

Annars har jag manipulation och oärlighet att se fram mot.

Inte lätt att vara föräldrar tillsammans då.

Eller vänner.

Ointressant att vara vän med en sur citron.

Dagens ord: Nytt

Nytt

Saker som varit gamla känns nya.

Tankar.

Vänskaper.

Minnen.

Blickar.

Ord.

Dagens ord: Möten

Möten

Hela arbetsdagen möten. Viktiga möten, jobbiga möten, förhandlingsmöten. Och ikväll föreningsmöte.

Sen ska jag möta någon.

Klara tankar

En joggingtur i ett höstmörkt Slottskogen.

Sista kilometern en tanke i huvudet.

Ni vet hur det är.

Det framstår som så enkelt.

En pappa som inte älskade

och

en mamma som låtsades älska

men

som mest var rädd för ensamhet.

Som den barndomen präglat mig.

Jag vet hur jag härmat.

Både låtsat och inte älskat.

Vi var två.

Föräldraskapet gjordes plötsligt väldigt svårt

Jag blev väldigt paff. Plötsligt berättade en uppenbart besvärad dotter att mamma träffat en ny. Hoppsan, liksom. Två veckor och barnen vet. När ska han träffa dom? Liksom.

Förra gången det tog slut pratade jag och Exfrun om vikten av att vara långsam med nya. Inte berätta förrän det känns helt säkert. Och väldigt, väldigt långsamt innan en ny introduceras för barnen.

(Jag stoppar undan känslan att här ska introduceras för att få träffas, för att otåligheten inte vill vänta. Hennes skygglappiga iver att byta dottervardagarna i minnet.)

Kanske tänker hon fortfarande långsamt med en ny? Självklart borde jag fråga, hitta enighet om föräldraskapet.

Tyvärr kommer jag inte att tillfrågas. Eller. Jag kan ta upp det, men kommer att bli hysteriskt anklagad för svartsjuka och lägga mig i. Den sura rösten, det korta språket i mejl. "Prata med mig som en vän, inte som ett svartsjukt ex."

Hur hanterar man den situationen? Att själva diskussionen om det gemensamma föräldraskapet leder till att hon blir hysterisk.

Om jag vet att det blir så? Nej, men sköldpaddeegoism i föräldrafrågor har varit där hela tiden. Runt barnen, pojkarna mest. Även dottern.

Ett exempel till. Pratade semester med mina syskon. Så lätt nu. Utan Exfruns sura syn att all semester som kostar pengar måste vara med pojkarna. "Annars får du betala hela."

Som i somras. Känner mig lite korkad.

Det här blir inte lätt.

Dagens ord: Familj

Familj

Har träffat syskon och småkusiner i helgen. Mysig helg.

Familjen, syskonen, som är så viktiga för mig. Familjelivet, pojkarna, det jag kommer att sakna.

Och jag ska förhandla om föräldraskap med en stressad egoist. Det lockar inte.

Dagens ord: Mys

Mys

Eller möjligen grabbmys. Mellan var här igår kväll. Det får bli sånt. Mat och mys och TV-spel och film en fredagkväll då och då.

Efter fjorton år är jag inte längre en del av pojkarnas vardag. Det är det jag saknar mest.

Särskilt Mellan. Han var en liten Michelingubbe i färgglad overall första gången jag såg honom. Jag minns när jag en gång fick lov att smyga in i deras rum en sen kväll på besök och titta på två sovande pojkar innan jag cyklade hem. Jag minns ritade dinosauriemasker, läxläsning, fotbollsspel och kamp om luftmadrasser. Jag glömmer gräl om städning och sånt.

Dom är så stora nu. Det är nog lättare då.

Livet sjunger vackert

Landar i vänner, träffar syskon, kusiner, känner bara självklarhet och trygghet i allting efteråt.

Är lagom arg, lagom korrekt, lagom rak och tydlig mot Exfruns självgoda. Markerar mot henne, bokar av, bokar om, tänker nytt. Jobbar, vabbar, jobbar igen, tar löpturer. Planerar fika med Humlan och Flamingo. Pratar nyår med Laptop. Livet är bra.

Och en person finns där hela tiden som det finaste efter Dottern, grubblar, tänker, bekräftar och frågar. Världens finaste vän, och aldrig mer säkert att jag är samma för henne.

Tonträff. Före detta Mumindalen. Tonträff igen.

Det blev ett namnbyte där. Nånting med Filifjonkan som var så roligt att hon fick byta namn. Men när vi pratar om Mig och Hon pratar om Sig, inte med Jag och Exfrun som pratar om Henne och Oss, så blir språket närmre, tankarna klokare, bekräftelserna tydligare. Det går från väldigt fint och roligt till ännu mer skratt och ännu mer allvar. Hon är på väg att lämna killen. Även hon inser att hon övertalat sig till känslor som inte funnits. SMS-trådar blir längre. Mejl skickas. Fikor bokas. Tonträffen är där.

Fint. Är livet. Fint.

Nu ska jag träffa pojkar.

Vad säger ni?

Pratade med dottern. Jag kände att jag plötsligt fick lust att tala om Exfrun på ett annat sätt. Rösten gjorde en tankepaus när jag skulle säga mamma.

Jag ville ändra till Exfruns namn. Varför?

Hur gör andra?

Låna ut kläder

Tänker på det där att låna ut kläder.
Så romantiskt.
Och så orättvist.
I de flesta par då.
Att kvinnor kan låna.
Att män får glädjen att låna ut.

Det är ju oftast så.
Den ene är större.
Och kvinnor har oftare tajta kläder.

För vem är det mest orättvist?
En smaksak.

Romantiska komediers obligatoriska beståndsdelar.
En:
Frukost efter första natten.
Kvinnan i lånad tröja eller vit skjorta.

Det är romantiskt med kvinnor i vit herrskjorta som morgonrock.
Men jag använder inte vit skjorta.

Regnjacka har jag aldrig sett i någon film.
Det är ju fel.

Dagens ord: Dröm

Dröm

Jag vaknade tidigt
För tidigt
På läpparna ett stort leende
Jag tror jag hade drömt om något
Jag kanske hade drömt om någon
Jag har har hört att om det kan bli så
Då

Gamla minnen gör rent

Den flagnade färgen är bortskrapad.
Den tillkämpade optimismen är historia.
Kvar finns minnen som inte är romantiserade.
Romantiska finns.
Jobbiga.
Fina.
Men inget är längre tillkämpat.

Jag kan se stoltheten.
Inte åt dig.
Jag kan se smärtan och lojaliteten med dottern.
Du och jag Dottern.

Och jag minns det andra.
Det gamla.
Det som var före De Stora Känslorna.
Det jag stoppade undan de senaste åren.
Det jag inte längre var.
Det som fanns innan jag såg med annan blick.
Det som ibland studsat upp, fått en arg blick och gömt sig.
Skamset.

Men det finns det också.
Det är inget vackert.
Det är tomhet, trötthet och suckar.
Tråkighet och livsleda.
Det är en del av helheten.
Det var inte bra av mig.
Det var inte bra av henne.
Men det var en förklaring.

Jag lärde mig mycket av det.

Dagens ord: Sushi

Sushi

Lunch idag.
Nästan lite nervöst mitt i det självklara.

Vän med stelbenta principer

Vissa saker är utredda med Exfrun.

Ingen konsert, inget julfirande.

("Spelar ändå ingen roll, jag skulle ändå gå och skita")

Litet flin.

Vi mejlade fram och tillbaka om ett barnbyte i helgen.

Fortsatte med helger.

Att jag har fel barnhelg mot Mumindalen, och vill kunna träffa hennes pojkar med Dottern.

Om att hon delar ledig helg med Kollegan.

Om att byta fram och tillbaka.

Hon hade egna önskemål.

Inget vinn-vinn, direkt.

Sen hände nåt märkligt.

Jag berättade om omorganisationen på jobbet.

Om oron för jobbet.

Och hon frågade.

Är du orolig för jobbet?

Och jag ba:

Ja, jag har försökt säga det nu i en månad.
Även efter det var slut.

Och det fick jag inte säga.

"Nu, nu, nu!!! Inte älta!!!"

Älta?

Samtalet liksom bara tvärdog.

Trovärdigheten liksom bara sjönk.

Ett streck till på nejsidan.

Frihet.

Mössa

Förmågan att bära upp en mössa så att man ser helt bedårande ut är en egenskap som jag tycker om. Mycket.

Skiljas

Idag mejlade frun om att skiljas. Skulle vi fylla i papper nu och få vänta ett halvår. Eller vänta till efter nyår och då få omedelbar äktenskapsskillnad.

Jag kan inte bry mig mindre och inte ha mer bråttom.

Visa mig ett papper och jag skriver under på fläcken.

Fy fan vad skönt.

Och oj vad överraskad jag är över den känslan.

För övrigt. Ingen konsert ihop. Ingen jul ihop. Känns orimligt.

Redo för nytt? del 3. Vidöppna ögon

Jag har lärt mig mycket de senaste åren om vad jag t r o d d e att jag såg hos Exfrun när vi träffades jämfört med allt det jag blundade för. Jag fick – precis som Thomas Böhm skriver om i "Efter förälskelsen" – massor av egenskaper på köpet som återskapade jobbiga barndomskänslor för mig. Jag drömde upp saker som inte fanns, gick på det hon visade men inte hade fog för. En del kom inte förrän efter tio år. Scary, verkligen. På massor av sätt fick jag en partner som var helt fel för mig.

Förälskelsen är hemsk. Den får oss att bygga upp helhetsbilder på lösan grund.

På många sätt passade jag och Exfrun jättebra ihop. Men... Ja, just det. Vi borde såklart fattat det tidigare. Inte minst när krockarna om öppenhet och konflikthantering blev till frontalkrig om ärlighet. Det fanns ju hela tiden det där med samtalsämnen och oenigheter som hon vägrade prata om. Den oenigheten var nog den enklaste förklaringen där våra konflikter gjorde frun till en egoist och en lögnare. För det var hon. Jag hoppas alldeles ärligt att hon slipper vara sån mot andra.

Min lärdom är att gå in i något nytt med väldigt öppna ögon. Förälskelsen är en tokig idiot, och dubbla magkänslor kan kriga om tolkningsföreträdet. Då har jag haft en väl utvecklad förmåga att skyla över det jag borde ta på allvar. Vi romantiker gör så. Nästa gång ska jag inte bygga ihop en dröm av små beståndsdelar. Vare sig lerklump eller slagpåse.

Det innebär att jag har några varningsklockor som redan hänger i träden runt mig. Det om öppenhet och ärlighet. Att vara rak och tydlig och inte spela spel med att inte visa sina känslor. Och jag har två gånger gått in i relationer med kvinnor som har fruktansvärt sargade mammarelationer. Som har en uppväxt med tigande istället för prat. Två relationer med människor som blir igelkottar när det blir oenighet.

Jag vet ganska väl rötterna i mina barndomsminnen till det jag reagerar på. Jag vet mina senaste år. Där är jag både tvärsäker och sargad.

Är detta bara skydd och feghet? Kommer jag inte att våga släppa loss och älska igen? Nej. Men en sak vet jag helt säkert. Jag är tillräckligt gammal för att veta mycket mer. Förstå mer om människor och mig själv. Det tänker jag inte stoppa undan. Jag vill må bra, jag vill inte kompromissa.

Jag vet exakt hur ord jag litar på till 100% känns. Jag känner såna ord just nu. Orden handlar mycket om ärlighet och öppenhet. Om bristen på det. Om längtan efter det enkla, raka, självklara. Prat om just det som fattats.

Vad som händer sen kan ingen veta.

Dagens ord: Ömtåligt

Ömtåligt

Det finns något som är så bräckligt, så ömtåligt att knappt ens finns.

Som rymmer alla löften och all ärlighet.

Det finns inte ens någon.

Eller kanske.

Men jag.

Men jo.

Något litet stort vackert.

En tvärsäker osäkerhet.

En försiktig tvärsäkerhet.

Som jag vet.

Som jag känner blir.

Då, ni, alla, hon.

Livet.

Redo för nytt? Del 2. Jag jag jag

Redo för nytt? Inte som flykt utan som en upptäcksfärd av något nytt. Kanske.

Jag måste vara jag. Det är enklare när jag redan bor isär. Jag har redan levt själv och njutit av min ensamhet halva tiden senaste året. Redan levt oälskad i ett och ett halvt år. Jag vet att dottern trivs hos mig. Jag vet att vännerna tar steget fram nu är jag är singel och frågar mig med. Jag vågar bjuda med mig. Jag har betydligt bättre vänskapsrelationer med både Mumindalen och Storasyster nu än för två år sen. Jag kan enklare resa oftare till Storstaden och hälsa på Tvillingbrorsan eller Laptop eller släktingen Musikern. Utan att känna pappa-som-lämnar-skulden. Jag slipper en nejsägare som säger sig inte ha råd för att hon prioriterar sina egna resor. Eller som tycker att jag ska betala resan.

Kort sagt, jag är mig själv redan. Jag förverkligar redan tankar och projekt jag gått och dragit på eller slarvat med. Träning, inte minst. Det känns vare sig bakåtblickande eller ledset. Bara framåt. Och jag känner en nästan oemotståndlig lust att ha en helt obokad vecka. Av barnskäl och byten och släktingar på besök dröjer det lite.

Men för att vara mig själv måste jag veta vem jag är.

Så är det ju. Det kräver spegling av andra människor. Mina vänner finns där, och bistår sakta men säkert med något nytt som skapas i möten och samtal och saker vi gör. Men andra människor – eller kvinnor – är säkert viktiga. Några mejl har skickats på Spraydate, och jag känner trygghet i att jag hittar umgänge tids nog. Tror genuint på mig själv. De senaste årens döda relation har märkligt nog fått den effekten. Landad Han som tror på sig.

Jag får aldrig backa från att en relation ska vara ett plus ovan på det jag är.

Och jag måste definiera relation. En relation ska aldrig vara en kur för ensamhet. I alla fall inte den existentiella ensamhet som kan säga till en att man inte finns om man inte har någon. För att veta att det är så krävs det att jag någon gång har varit mig själv. Det hade jag egentligen aldrig förrän Exfrun dök upp och jag föll pladask. Även om jag t r o r att jag är mig själv nu. För första gången i livet känner jag mig som mig själv.

Inte ens en omorganisation och omsökta tjänster på jobbet får mig att tvivla. Jag står stark.

Det innebär till exempel att sitta och prata eller söka casual sex är sånt som kan göra att jag upptäcker mig själv och nya sidor. Men att snabbt och hastigt söka symbiosen i en tajt relation där man träffas mycket är absolut inte bra. Det gör att bli-själv-andet lätt stannar upp.

Redo för nytt? Ja, varför inte? Det klarnar, ljusnar, rör sig.

Redo för nytt? Del 1. No regrets

Det blivit ett turbouppbrott från relationen i mitt inre som förvånar mig lite. Jag trodde lite av förra gångens nostalgiska seghet skulle dröja kvar även nu. Men icke. Det är spöklikt hur avlägset de där sista låtsas-nätterna känns. Jag känner hur länge det varit tillkämpat hopp och längtan efter det där gemensamma boendet. Jag trivs i mitt eget liv. Framtiden är ljus.

Jag har funderat massor på vem jag själv är och vill vara, och när jag själv är redo för att gå in i något nytt. Jag försöker sortera några tankar utifrån vad jag gjorde fel för två år sen.

1) No regrets

Jag gör mig fri på mitt sätt den här gången, utan rädsla för konsekvenserna. Jag förenklar och ruskar av mig hennes skuldbelägganden och kränkande definitioner av varför jag gjort saker och vad jag har problem med. Jag gör mig fri genom varje rusk. De-skuld fungerar. Vänskapen är ett mål men jag måste göra mig fri först. Ja, jag ger tillbaka mot henne. Jag tar inte skit och markerar mot billiga försök att misskreditera varför jag skriver eller säger saker. Det känns riktigt bra.

Jag blickar inte bakåt och längtar. Det försvann rätt snabbt. Däremot kan jag blicka bakåt och känna ilska, frustration och befrielse. Inte minst nu, när jag anar, tror, gissar, att hon var ute och solkade redan innan.

Veta gränsen där jag slutar och börjar

Förra gången gick jag i fällan att låta henne fortsätta skuldbelägga MIG för att relationen tog slut. Inte så nu. Jag vet att jag gav det chansen. Jag vet exakt när min svartsjuka blommade upp igen. Spraydate. Det känns rent inuti mig.

Det är en stor skillnad mot förra gången när jag kände skuld och fortsatte försöka återgälda vad jag kände att jag hade gjort mot henne. Det var ett stort misstag som var både bra och dåligt. Det var på många sätt bra att jag tog tag i mig själv och mina sämre och mer obalanserade sidor mot andras integritet. Men jag gick för långt, och inte av egen vilja, utan av att ha internaliserat Exfruns skuldbelägganden av mig. Jag visste inte var gränsen gick mellan mig och henne, och jag tillät att hon kränkte mig med skuld för att själv slippa ta ansvar. (Så ser jag det.)

Jag känner inte så nu. Jag är mer i balans. Jag känner mig trygg i att jag vågar lita på andra människor, att jag inte träder över gränser. Och att jag inte heller backar från ansvar.

Det har krävt en del ruskande. Nu känns det fint. Redo för nytt är en växande känsla. Vitt papper. Livet. Jag. Någon.

Att gå in i nåt nytt för snabbt - Relationsfrågan

Apropå att Exfrun hade någon ny efter enbart en vecka men hävdar att inget fanns när hon gjorde slut. En läsare frågade följande fråga:

Hur lång tid måste det gå, efter er, för att du ska tycka att det är okej?

En annan läsare ställde följande fråga.

Annars tar det väl mer än en vecka att hinna träffa någon, träffas igen, känna efter om det är något man vill, och sen berätta för andra?

Jag tolkar den första som en moralfråga och som att den handlar om att lämna en relation på ett snyggt sätt. Då är mitt svar väldigt enkelt, precis som flera påpekat. Sen kan jag väldigt kort kommentera vad jag tror om den andra, "skuldfrågan", för att låna domstolstermen, inte i termer av att känna skuld.

Moralfrågan. Det finns en gräns när man går över till "otrohet". Den är olika i varje relation. Vår gräns har självklart varit absolut, givet Exfruns syn på "Jag gör inget otillåtet" till och från. Gränsen: I n g e n t i n g. Men som någon (L, tror jag, men även Anonym 2 alldeles nyss) skrivit ofta så handlar det inte om kyssar eller sex, utan även om att resonera med en annan om längtan, eller - faktiskt - även ett öppet resonemang om att man skulle passa bra ihop. Eller att veta att någon finns och ha pratat om det med denne.

Jag tror att L skrev om otrohet: Det är när man gör något med en annan som man inte vill eller vågar berätta för partnern för att man vet att det är fel. (Inte att resonera med en vän om att man funderar på att lämna.) Ni förstår. Min syn är enkel. Detta är fel, det är "otrohet" eller på gränsen till otrohet.

"För tidigt" för mig själv är en komplex fråga som jag återkommer till. För tidigt för exfrun får hon stå för. Det var oavsett vilket förutsägbart att hon hade nåt på gång, och jag anade det redan då. Det innebär väl att jag inte kan ge ett svar på frågan. Men att "hitta mig själv" av frun är så kallat bullshit. Nåt slags svar blir väl då. "Senare än en vecka i alla fall." *Ironi*

Så till skuldfrågan. Tror jag därmed att min Exfru varit otrogen? Eller, preciserat:

Tror jag att Exfrun hade gått över såna gränser med Kollegan innan hon gjorde slut?

Och för att dra fram gammalt:

Tror jag att Exfrun och Barista hade gjort det förra gången?

Jag har sagt klart att trovärdigheten i svaret "Nej" på bägge frågorna måste anses vara ganska låg. Det innebär ju implicit att jag tror att frun var "otrogen" genom att hon innan det var slut var ute och fiskade efter annat. Sanningen vet bara frun, även om hennes syn på tillåtet, otillåtet och otrohet kan vara totalt annorlunda än min. Det kan mycket väl vara så att hon har synen att hon inte gjort något otillåtet men att jag inte skulle ha en annan syn. I så fall har hon fel, vår deal var glasklar. I n g e n t i n g.

Sen får ni göra era egna tolkningar. Jag har blivit ljugen för av Exfrun så många gånger och hon är en fruktansvärt skicklig lögnare. Hon verkar inte känna ånger och den där klumpen i magen av att ljuga systematiskt om stora svek. Det gör att jag egentligen inte har en aning. Jag kan bara tro.

Så jag gör det. Och förenklar därmed mitt liv. Försvårade under tiden, förenklar nu.

Men framför allt kan jag ägna mig åt mig själv. Då spelar detta ingen roll. Hela den här smutsiga frågan gör bara mitt avsked till henne desto enklare. Det finns noll längtan bakåt och hon känns väldigt avlägsen. På så sätt är det skönt att hon gjort så. Men jag tänker säga ifrån om hon kommer till mig med sina höga hästar.

Vad jag söker efter

Tittar genom oputsat fönster.
Snö faller.
Förvirrat i vind.
Flingor Nu faller långsammare än för en stund sen.
Som om de tänker efter.

Jag tänker efter.
Vad vill jag?
Leva i.
Mötas av.

Glittriga ögon som plirar.
Ärlighet att vara trygg i.
Ett varmt leende.
Skönhet att beundra.
Ord som ställer frågor men förstår.
Värme som vill krypa nära.
Trygghet att landa i.
Lågmälda ord om det viktigaste.
Samtal att längta efter.
Saker att göra.
Tystnad att vila i.
Värme att vakna bredvid.

Längtan.
Saknad.
Nej.
Inte saknad.
Längtan.
Jag vet.
Allt har ett sen.
Även vetskapen att.

Dagens ord: Långsamt

Långsamt

Jag skriver långsamma SMS.

Fingertoppen tänker för varje bokstav.

Det blir inte fel.

Varje ord är genomtänkt.

Varje bokstav landar rätt.

Inget är bråttom.

Känslan

Exet skrev i ett mejl att hon förstår att jag är ledsen nu när hon har någon ny.

Jag blir full i skratt.

Hon försöker hänga upp en helgongloria ovanför den friserade historien.

Empati i efterhand.

Jag korrigerar säger.

Skriver försiktiga ord, försöker tassa.

Nej, inte ledsen.

Inte efter det.

Det känns bara rent.

Kanske förakt.

Kanske ilska.

Kan bara inte ta "Jag försökte".

Accepterar inte historieskrivningen.

Kanske tycker jag synd om en människa som är så feg.

Kanske är det föraktet?

Eller också är jag bara befriad av att slippa en så konflikträdd person.

De känslorna har inte landat än.

Rätt ord inte där.

Rätt orsak inte heller där.

Det finns andra, viktigare känslor som jag hellre ägnar mig åt.

Framtiden.

De där hundvalpsögonen

Jag minns en bloggpost jag skrev för länge sen.

Om tecken som läggs till tecken.

Listan på småsaker som gör att det märks.

Den listan var lång.

Jag mejlar lite med frun idag.

Hon försöker göra trovärdigt att inget var klart.

Det går inget vidare.

Av någon anledning.

Det kan vara en helt annan anledning.

Det är en annan anledning.

Minnet av ett flams i fredags.
Tänker jag på gullandet.

När gullande inte längre fungerar

är kärlek borta.

När hundögon och barnleende

möts med tom blick.

Hon fortsatte använda.

Men var tom mot mitt.

Jag vill gulla.

Jag vet att det kommer.

Världens finaste vän

Den största skillnaden mellan nu och för två år sen är att jag har ett tryggare liv. Jag har rett ut och har en bättre relation med mina syskon och föräldrar. Och jag har en verklig nära vän som jag inte riktigt hade då (förutom Exfrun då).

Min närmaste vän Mumindalen är en alldeles fantastisk vän och kvinna. Att bli kallad världens bästa vän framför någon annans vänner är som ni vet alldeles fantastiskt. Det känns så mycket längre än två år sen hon dök upp på Spraydate den där julen med sina finurliga ord som studsade fram och tillbaka i mig och med frågor och tankar som tog varenda ord jag skrev på allvar. Snygg är hon också.

Vi har träffats mestadels tillsammans med exfrun och våra barn, Dottern och hennes två jämngamla killar Studsboll och Lugn. Jättefint varje gång. Vi har också lunchat och fikat själva, vi har varit med Exfrun på festival med Exet och Laptop och några andra.

Under alla dessa tillfällen har det aldrig känts krångligt. Jo, kanske den där första gången i januari för snart två år sen när frun också var med. Det var en trevlig men anspänd kväll. Med alla andra vänner har det ibland känts oengagerat eller blivit lite fel, och med mina syskon blir det ibland konstigt. Men aldrig med henne. Det har alltid känts tryggt när vi träffats och tryggt att vi är kvar trots att det kan gå lite tid.

Vi har pratat relationsproblem väldigt mycket. Jag har haft mitt som hon drogs rätt in i som inledning. Hon har haft sitt - både Spraydaterelaterad otålighet, och inte minst ett återfall med ett ex där hon redan efter några veckor kände att han spelade ointresseradspelet. Oj vad mycket vi har pratat mycket om partners som är kylslagna och distanserade. Massor. Alltid lika klockrena samtal som fått oss bägge att känna oss sedda.

Vad jag känner när jag ser henne? Nej, det gör jag inte. Hon är jättesnygg. Det är inte det. Men hon har kille och jag är ny. Särbokille på avstånd. Inget klockrent och hon har funderat på att bryta. Så det kanske är det. Vi har pratat mycket senaste veckan och inget har vare sig sagts eller inte sagts. Men hennes vänner hade idéer på festen i fredags.

Tänker jag så? Hon är fantastisk i att alltid förstå hur jag känner. Jag har inte tänkt så. Men vi har pratat en del om vad som hänt. Om att hon är ledsen för att mitt kämpande med Exfrun inte fungerade. Och att vi bägge är världens finaste vänner för varandra.

Vi är vännen som gör att man ställer extremt höga krav på en partner.

Så? Jag återvänder till tankar och drömmar under de här åren. Men det finns inget. Inget dubbelspel, ingen längtan, inga dolda agendor. Jag har inte längtat. Inte tänkt. Inte hon heller. Vi är inte såna. Sen vet ingen.

Borde jag döpa om henne till Tonträff igen? Metaforiskt bättre, även om hon har drag av en intellektuell och rolig Muminmamma. Måste fundera på den saken.

Dagens ord: Stolthet

Stolthet.

Att rakryggat känna att jag hade rätt. Att det sista anklagande avskedet från om pinsam svartsjuka på grund av den där kyssen på jobbfesten bara var samma falska anklagelser som förut. Projicering av hennes skuld på mig.

Det känns så jävla skönt inuti. Rensat, rent, rakryggat.

Det Är inte jag som är en svartsjuk människa. Det är hon som är en oärlig. Livet tog ännu ett steg framåt.

Fy fan vad jag är bra!

Kluckande hånskratt

Kan man känna ett kluckande hånskratt? Jag funderar på det. Morgondagens känsla kommer nog att vara hånskratt. Ett avskedets rena, föraktfulla skratt. Om ni förstår.

Jag mejlade med exfrun på Facebook. Jag hade haft småkusiner här hela helgen och träffade Mumindalen med kompisar i fredags. Hon frågade hur vi hade haft det. Jag bara undrade vad hon gjort eftersom hon så tydligt varit frånvarande från Facebook. "Träffat vänner och tränat", sa hon då. Jag frågade, helt normalt, vilka hon träffat. Inget svar.

Det är därför jag skrattar. Därför att hon jag anar att hon är e x a k t så patetisk som jag anat. Jag är säker på att hon hade den där kollegan klar och paketerad innan hon vågade göra slut med mig. Precis som hon blåljugit och sagt att hon inte hade. Ni som läser hennes blogg får nog veta. Jag sätter en tusenlapp.

Nej, jag är inte säker. Men fjorton år av oärlighet och märkliga beteenden har gjort att jag brukar ana ganska bra.

Det här avskedet går enklare än jag trodde.

Hånskrattet kluckar inuti. Det renar.

Nu ska jag vika tvätt.

Tankarna lämnar väldigt fort

"Det är ju inte så kul att vara ensam i en relation".

En förälder till dotterns förra klasskompis sa så. Det är så jävla klockrent.

Jag tror det är den känslan som gör att allt känns så avlägset. I det undermedvetna och ibland det medvetna, tänker jag tillbaka på jobbiga händelser, ensamhet, kränkningar, gräl med undanflykter, allting. Och jag funderar.

Varför?

Hur länge sen tog det slut egentligen?

När slutade jag älska, som i älska, och inte bara drömma?

Varför inte?

Ja, herre jävlar vad jag stått ut med.

Det gör rent i skallen och distansen växer för varje minut.

Det finns andra skäl också.

Betydligt finare.

Och så bräckliga att en vindpust kan förstöra.

Drömmar som bara finns på just det sättet.

Filmmanus style.

Vet bara inte vilken film än.

Dagens ord: Senare

Senare

Säga adjö.

Eller inte.

Mötas.

Eller inte.

Nu.

Eller sen.

Hur sen?

Hur senare?

Det är en gåta hur

Ödet gav mig en rejäl dos liv.

Jag drack djupa klunkar.

Frågan kom.

Var har du varit?

Jag har funnits här hela tiden.

Lika säker på att som inte.

Och du?

Varför skulle jag veta?

Hur vet man vad som finns?

Hur vet man vem man är?

Ingen visste, men så var det.

Vi var.

Det har bara inte gått att leta.

Berätta för dottern

Snart kommer dottern. Ska bli så fint att få prata med henne och berätta hur det känns. Att det känns skönt att det är slut. Att det blev så att jag ofta var ledsen i det som var. Att mamma har gjort saker som gjort mig ledsen. Att jag gjort en del dumt också. Inte mer.

Exfrun mejlar och visar sedvanlig självgodhet och vill styra vad jag ska säga och inte. Varför? Nu kan hon sluta bry sig. Det ska bli skönt att slippa någon som är så respektlös mot mitt omdöme.

Fast samtidigt är det jobbigt eftersom den misstron handlar om föräldrarollen. Det är en skavande känsla av obehag över det. Att hon har ett sånt kontrollbehov.

Jag tänker mest vara vanlig och låta dagen komma. Det kommer kusiner på besök.

Vandra runt med min rofyllda mage och njuta av livet.

Dagens ord: frid

Frid.

Det går inte att säga mer. Än.

Men en inre frid har inträtt.

En finhet i livet som känns lugn och ostressad.

Av många skäl.

Dagens ord: Längtan

Längtan.

Vaknade åter tidigt och låg och längtade efter något.
Någon.
Det hade både namn och inte.
Det var.

Städa ut exet

Jag rensar ut. Jag tvättar exfruns kläder, samlar ihop lite lånade böcker, behåller några olästa. Lägger i påsar som hon ska få imorgon. På förmiddagen kommer hon hit med dottern, saknade, älskade dottern. Då ska hon ha med sånt som TV-spel och mina sista kläder. Nåt sällskapsspel som stått hos henne men delades till mig förra gången. Säkert nån bok.

Jag funderar på ringarna. Jag har tagit av min. Jag övervägde att slänga den i Göta älv. Men visst är det så med ringar att man ska få tillbaka dom. Hon ska få min och jag få hennes. Dom kan få bli dotterns egendom sedermera, bli ett specialgjort smycke eller nåt. Återstår.

Sen är det en present som jag fattat ett symboliskt beslut om. Hon förstod precis, men säkert mer av konflikträdsla än av insikt. För två månader sen gav jag henne en jättefin kruka med timjan. Jag ville vara romantisk och la i två stenar med "Älskar" och "För evigt". Jag tror det var helgen innan jag blottade att hon inte älskar. Jag minns att stenarna snabbt plockades bort. Så här i efterhand vet jag att hon hade bestämt sig redan då. Jag valde, inte av snålhet, utan av symbolkänslor, säga att jag nog ville ta tillbaka hela krukan eftersom den gavs som en helhet. Det var mitt hjärta. Hon förstod. Sa hon.

Hennes lägenhet är fylld av presenter jag gett henne till annat än födelsedagar och jul. Nästan alla hennes blommor, böcker, kläder, trosor, smycken. Slit det med hälsan. Tänk på mig som den bra jag, typ.

Sen funderar jag på en annan present som väcker lite obehag. En vecka innan det tog slut var hon med mig och jag köpte ett nattlinne till henne för att ha hos mig inför höstruskets kallare nätter. Någon som tror att hon inte hade bestämt sig då? Jag fattar faktiskt inte varför hon gjorde så. Det är precis den där snålheten som hon ibland visat, att hon vet precis hur hon ska exploatera min generositet för att få mig att köpa saker.

För saker i mitt hem är det enklare. Här finns ju inga romantiska presenter som hon gett mig. Precis som hennes hjärta sista två åren. Det behöll hon.

Vänskap i vindstilla

Till alla er som skrev så långa och många kommentarer på ”Vänskap i motvind.” Jag skrev det som en blogg.

Framtiden får utvisa hur och vad vår vänskap blir. Inget är bråttom just nu. Men ilskan minskar för varje dag.

Två saker har hänt som känts bra i mig.

Till att börja med fick jag en ovillkorlig ursäkt per mejl. Ett ”Jag är verkligen ledsen för att jag sårat dig så ofta” och helt utan det sedvanliga ”Vi har…” eller ”Du har också…” som hon alltid säger. Jag tror att luften rensades av en svag bris. :-)

Jag påpekade till henne att hon borde sagt så redan på familjerådgivningen. Men då satt hon och teg eller slängde ur sig sarkasmer eller sa att hon inte orkade prata om det mer. Jag frågade henne varför hon inte kunde säga det då, och märkligt nog (VÄLDIGT överraskande!) blev hon inte arg och tyckte att jag ältade. (Eller! Hon sa inte det till mig! Hon kan mycket möjligt ha raljerat över mig på bloggen.) Hon svarade att det är lättare att be om ursäkt i mejl för hon slipper se mitt arga ansikte och att hon får prata till punkt. Bra eller dåliga förklaringarundanflykter?

(Mitt svar. Åh, vad många bra chanser hon fått mot både argt, ledset och uppgivet ansikte och ändå kört ”Men du då…” och annat. Men sällan ärligt menader ursäkter. Jag verkligen hatar den situationen. Den är sorglig.)

Det andra jag fick var ett brev. Handskrivet. Jag hade bett henne ge mig ett avskedsbrev den sista kvällen vi låtsades. Det kom idag. Det var ett fint brev, fyllt av vackra minnen om den första tiden, att hon inte ångrar tiden tillsammans och att vi blivit vuxna tillsammans, hjälpt varandra till det bättre vi är idag. Sånt.

Jag började gråta en varm fin gråt när jag läste det. Mycket fina minnen och fina ord. Jag läste om brevet nu ikväll. Jag är inte säker på att jag nånsin kommer att läsa det igen. Och jag är inte säker på att jag orkar skriva ett till henne. Nånstans uppfyllde brevet det jag ville ha.

Det känns ännu lugnare inuti idag. Det finns ingen längtan tillbaka till Hon. Jag vet att det inte går med den sargadesorgligakränkande människa hon blivit mot mig. Oavsett fina egenskaper, oavsett fantastiskt sex. Jag kan inte leva med en människa som upphöjer oärligheten till en princip för sitt varande. Det går verkligen inte. Och jag kan inte leva med någon som jag inte kan reda ut konflikter med på ett vettigt sätt. Det är inte enbart hennes fel, såklart, men faktum kvarstår. Det har ALDRIG fungerat när HON dabbat sig och gjort fel. Varje fel hon gjort som varit odiskutabelt har alltid lett till en tjafsig process där anklagelserna till slut har landat på mig som inte kan lägga bakom. Livet med henne har varit fint så länge jag inte nämnt saker hon gjort som jag blivit leden eller arg av.

Men förhoppningen om att vi kan hitta något annat på andra sidan, bygga något nytt tillsammans, den finns där. Att åter se varandra, och våga se varandra och göra saker tillsammans eller våga ställa frågor om vilka vi är. Den backar jag inte från. Jag vet inte om det blir så, men jag tror det. Det innebär inte en massa just nu. Ingen längtan tillbaka, inte långa, viktiga mejl fram och tillbaka. Just nu är det en och annan ironisk eller peppande kommentar på Facebook men inte mer.

Till Mantratjejen och er andra. Tack för alla kloka kommentarer där nere. Jag hänger inte upp någonting på Hon, jag fokuserar på mig själv. Det känns väldigt lugnt inuti eftersom det är en vecka sen det tog slut och två veckor sen hon blåljög och sa ”Jag är inte på väg nånstans.” Givet tidsstressen är det extremt samlat och avslappnat i mig.

Jag antar att lugnet kan tolkas som att jag inte älskade längre ens när det tog slut. Jag vet i alla fall att jag inte vill tillbaka. Jag ska gå mina cirklar och hitta mitt liv. Det känns bra. Det är möjligheter och en massa skön kompromisslöshet mina fria veckor.

(Men jag erkänner en sak. Jag längtar efter att ha sex med Hon. Men den här gången skulle vi hoppa över bliihopet som kom som en bieffekt den där julen för två år sen.)

Fina människor

Åh, det kom ett så vackert mejl till mig från en läsare. Hon, du som är den enda som på något sätt fick veta vem vi i Före Detta Paret var. Som jag aldrig träffat men som läst och kommenterat bägges bloggar nästan sen början.

Hon förstod. Det var så fint att vara förstådd. Att någon läst bägge bloggarna och kan ge mig stöd för vissa saker som är så viktiga för mig. Inte minst synen att Före Detta Frun utnyttjat mig så länge det passat. Tack ska du ha, jag behövde verkligen den.

Och så Mumindalen då, som satt med hakan ner till bordskanten ibland om sakerna jag berättade. Som inte får ihop den Före Detta Fru som hon träffat med den som gjort allting. Som ställer kritiska frågor och försöker förstå men ändå inte backar från att stötta mig.

Jag tror stödet från dessa två främst gäller en viktig sak. Bägge har samma enkla syn på att det faktiskt finns ett rätt som heter Ärlighet och Öppenhet och ett fel som heter Lögner och Slutenhet. Jag tror man kan lägga på Snällhet också, men den blir just i det här fallet nästan ett specialfall av Ärlighet.

Men det är själva grundfrågan där jag och Före Detta Frun har olika uppfattning, att hon anser att Ärlighet inte är något viktigt. Jag har rätt. Och det är skönt att det finns människor som inte kompromissar där. Skönt även för deras partners.

Frågor från en läsare

En läsare ställde några frågor. Jag ska försöka svara så här i den vackra höstmorgonens ljusa tystnad.

Inledningen. "Undrar om du vill svara på några frågor? Jag tror vi alla som läser tänker på er trots att vi aldrig träffats."

Ångrar du att du lät henne komma tillbaka efter otroheten nu när du har facit?

Nej. Men jag ångrar att jag inte stenhårt krävde att vi gick i familjerådgivning där bägges försyndelser togs upp till granskning helt utan undanflykter. Främst hennes då, med tanke på hur hon trampat på mig. Det skulle varit mitt villkor för att acceptera det. Det hade antingen skapat en förlösning och ett samarbete eller så hade hon gett upp av rena skamkänslor för att smita undan från att tvingas stå för hur hon hade betett sig. (Vilket väl varit hennes agenda hela tiden, att slippa det.)

Det har inte heller varit två förlorade år. Mycket lugn har funnits i familjelivet (undantaget stora delar av första året när Hon faktiskt var fullständigt hysteriskt odräglig då och då.). Och vi har sett två säsonger Mad Men. :-) Jag har blivit en lugnare och finare människa de här åren. En oönskad dito, men ändå.

Om svaret är nej, tror du att du ångrar dej längre fram?
Jag kan känna att ett Ja ligger på tungan. Jag hade just tagit första steget i mitt uppbrott och såg fram mot att flytta isär. Jag hade mejlat och messat med Mumindalen, och eftersom det visade sig bli en fantastisk vänskap så hade det blivit ett bra liv även utan Exfrun. Så, kanske.

Tror du att läget hade varit annorlunda om du hade träffat någon annan under uppehållet?

Det var aldrig aktuellt eftersom jag höll på principen att inte träffa någon ny IRL så länge vi bodde tillsammans. Jag tyckte det kändes smutsigt och lågt att göra det medan vi delade säng. Jag tror att frun tog tillbaka mig för att hon insåg att jag hade något på gång med Mumindalen, trots att vi inte hade träffats än. Jag reggade mig på Spraydate bara nån vecka innan jul, och då under tydlig flagg att jag egentligen inte var redo för något nytt. Men om jag redan hade träffat och känt bra med Mumindalen eller gjort något, då hade jag kanske sagt nej till frun. Jag vet faktiskt inte.

Är det något du önskar att du hade gjort annorlunda?

Se ovan. Jag var för flat mot henne när vi blev tillsammans igen och gick på hennes löften om att hon var annorlunda. Det var hon ju inte. Jag borde krävt familjerådgivning första våren, första hösten, andra våren och inte låtit det vänta till andra hösten.

Sen ångrar jag att jag inte bad henne dra åt helvete när hon hade reggat sig på Spraydate. Där synades hennes bluff där hon länge försökt hävda att hon har en vettig moral. Det har hon uppenbarligen inte, hon är totalt cynisk. Mot mig då.

Slutligen, tror du att hon läser din blogg eller får information om den?
Nej, jag tror inte hon läser. Men i motsats till mig så har hon IRL-vänner som läser min blogg, så jag är säker på att hon får veta det mesta. Jag är helt säker på att dom både läser här och kanske kommenterar här och jag vet ju att dom skvallrar till henne. Det har varit några tillfällen där jag via min blogg fått veta att hon fått veta. Andra har jag märkt på hennes humör.

Det var någon som föreslog att era kommentarer och blogginlägg borde bli en bok. En utomordentlig och intressant ide tycker jag eftersom jag läser er båda.
"Förnekelse - the story". Nej, det ska inte bli en bok. Men om det skulle det, så skulle jag skriva in en del saker jag fått veta om henne som jag valt att inte skriva om. Värre saker.

Jätteroligt att få svara på frågor, och tack för kramen.

Dagens ord

Respektlöshet

Känslan när jag vaknade i morse. Tankarna snurrade om att försöka återfå respekten för en människa som behandlat mig så utstuderat respektlöst under så lång tid.

Tänker om att låta ändamålen helga medlen

(Vissa bloggar gör ondare och tar mer tid att skriva. Detta är en sådan blogg.)

När jag pratade med Mumindalen förra veckan pratade vi om hennes ex, J. Hon beskrev honom som en helt och hållet strategisk person. Att han såg människor som biljardbollar. ”Om jag gör så kan det få den effekten.” Till slut tröttnade hon, gav det en ny chans men hon fastnade i falska löften om att han var annorlunda.

En fundamental del av ett samhälle är alla människors lika värde. Som Kant uttrycker det innebär det kategoriska imperativet:

"Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål."

Alla människor är ett mål i sig själv, inte ett medel som kan utnyttjas. Jag har gjort upp med min egen syn att behandla människor som medel. Ur inre otrygghet och längtan efter kontroll var jag så tidigare i min och exfruns relation. Men inte längre. Ur det har kommit en mer empatisk jag och en jag som är pålitlig i uppgörelser och i frågor om moral. Jag vet var gränserna går för det moraliskt acceptabla, och förväntar mig samma tillbaka. Vilket jag såklart inte fått.

Dock inte för exfrun. När vi pratade sista morgonen kommenterade hon sitt moraliska haveri med Spraydate.

”Jag tänkte att jag kunde låta ändamålen helga medlen”.

Och det klickade till lite grann då och ännu mer när jag gick runt och funderade under en ensam, skön söndag.

Det var exakt samma sak hon sa om otroheten.

Ändamålen helgar medlen. Då for en känsla av stort obehag genom kroppen som en ilning. Hon är en ändamålen-helgar-medlen-person. I alla fall mot mig. Ni vet en sån där som tänker ”Om jag säger så till honom kan jag få honom att reagera så”. Jag var i så fall bara ett hinder eller en möjlighet för henne, inte ett subjekt vars känslor ska tas på allvar. Det är den mest grundläggande respektlöshet man kan visa en annan människa. Inte konstigt att vare sig kärleken eller vänskapen fungerade, och att hon tappade all moralisk kompass. För så är det. Den människosynen (mot en eller flera) är amoralisk. Det är bara effekt och resultat som räknas när andra människors värde inte räknas. Dom är möjligheter eller hinder för att nå de egna målen. Den människosynen är grunden för egoismen.

Jag blev alldeles kall efteråt när hon liksom insett det men ändå är fast i det.

Jag säger inte att hon varit så hela tiden eller i alla frågor. Men hennes värsta bottennapp med otroheten och alla upprepade lögner kommer nog från en sån här morallös grundsyn på mig. Moralfrågan om rätt eller fel har hon stoppat undan till förmån för bra eller dåligt för sig själv.

Och det krockar få fruktansvärt med hennes höga hästar och anklagelser mot mig. Jag har inte en aning om hur hon är mot andra vänner. Där är hon säkert inte sån.

Det om den iskalla känslan av insikt. Så till den viktigare frågan.

Hur gör jag för att hålla mig borta från såna personer i fortsättningen?

Det är ju något som jag har accepterat att leva med, som jag inte klarat av att skydda mig från. Nu gäller det att bli bättre på att upptäcka såna personer i fortsättningen. Utan att gå ut i brist på tillit och misstänksamhet.

Ärligt. Hur fan gör man det? Hur vet man, ser man, förstår man det?

Jag tar gärna emot kloka tankar från er läsare i den här frågan.

Dagens ord

Ironiskt leende.

Det bara satt där när jag gick upp ur sängen. En ganska bra känsla. Jag höll på att skriva hånleende men det är inte hånfullt, utan bara oberörbart.

Vänskap i motvind

Hur kan man vara vän

med en som sårat så länge

som förnekat så ivrigt

och som inte säger

"Jag är verkligen ledsen"

förrän efteråt?

Vi pratar vänskap.

Det tar emot.

Det finns ingen tillit.

Hennes ord.

Ärligheter eller manipulationer?

Teckentyder vad hon menar.

Hur kan man hitta vänskap

med en som sagt saker

som varit på låtsas

så länge

och förväntar sig att bli trodd

nu?

Jag säger.

"Visa ett första steg"

Hon säger

"Du kan inte villkora"

Jag säger

"Jag har tagit första steget i flera år nu".

Kanske är hjälpas åt en bra idé?

Tänker åter tanken.

Jag har varit singel i två år nu.

Färdig.

Och sen läser jag om.

Tänker att det var betydligt färre

undanflykter

än det brukar.

Nästan inga.

Kan nog gå bra det där.

Terapeuten

"När jag ser dig ser jag en man som kan få vem han vill"

"Varför ska du klänga fast vid henne som behandlar dig så?"

Så sa hon, min terapeut då, hösten för två år sen när jag gick där.

Väldigt rätt hade hon.

Nummer två, oftast.

Nummer ett, beror på dagsform.

Men?

Jag har just suttit och långpratat med Mumindalen.

Ett långt samtal om hennes problem med sin pojkvän och varför hon känner så lite.

Och om mitt.

Och om jobb och tankar och oro och ta tag i sig.

Om vad man vill på jobbet.

Men mest om att stå ut med att bli sårad.

Äntligen håller jag inte tillbaka.

Äntligen är jag ärlig.

"Men...", svarar hon när jag beskriver

anpassning

hot

känslokyla

lögner

att vara en spelbricka

inte en älskad

Och undanflykter.

Moraliskt korrupt.

Mumindalen ställer frågor

försöker förstå exfrun

Känner igen sitt ex.

"Det var inte riktigt det hon berättade"

Hon förstår inte frun.

Det stämmer inte med den hon träffat.

"Men, hur har hon?"

"Hur har du?"

"Oj"

Hon häpnar när allt är ute.

När hon fått hela historien.

Utan rationaliseringar

Utan optimism

Hon har inte förstått.

Inte jag heller.

Hur normaliserad blev till att vara måltavlan?

Varför?

Sa jag inte nej!

Varför var jag inte ärlig tidigare?

(För att inte framstå som en idiot, såklart.)

Dagens ord

Singel

(Har jag varit det i två år och en månad eller i fyra dagar?)

Ibland faller blicken där den inte borde. Eller vill.

Det är en sak jag inte har berättat.

Nån gång i början av september
fick jag låna fruns dator
Minns inte varför.

Ett öppet Worddokument fanns där.
Det trängde sig på dit jag inte ville.
Var där, liksom.
"Jobb?", tänkte jag.
Med handen på väg till "Alt Tab"
Fann ögon meningar de inte ville se.

"Älskar inte längre"
"Vetat väldigt länge nu"

Mininerade direkt.
Andades.
Hög puls.
Såg hon?
Bearbetade hur jag skulle bemöta hennes falska anklagelser om att snoka.

Hus i helvete uteblev.
Jag sa inget då.
Det var några veckor innan "Älskar inte längre"
När jag frågade.

Det där med att hon inte förstått att hon inte älskade.
Är kanske inte helt trovärdigt.
Bara ännu ett exempel
på alla dessa lögner
när det passade sig.

På att feghet bara sårar mer
än mod.

Dagens ord

Jobbstress.

(Alternativet är räkskalsstank, eftersom det är måndag morgon och jag förut slängde en soppåse.)

Vanan vid kaos skapar viss förvirring

Jag kom på mig med att tänka att det inte är slut.

I dagdrömmens spretiga tankar medan jag gjorde annat kändes det så.

"Som vanligt."

Så många gånger.

Det är så normaliserat att hon hotar med att lämna.

Eller k ä n s l a n att hon gör det.

Rättare sagt.

Det var bara en kort känsla.

Men de tidigare hoten har varit många och långa.

Jag antar att jag lärt mig något av det.

Men helt roligt har det förstås inte varit.

Dagens ord

Behärskad.

Motivering: Känslan.

Mer dialog är nog rätt

Jag har funderat massor på den här bloggen. Alla tillfällen jag hatat den, älskat den och behövt den. Om den är bra eller dålig för mig. Rationaliseringar, undanflykter, men också tänka högt, pröva tankar och idéer.

Men nu i det nya behöver jag tänka efter. Vad jag vill och behöver. En sak är säker. Jag behöver något annat. Jag behöver hjälp. Eller, inte hjälp. Jag behöver berättelser för att jämföra och se likheter och skillnader.

Därför undrar jag. Alla ni återkommande läsare och kommentatorer. Ni har alla skrivit kloka kommentarer och råd till mig. Men ni har också öppnat upp små små fönster in i era liv med berättelser om sådant som varit likt eller olikt.

De små fönstren har varit det finaste de senaste månaderna. Att bryta mig fri från mina egna berättelser genom att få veta mer om era. Jag har andra berättelser. Få, kanske för få. Både de få vännerna som finns där, och de som jag slarvat med som jag försiktigt drar i.

Men nånstans vet ni mer än många andra.

Hör gärna av er på mejlen. lyckligahan@gmail.com

Borde eller borde inte?

Ensam i lägenheten. Lugnt och stilla. Jag orkar inte ens svara på mejl eller ringa till några. Trivs med att bara låta tankarna hända. Har suttit i telefonmöte med jobbet, bloggat och funderat. Jag är lite frusen och funderar på vad jag ska göra av dagen.

Jag skriver och tänker:

Städa och dammsuga.

Höga.

Lyssna väldigt högt på Brännö serenad.

Läsa böcker.

Ta ett varmt bad.

Rensa ut fruns kläder och böcker och ställa i en påse (Och stoppa undan ironiska tvångstankar om vad jag kan göra med dem...).

Åka till stan och köpa lagom varma innetofflor för att överleva vintern.

Tids nog äta middag.

Därefter ta en så lång löptur som möjligt utan att få ont.

Väger för och emot i spretiga tankar.

Vilka är måsten?

Inte konsumera mig glad (men fötterna fryser).

Orka laga mat. Äta i stan?

Inte skapa ungkarlslya. Tvärtom.

Glömde jag jobba på listan jag skrev?

Att göra-lista. Det vore ju bra.

Kanske skulle jag ringa någon?

Jag börjar med kaffe.

Och rensa diskbänken.

Bokslut exfru: Fler nackdelar än fördelar. Såklart.

Såklart.

Jag kommer att njuta av att slippa...
...att leva med en partner som har konflikträdsla som en av sina tydligaste egenskaper.
...de lögner och de förnekanden som det leder till om och om igen.
...att leva med ständig känsla av att hon ska göra slut, att veta!
...det ständiga smågnället i vardagen.
...den bestraffande långsinthet där mina misstag kunde dras upp femton år efteråt om det behövdes för att försöka få bort fokus från henne.
...den energikrävande frustrationen att älska i monolog.
...hennes opålitliga humör, den där känslan av att öppna dörren till hennes lägenhet och inte veta om hon är kyligt isolerande, småsur eller glad.
...att ständigt få höra "Du anklagar mig..." som svar på "Jag känner...".

Så, nu räcker det. Det finns gott om argument.

Fan, jag känner att den sista hade räckt.

Att ständigt få höra "Du anklagar mig..." som svar på "Jag känner...".

Jag kommer däremot att sakna...
...den varma känslan i att drömma om en gemensam framtid.
...att älska, att röra med handen och känna lugn inuti.
...den lugna längtan efter att lugnt gå och skrota i ett gemensamt boende.
...sällskapet - det lätta i att vem som helst av oss kunde föreslå något att hitta på, och det var nästan alltid lyckat.
...att ha en vän och extrakollega som kunde både förstå och råda i grubbel om jobbet.
...sexliv (nej, såklart inte, men drömmen om att åter hitta det som fick oss att mötas, men utan det som förstörde)

Adjöet

Alla ni bloggläsare som rått mig att ge upp på exfrun. Självklart har ni haft rätt. Ni också. Jag har inte (som förra gången) förnekat, utan högst medvetet försökt hitta optimism och möjligheter och göra vad jag kunnat.

För jag har också haft rätt. Jag kan inte ångra att jag lade nästan två år på att rädda det här. Trots allt jobbigt. Ett av skälen är att det funnits så många fina stunder i familjelivet och vänskapen. Vi har bevisat för oss att lugn är möjligt. Däremot har fina stunder ofta saknats i vänskapen (Ja, precis) och inte minst i sexlivet. Men, som sagt, massor av fint. Inte minst minnet av att vi kan ha konfliktfritt familjeliv. Att vara lugna bredvid som vi inte kunde förr.

Vilket också visas i att vi är lugnare nu än vid förra uppbrottet. Egentligen förstår bägge tillräckligt nu för att klara det, men det går inte ändå. Vi kan bara inte prata. Vi kunde verkligen inte förhandla oss fram till ett sätt att prata som fungerade.

För mycket stolthet och för lite nyfikenhet.

Jag gjorde vad jag kunde, men jag känner att min resa blev för svår. Kanske hade jag kunnat landa ännu tryggare i mig själv med en annan resa. Eller också är mina låsningar i mig själv tillräckliga. Jag vet inte och kan inte veta hur stor min brist på tillit eller min svartsjuka är förrän jag prövas igen. Det är inte lätt att bearbeta svartsjuka och brist på tillit tillsammans med en som är så återkommande oärlig.

Vi pratade lite igår kväll och i morse. Rätt obehagligt. En del bra.

Bästa hon sa: Att hon nu förstått att det var det moraliska i att hon ens registrerade sig på Spraydate som jag ville prata om. Men att hon inte ville prata om det. Jag brydde mig inte om hennes argument om varför.
Min bästa tanke: Att det var exakt samma misstag som blev runt otroheten. Vi ville prata om olika saker. Jag var ointresserad av hennes rationaliseringar om varför. För mig blev det undanflykter. Jag ville prata om moralfrågan om tillit mellan henne om mig.

Hennes vanligaste replik: "Du borde verkligen ta tag i...", "Du har verkligen problem med..."
Min vanligaste: "Ska vi rädda vänskapen måste vi bägge sluta göra så stor grej av allt som hänt. Svälja stoltheten."

Hennes sämsta replik: Se vanligaste, fast med tillägget att jag borde gå i terapi.
Min sämsta replik: "Och du borde verkligen ta tag i att du har kraftiga problem med ärlighet och att det beror på dig själv."

Avskedet från henne: En puss och en klapp på kinden. Den fina blicken.
Mitt avsked: En puss. Tårögd och med Söta Katten i ena handen och en påse kläder i den andra, vände jag mig inte om på väg ner i trapphuset.

So this is good bye

Jag skrev ett avskedsbrev. Och köpte en avskedspresent.

Hela brevets tema var att jag hoppas att hon kan se mig med den blicken som lägger bitterheten och tröttheten bakom. Att jag gärna vill fortsätta vara vänner, även om jag själv måste veta vem jag är innan jag vet om jag orkar det. Jag hycklar inte.

Förhoppningsvis är det så att hon kan se mig med en blick som inte är irriterad och trött nu när det är slut. Ingen kan veta var det landar och hamnar. Det armbandet ska ge henne den blicken. Det är lite Casablancakänsla över det, jag vet.

Hur hon ser mig är hennes val. Jag vet ännu inte vem jag är och hur jag kommer att se henne. Men nu har hon fått ett armband som ger rätt blick om hon tar på det. Och det är ju bra.

Avslutningsordet var: "Vi ses på andra sidan".

Sexlust som

Näst sista natten i låtsaslivet och plötsligt hände något oförutsägbart.
Jag låg i halvdvala och försökte sova.
Plötsligt vred sig frun.
Min hand hamnade där frun absolut inte vill ha den.
Mitt på härligheten.
Under tio sekunder var den kvar.
Jag drog bort den.

Den explosionen av känslor.
Som jag saknat.
SOM jag saknat.

Jag vaknade.
Och funderade.
Starka känslor ska tas på allvar.

Hur mycket är det längtan efter det svunna sexlivet som fått mig att orka stanna?
Den där fantastiska lyckan att mötas i både lek och ett nytt allvar.
Att jag förgäves längtat efter det.
Och därmed orkat.

Hände det?

Jag hamnade i ett händelseförlopp som kändes nästan overkligt.
Hände det?

Jag åkte spårvagn hem till frun för att låtsas.
Jobbigt men nödvändigt.
Och lite sista avskedet då.

Jag satt där.
Katt bredvid.
Jag som lyssnat så mycket på nya Håkan Hellström fick plötsligt "Brännö serenad" i skallen.

Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Det är ju så det känns.
Ni som minns vet att jag lyssnade på den för två år sen.
Tusen gånger.

Och plötsligt.
En vacker mörkhårig kvinna tittar på Söta Katten.
Börjar prata med mig med amerikansk engelska.
Och hon går av på samma hållplats.
Och vi fortsätter prata.
Jag nämner en exfru.
Hon har också katt.

Och det sista jag säger är:
"If I ever see you somewhere, I´ll buy you a drink."
Jag slängpussar med handen.
Och hon ler.
Sen går hon.
Och hon vänder sig om och tittar efter mig en gång till.
Och ler.

Hade jag varit mer van hade jag tagit hennes mobilnummer.
Det glömde jag.
Men inuti log jag.
Sedd.

Vändningen

Jag tittade igenom min dagbok under en morgonresa till jobbet.

Jösses vad det förändrades vid ett tillfälle.
Bort flög resignation och lugn.
In kom ilska och misstänksamhet.

Plötsligt, när jag fick det där mejlet om Spraydate.
Gick jag sönder.
Började jag säga att jag närmade mig gränsen.
"När kommer nästa "Det var dumt tänkt"-grej?
Frågade jag.
Alla dessa "Det var dumt tänkt"-grejor.
Det blir många.

Och då gick det inte.
För jag började säga ifrån.

Det var där hon bestämde sig för att bryta.
Det blev så.
Precis som vid hon bestämde sig för det vid otroheten.

Det lugna familjelivet

Jag har vetat det ett tag men inte orkat tag i det.

Att det är mer ensamt än det borde varit.

Eller hade kunnat.

Jag har prioriterat medvetet.

Det där lugna familjelivet.

Som inte räckte.

Frun sade ju hela tiden att hon trivdes i det lugna familjelivet.

Att skrota hemma och göra saker var för sig.

Eller tillsammans.

Att det är kul med mig.

Jag har undvikit att boka saker för mig.

Inte träffat vänner som jag borde.

Ett skäl.

Jag har njutit så kompakt i höst av att inte väcka panik med min närvaro.

En så ny känsla att slippa vara ett ständigt obehag.

(Återbetalning för allt lugn jag visat mot hennes lynnighet?)

Jag har hoppats så på att "Jag trivs i det lugna familjelivet" var halmstråt.

Nu var det inte så.

Då får jag ta konsekvenserna och reparera.

Jag har för mycket fritid och en massa positiv energi att skapa!

En hel del ska gå till thedrickande och bokläsning i tystnad.

Men också en del till att vara social.

Vänner, här kommer jag!

Bloggläsare, hör gärna av er.

Vänskapen och hatet

Så är det slut. I nåt slags fallande ordning innehöll familjerådgivningen följande:

Jag berättade att jag känner mig sviken för att hon aldrig gav oss en chans.

Vi pratade om vad hur vi kan rädda föräldraskap, vänskap och annat i framtiden.

Familjerådgivaren sa "Ni har så svårt att acceptera varandras verklighetsbeskrivningar".

Jag grät tyst.

Jag berättade om all orättvis skuld hon kastat på mig för att dölja sina känslor.

Frun var direkt hånfull och sarkastisk mot mig. (Det var Ms Hyde det)

Familjerådgivaren sa "Du får inte det du vill ha för att det ska kännas bra, Lyckliga Han".

Vi pratade vettigt om den viktigaste frågan:

Vad kan vi tillsammans göra för att undvika att jag ska känna behovet av att hämnas på frun?

Då var det nästan slut. Där nånstans fick vi faktiskt ett möte där vi kunde prata om varför hon haft ett så stort behov av att hämnas på mig och såra mig. Och hur vi ska undvika att det ska bli så igen från mig.

Vi är bägge överens om att vara bra föräldrar.

Vi är bägge överens om att vi vill bägge rädda vänskapen.

Familjerådgivaren sa att det kanske kan bli en kärleksrelation igen. På andra sidan.

Nu ska vi ljuga några dagar tills dess att dottern rest iväg på novemberlov med farmor. Inatt ska frun sova i min säng. Jävligt märkligt.

Trolla

Morgonen framför en lång dag med stressigt jobb för att reda upp ett kaos på jobbet, viktigrolig dragning och sen en fika med Mumindalen och klassfest med dottern på kvällen (och frun! Gulp).

Jag har en klump i magen. Jag vet rätt säkert att frun kommer att säga "slut" idag. Och det värsta är att hon redan kört en massa "vara vuxna" eftersom Mellan fyller år och Dottern ska åka iväg med farmor och träffa min tvillingbror. "Barnen ska inte drabbas", har hon redan sagt med tydlig iförväg skuldbeläggande riktning mot mig.

Samtidigt fråntas jag min möjlighet att äntligen vara ärlig med min släkt eftersom risken finns att dottern hör. Det är jobbigt och det är väldigt dålig tajming av frun. Jag är inte förvånad.

Jag hoppas att jag kan trolla på 75 minuter familjerådgivning. Jag önskar att jag kan trolla bort klumpen i magen och befria mig från all lera som frun slängt på mig och samtidigt bli förstådd för känslan att hon aldrig gav det här en chans. Jag ska inte vara arg, inte elak, men tydlig och ledsen.

Det går att uttrycka det väldigt krasst. Hur hon reagerar avgör om jag ens ska tro på att vi kan vara vänner. (Om hon har nåt på gång redan nu så har hon självklart sänkt sig ner till de patetiska egoisternas skara.)

Here we go!

Deskuld

I Wallace och Gromit-långfilmen finns ett väldigt roligt skämt. En bil kommer upp ur en lerpöl. Den trycker knappen "Demud". Bilen ruskar på sig som en blöt hund och skakar bort leran. Hysteriskt roligt om du frågar mig.

På familjerådgivningen imorgon ska jag skulda av mig. Oavsett vad frun gör eller säger ska jag göra samma sak som hon gjorde en av de första gångerna. I över en kvart satt hon och öste på mot mig om att jag var en förtryckare och en massa annat. Hon berättade en delvis sann men väldigt överdriven historia. Jag blev ledsen, men eftersom allt det där är bakom så blev jag mest ledsen över att hon tog i så. Nåja.

Imorgon ska jag skulda av mig. Jag ska rena mig och så får hon reagera som hon gör. Jag har hållit igen hos familjerådgivaren men imorgon ska jag passa på när frun inte kan smita därifrån.

Det är så otroligt mycket skuld som frun försökt hälla på mig de senaste åren. Den ska bort. Det är så mycket tvivel på mig själv som hon skapat, så mycket självgodhet som hon försöker sprida med att "mina vänner tycker jag är en fin människa".

Jag har tydligare och tydligare sett hur hon gör exakt vad jag gjorde för några år sen. Hon försöker föra över sina problem på mig. Har man dabbat sig måste man trycka ner den andre.

När hon visste att hon var förälskad i Rocky anklagades jag för att vara pinsamt svartsjuk.

När jag var kärleksfull anklagades jag för att vara klängig.

När hon varit otrogen gick hon igång om att jag hånglade med en annan för fem år sen och försökte likställa.

I alla lägen kunde hon se hundögd ut och säga "Hur kunde du behandla mig så precis när vi träffats?"

När hon var kärlekslös och inte kunde säga "Jag älskar dig" fick jag höra både att jag var pinsamt uppmärksamhetskrävande, inte litade på henne och att jag hade kränkt henne förr.

När hon registrerat sig på Spraydate fick jag höra att jag var pinsam som blev rädd.

Imorgon tänker jag försöka befria mig.

Hon kommer inte att resa sig och gå.

I den processen kommer jag att säga några ganska hårda ord om att frun har försökt trycka ner min självbild under rätt många år.

Att hon på många sätt har lyckats.

Och att om hon inte gör något åt det så kommer hon att göra så igen mot någon annan.

Eller mot mig igen.

Beroende på.

Då.

Att ha lärt sig älska

Det som skaver mest i det är att frun aldrig gav vår relation en verklig chans när chansen fanns. Många chanser. Det känns sämst när jag nu ”vet” att det tar slut.

Det som känns bäst är att jag i alla fall lärde mig att älska.

För det hände nånting i den där kaotiska processen med sex med andra och sånt. Det kom fram någonting hudlöst mellan mig och frun som inte funnits sedan första halvåret eller så. Något som lockade fram en ärlighet. Vi pratade om jobbiga saker, vågade prata om sex och sexualitet för första gången sen vi träffades. Och vi pratade om känslor, lärde oss mer om varandra.

Och jag förlät mig själv för hur jag sårat hemme, men processen att inte ta på mig mer än jag borde blev dålig för mig. I processen att se hur jag sårade henne i början av relationen tog jag på mig mycket skuld jag inte borde tagit på mig. Det utnyttjade hon ganska skamligt genom att så fort det blev jobbigt, ta upp det och föra över skuld på mig för att slippa ansvar.

Men ändå. Nånstans i all den här processen var jag ofta var både stissig, högljudd och uppmärksamhetssökande och skuldbeläggande. Men genom min egen terapi och genom att göra upp med mitt ansvar för att inte ha älskat (eller älskat rätt), för att ha krävt istället för att lyssna och föra över mitt inre kaos till frun eller andra, landade jag.

Jag lärde mig lyssna.
Jag lärde mig prata.
Jag lärde mig älska.

Jag lärde mig gråta.
Jag lärde mig älska min fru på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare.

Och det är i det sorgliga allting känns nu. Just när det i vår familjerådgivning förra gången fanns en möjlighet att mötas i ärlighet för första gången på länge. Då ljög frun.
Och när det fanns möjlighet att vara ärlig när relationen började halta vid det nya försöket. Då ljög frun.
Och när det fanns möjlighet att ta familjerådgivarens råd på allvar. Då stack frun huvudet i sanden. Hon backade.

Därav känslan att hon aldrig försökt.

Därav sorgen i att ha lärt mig älska men inte fått chansen att göra det tillsammans.

Det som vill hända kommer att hända

Det kom en magsur kommentar om att jag borde berätta för min släkt om tresexprojektet som jag "drivit igenom". Kommentaren är både helt ovidkommande och extremt magsur. Den låter som den suraste offerroll frun nånsin kunde måla upp när hon fick det till att otroheten var mitt fel och jag borde tycka synd om henne som sårat sig själv. Ljuva minnen.

Min poäng är att det som hände hade hänt på annat sätt. Tids nog.

Hela tresexprojektet blev mellan oss en uppskruvning av alla känslor. Det innebar att vi på vissa punkter möttes och förstod saker som vi inte förstått förut. Viktiga saker. Jag förlät mig själv och lugnade mig själv, och jag lärde mig också älska under den processen. Det gavs enormt stora möjligheter som tyvärr inte togs.

Men det innebar också att det fanns saker som bubblade inuti henne som ville komma ut. Tryckkokande.

Och där klämmer själva skon. Frun hade ett stort behov av att såra mig tillbaka - hämnas helt enkelt - för det hon kände sig sårad från tidigt i relationen. Det behovet spelades upp med spända känslosträngar på grund av allt som hände i den processen. Rocky blev ett redskap för att hämnas på mig, precis som sedermera även Barista. Många chanser gavs att såra, få av dem sumpades.

Min poäng är att det hade hänt ändå. Tresexet o r s a k a d e ingenting, det bara påskyndade. Eller förvärrade. Frun hade sedermera hittat en arena för att hämnas där jag var sårbar. Exakt hur går det självklart bara att spekulera om, men otrohet eller lämna mig eller något annat hade kommit. Om inte hon då hade hittat sätt att se och förstå det som hände i mig, att jag faktiskt gradvis och sen helt, slutade med det som sårat henne. Eller möjligen sluta projicera sitt inre kaos på mig.

Och jag tror nånstans att det är där själva sorgen i mig utgår från. Alla chanser att inte hämnas utan att istället mötas, som inte togs. Möjligheter att vara ärlig vid så många tillfällen.

Min saknade släkt

Det finns en stor fördel med att det tar slut med frun. Äntligen kan jag vara ärlig mot min egen släkt. Min kloka syster och min alltid supportande tvillingbror. Och så mamma som stöttar i alla lägen. Men som också gör så stor grej av allting och ringer runt och så pratas det.

Men som helhet är det människor som kommer att peppa och stötta mig och få mig att känna mig bra igen.

Därför. När frun är ute ur leken kommer jag äntligen att kunna vara ärlig. Jag vet hur det var förra gången. Dom var totalt stöttande mot mig och gav mig stöd i alla lägen. Det gjorde umgänget med frun i alla fall på gränsen till ansträngt ibland.

Dom visste att hon sårat mig och undrade varför jag förlät så. Inte minst min syster sa att jag tog på mig för mycket skuld.

Vilket jag gjorde. Nu kan jag äntligen vara ärlig. Det känns otroligt skönt. Det blir alltid en konstig relation med människor när man förtiger något av det viktigaste.

Det innebär att den där snöresan runt jul dit jag tänker att jag inte vill att frun ska åka med, kanske i själva verket blir något annorlunda. Det finns ju en risk att hon inte är välkommen. Men allt det är sen. Nu är det nu.

Inte ens försökt

Jag är en människa som har svårt att ge upp. Kör det fast vill jag pröva ännu en lösning. Jag tror det är det personlighetsdraget som nu får mig att försöka en sista gång.

Då handlar det om att vi inte ens försökt med den metod som familjerådgivaren gett oss.

Att den ene pratar om sig själv, den andre lyssnar, inte avbryta och sedan återberätta och sedan lyhört och försiktigt ställa frågor. En halvtimme max åt gången och fyra gånger i veckan.

Metoden ska gradvis återvinna tappat förtroende, återuppväcka nyfikenhet och öka förståelsen för den andre.

Men vi har knappt prövat den. Sammanlagt kanske fem, sex samtal på två månader. Det är det som skaver.

Det är det som får mig att föreslå att vi kör det fullt ut några månader och ser om det kan göra att vi åtminstone skiljs åt som vänner.

Alternativet: Jag bryter kontakten med frun som vän för att göra mig fri. Sen kan hon sitta där med sin mamma och sin bror och fira jul medan jag åker på snöig semester med mina fina syskon och alla småtjejer. Kanske vill jag vara vän med henne sen. Kanske redan till jul. Men det känns så nu. Det är den enda framtid jag ser för att bryta mig fri.

Men som sagt. Det känns dumt att inte ens ha försökt på riktigt. Det skulle återge frun respekt i mina ögon att hon i alla fall lämnade uppgivenheten och försökte. Det skulle underlätta vår vänskaps- och föräldrarelation.

Känner mig lurad

Det är väldigt lätt att känna sig lurad av frun. Hon kom tillbaka utan att älska mig, och hade vad jag tror ett väldigt tydligt syfte som hon uppnådde. Hon ville hålla mig borta från Mumindalen eftersom det var jobbigt att se mig i famnen på någon annan.

Sen har frun fortsatt med samma kompromisslöshet, oärlighet och känslokyliga beteende. Den där processen att hon skulle ta tag i sina sämre sidor för att kunna sluta såra mig och börja älska istället kom aldrig. Det är faktiskt grundläggande respektlöst av henne under så lång tid.

Jag känner mig lurad.

Jag kan också känna att jag satsade på fel häst.

Men men. Sista ordet är ännu inte sagt.

Och det är synd, eftersom jag vet vad som finns inuti. Som hon inte orkat med, utan bara känt skuld över.

Nej

Jag gjorde inte slut.

Nej, hon hade inte gjort något otillåtet.

Hon hade pussats, inte kysst.

Med kvinnlig kollega.

Lite ilska, inga flackande blickar.

Ja, hon har en ny manlig nära vän som hon just pratat mycket relation med.

Ja, jag känner Barista-vibbar.

Hon berättar inte ens vad han heter.

Jag tog upp det, fast besluten.

Och allt gick helt tokfel.

Nu har hon åkt hem.

Jag har inte gjort slut.

Men det kom ändå ett steg närmare.

Fast på fel sätt.

Inte så högt i kurs.

Hos mig själv heller.

Måste landa på något sätt nu.

Tränar på...

Tränar på ord som jag egentligen inte vill säga.

Skriver ett urval för att veta.
Vad jag vill och inte.
Tänker vad jag vill.
Skriver till, stryker, reviderar.

Skriver ord som låtsas.
Förbereder sanning.

Hoppa fritt.
Och hoppas på någonting.

Mardröm

Vaknade mitt i natten igår. Jag visste direkt vad jag hade drömt. Att frun hade hånglat med någon på festen i fredags.

Jag gick upp och promenerade runt en stund. Frun vaknade. Det ledde till ett sorgset, gråtande samtal där jag berättade om min mardröm. Inget bittert eller argt, bara sorgset från mig.

I samtalet närmade jag mig den jobbiga gränsen men bemöttes med total tomhet.

Fan också. Dubbelt.

Mysig helg i familjens hägn. Men stor ledsenhet inuti eftersom jag känner så tydligt.

Inget händer.

Och hur skulle det kunna hända?

Vad skulle få något att hända?

Tillit

Igår var frun på personalfest.

Han var där.

Han som jag vet att hon trånar efter.

Och fnittriga kollegan.

Som hon skulle sova hos.

Tror jag något?

Skulle hända.

Är jag rädd?

Att hon inte vad vad gränsen går.

Hur hon skulle reagera?

Om han visade uppmärksamhet?

Tror, gör jag inte.

Men litar helt gör jag inte heller.

Rationella skäl saknas, som det heter.

Meningslös dröm

Jag minns sällan mina drömmar. Men igår morse mindes jag drömmen när jag vaknade.

Jag hade drömt att jag inte hade sex med min fru. Drömde att jag blev ratad.

En sak skilde sig från verkligheten. Jag försökte.
Annars var det samma skit.

Äntligen ett litet steg

Då för två år sen när frun kom tillbaka gjorde vi några grundläggande misstag. Den där julen var hon så översvallande. Hon var uppskattande på gränsen till klängig och hon var så skuldmedveten så. Orden om hur fel hon gjort och att hon lärt sig så mycket och aldrig skulle göra så igen, bara flödade ur munnen på henne.

Jag gjorde ett stort misstag. Jag trodde på henne. Vi gjorde aldrig upp, pratade aldrig ut om VARFÖR. För sett till vad som hände hade hon ju inte förändrats speciellt mycket. Hon har fortsatt på samma sätt.

Jag tror att jag känt mig sviken sedan dag ett just för att ingenting hände med fruns beteende.

Vi mejlade om det igår, och jag tror att nånting hände.

Jag återvänder till vad jag uppfattar hade sårat mig runt att hon lämnade mig.

1) Bristen på generositet och kärlek
Hon hade ju varit så ointresserad, så dålig på att visa uppskattning, att bry sig eller ställa frågor. Liksom sexlusten då. Det dröjde en månad sen var hon tillbaka. Sen har det liksom fortsatt, fast med försök att dölja sig bakom gigantiska plakat om att hon är annorlunda.

2) Synen på ärlighet
Oj vad hon lovade. Och oj vad den där dolda kontakten med Barista som bevisade att inget hänt. Som hon ljög. Och sen igen, och igen, och tråna på jobbet, och Spraydate. Och sen det där att ljuga när man svarar på frågor om relationen.

3) Att kunna se mig med empati
Inget hade ju hänt. Reaktionen på allt jag sa var ju direkt bara "Men du då..." och ilska. Åh, den där ilskan när hon hade ljugit om Barista. Fy fan.

Mycket vatten har flutit och en del har definitivt hänt med henne. Men i stort sett verkar hon ha en ganska känslokall syn på mig. Vilket förstås inte går. Något måste hända.

Jag försöker se med kritiska ögon på allt det här. Två saker dyker upp. Det ena är att det finns en känsla av svek i att hon lurade mig. Eller att jag lät mig luras. Det andra är att det faktiskt har hänt lite i hur hon är, hon är lite lugnare. Men inte tillräckligt.

Vi mejlade om det där igår. Jag undrade om hon kan förstå känslan av att vara sviken, att hon lurade mig då. Att det där funnits i mig precis som sveket med "Du älskade mig - hur kunde du behandla mig så" som hon känt så många år.

Och hon kunde förstå. Det kom inget "Men du..." eller "Men jag..." om att det dröjde en månad innan hon var tillbaka på noll igen. Utan ett "Jag kan verkligen förstå det."

Bortom förälskelsens drogade vanföreställningar kan man hitta varandra. Kan detta vara ett första steg till att göra det?

Emot att ta paus

Det finns många skäl till att jag är emot det här "ta paus".

Oprövade metoder som experter rekommenderat oss
Vi har inte ens prövat rådgivarens idé att hitta intimiteten mellan oss genom att berätta om oss, återberätta och sedan ställa frågor. Det är en träning i nyfikenheten som främst frun inte visat intresse för. Gör! Säger jag.

Omöjlig situation
Dottern har lugnat sig efter separationen, men jag vet vad som skulle hända. Om jag har varit med och fattat beslutet om att vi inte ska träffas, skulle dottern straffa mig som hållit mamma borta. Hon skulle antagligen bara gå iväg och åka hem till mamma och helt strunta i mig. Liknande har hänt. Det vore en helt ohållbar situation. Om frun fattat beslutet kan jag bara säga till dottern att hon får prata med frun om det. Det är inte mitt beslut. Då kommer hon att ilsken ringa till frun.

Trött på att göras till problemet
Jag är fruktansvärt trött på att fruns inre obalanser kastas över till mig. Det är så ofta som hennes kaotiska inre har lett till hennes kränkande behov av att styra mig i tiden och rummet. "Du är inte välkommen", "Jag vill att du går nu", "Du får inte röra mig", "Du får inte det ena och det tredje". Det där är hennes obalans och inte min och jag är less på det där maktspelet att hon tar kontroll genom att reglera mig. Det är inte sunt att ha så stort kontrollbehov över en annan människa. Dessutom signalerar det kraftig misstro mot mig.

Inte träffa pojkarna
Jag skulle trots att vi fortfarande är en familj, hållas borta från pojkarnas vardagsliv. Jag skulle få bjuda hem dem till mig, visst. Men det är ju inte så jag vill ha det.

Ska man inte vara överens innan man testar den desperata åtgärden?
Bara en känsla.

Lögnerna förra gången
Jag vet att det nånstans är tvärtom nu, men ändå. "Jag vill separera för att hitta varandra" sa frun då för två år sen. Vad betydde det? "Jag har en ny kille, Barista, på gång som jag vill knulla med utan att känna skuld. Därför blåljuger jag för dig i familjerådgivningen och lurar dig till att tro att jag vill rädda vår relation." Frun har ett minfält av språkbruk att undvika för att inte låta likadan.

Skulle hon göra om det då?
Hennes outande av sin moraliska lågvattennivå genom Spraydate-grejen smärtar fortfarande. Skulle hon hålla sig kvar inom relationen om vi särade på oss för att rädda? Jag vet inte, men jag är rädd för att hennes rädsla för ensamhet skulle göra att hon var tvungen att testa om någon annan väckte de känslor jag inte längre väcker. Hennes tonårstrånande på jobbet är inte en tillfällighet.

Varje dag en väntan
Utan uppbokningar och tider som skapar förutsägbarhet i att veta att hon är kvar skulle livet bli väldigt jobbigt. Varje dag skulle ett mejl kunna dyka upp. Varje röd siffra på Facebook kan innebära "Det är slut". Usch vad jobbigt.

Det är ju inte det jag vill
Jag skräms inte av att vara singel. Lite svårt att boka helger kommer det att bli. Men också att förklara hela det här konstiga för familj och vänner, byta till "Det är komplicerat" på Facebook och behöva svara på frågan varför jag gått med på det här. Dessutom uteblir en av de stora positiva effekterna av singelskap, nämligen att få spegla mig i nya människor genom att börja pröva vingarna på dejtingmarknaden för att känna efter vem jag är och vill vara. Det här är ju bara att få det negativa utan det positiva.

Slutsats
Om hon är så obalanserad att hon på ett dygns varsel beslutar om de här utan att ta upp det på familjerådgivningen får jag väl begära några dagars betänketid för att välja om jag väljer att tolka det som "Det är slut" eller inte.

Paus

vill hon kanske ta.

Tydligen var "Vi har en mysig vardag tillsammans" skitsnack.
Vad är mer skitsnack?

"Vara isär för att hitta."
Minns jag.
Å vad bitterhet jag kan väcka med det begreppet.
Mer.

Vad menar hon nu?

Jag vet inte.

Skälla i vacuum

Det finns en hel del bitterhet och ilska som vill komma ut.
Som jag inte tänker skriva.
Eftersom skvallerbyttorna skulle berätta för frun.
Men orden hon sa i fredags skulle förtjäna en del.

Jag kan istället tänka högt om den förvåning.
Att jag reagerade så ledset på fruns resa.
Att hon träffade Rocky.

Att regler och tankar om hur man vill prata.
Är så bortblåsta när ledsenhet söker stöd.
Och möter svar utan empati.
Som sårat förr.

Tankarna om varför.
Det gamla som finns inuti mig.
Det nya som fylldes på med jävla Spraydate.
Att hon inte är att lita på.
Och det ännu nyare att hon inte älskar.
Det går inte alltid att förutse det som händer.

Mer än bestraffningen.
Det långsinta.
Det är evigt.

Vilket ordspråk är sant

Jag läser "Vad är sanning?" av Jonas Hallberg. Det är tredje boken i serien "Vad är..." som inleddes med den briljanta "Vad är konst?" (Ernst Billgren) och fortsatte med den sämre "Vad är politik?" (Ernst Billgren och Carl Hamilton) Konceptet är samma. Runt hundra frågor på ett tema, ett kort svar och ett långt svar. Ett utdrag.

"53. Är alla ordspråk sanna?

Kort svar: Nej, du.

Långt svar: Det är svårt att ha ordspråk som ledstjärnor, eftersom de ofta motsäger varandra.

Ensam är stark. - Enade vi stå, söndrade vi falla."

Det kan ju inte vara sant. Såklart. Och nånstans där står vi.

Finnes: Problem att lita på att min fru inte kommer att såra mig igen.

Finnes också: Stor vilja att börja lita igen.

Dagsform: Kräktrött på det arga, empatilösa "Jag gör inget fel nu" och "När fan ska du börja lita på mig igen".

Behövs: Hjälp.

Fakta: Önskan avslagen med irritation.

Slutsats ett: Det är således helt upp till mig.

Slutsats två: Det första och det andra ordspråket verkar kunna vara sanna samtidigt.

Känsloläge: Uppgivenhet, resignation eller jävlaranamma?