Alltid är det nåt

Allt är som vanligt i Lyckliga Paret. Det vill säga, livet lunkar på, och vi har hittat ett lugn i umgänget som är ganska behagligt. Och Lyckliga Hon är missnöjd med något. Först var det att vi träffas för mycket. Sen var det sex. I julas var det bara en diffus känsla av "otillräcklighet" som fick henne att känna sig konstant ledsen. Stress för jobbet dyker upp då och då.

Nu är det ännu en diffus känsla av ledsenhet som hon inte kan säga vad den beror på. Jag har märkt det, men det är meningslöst att fråga vad det är eftersom Hon mest bara blir arg. (I sig värt en utvikning.) Det ord hon slutligen satte på den var:

"Jag har tråkigt"

Jag hade kunnat förstå det om hon känt sig instängd av dottern som är mammakrävande. (Lyckliga Hon har inte riktigt kärlekens förlåtande syn på dottern just nu. Vilket är tråkigt när dottern är ledsen.) Men tråkigt oroar mer. Skrämmer rejält.

Så mycket för "Lugn och ro". Nu har vi det.

Jag har tyckt att vi haft det tråkigt. För att sex saknas, en av sakerna i vardagen som är för nöjes skull. Så ofta som Hon aldrig velat göra saker. Hon har varit så apatisk att jag har svårt att förstå ordet "tråkigt". Så ofta som hon inte orkar se film eller TV-serie på datorn. Orkar inte planera att göra något till helgen. Har inte råd att hitta på saker. Säger "Okej, gör du det med dottern, men jag orkar inte." Och så går Hon runt och har tråkigt. Jag fattar inte.

Det kan vara så att Hon bara är trött på att vara småbarnsförälder. Det är väldigt synd om dottern i så fall. Hon får redan sin beskärda del av mammas bristande tålamod.

Det positiva är att Hon säger att hon gärna vill ha vuxentid med mig som något roligt hon skulle vilja. Annars tiger hon på frågan om vad hon saknar.

Men ändå. Det skrämmer mig. Inte minst att hon inte klarar av att prata om det.

Helvetesresor

Hej igen! Skrivlusten dök upp igen.

Det finns få företeelser i livet som är alltid eller aldrig. Men jag har en. Lyckliga Hons resor till Baristas, Rockys och Genus hemstad har alltid varit helveten för mig. Även de gånger vi varit där tillsammans förstördes det fina av otroheter, planerade och genomförda.

Hösten när Hon reste upp för att dejta Barista ska vi inte prata om. Hon ljög för mig, jag fattade, och barnen visste inte ens om att det var slut mellan oss. Högt på listan över värst nånsin, och en del av vår historia, ett minne att komma förbi.

Nu pratar Hon om att åka dit igen. Har som aldrig har råd att göra något med mig har prioriterat.

Jag har aningar om hur det kommer att bli. Eftersom Hon vet att detta är jobbigt för mig, så kommer hon inte att berätta, utan det kommer att dyka upp hastigt när jag föreslår något annat. Sen kommer hon att bli irriterad och säga att hon sagt det och jag inte lyssnat. Jag vet att jag målar fan på väggen, men det här är ren sannolikhet och upp till henne att bevisa motsatsen.

Själv skulle jag vilja åka dit tillsammans. Vilket hon inte alls är intresserad av.

Jag har ingen aning hur det kommer att kännas när hon är där. Det får jag ta då. Men jag vet att jag måste få rätten att säga: "Dina resor dit har varit ett helvete förut. Varje gång." Jobbiga minnen måste bäras tillsammans.

Jag vet också att hur jobbigt det kommer att kännas avgörs av hur jobbigt vi har det. Tyvärr är hon missnöjd nu. Sådär diffust. Och det diffusa i henne har alltid gjort henne irrationell. Jaja. Jag överlever.

Extra fint

En lugn helg hemma hos Lyckliga Hon. Lite problem att hantera ömsesidig ledsenhet relaterat till sex. Alltid detta sex. Att Hon inte ens vill tungkyssas. Sånt. Och att Hon tycker jag klagar. Empatilöst. Men också ruska av och leva igen. Livet är ju tack och lov mer.

Det är en dotter som ser Let's dance och håller på dansarna.

Det är en dotter som har kompis på övernattning.

Det är TV-spel med pojkarna.

Det är att få berätta en berättelse som väcker upphetsning.

Det är att ligga nära efteråt en söndag morgon och verkligen ligga nära.

Det är sällskapsspel.

Det är "Du är välkommen", från Hon.

Det är "Men du kommer väl imorgon" från pojkarna.

Det är "Yessss" av dottern när hon fick veta att jag kommer.

Fint.

Är det.

Kärlek.

Från många.

Läget med dig och pinglan?

Jag minns en gammal rolig seriestripp som ironiserade om killars sätt att prata om känslor.

- Läget med dig och pinglan?
- Jorå för fan. Själv då?
- Jorå för fan.

Det är ungefär så det känns ibland här på bloggen. Saker redovisas kortfattat och oanalyserat. Det är inte så att analys eller tankar saknas, det är bara så att det är svårt att få ner det i skrift.

Jag gör ett försök att börja sortera. Spontana tankar.

Bra
Familjeliv. TV-spel med pojkarna. Singstar. Let´s dance.

Prat om att flytta ihop och lägga upp planer.

De gånger jag och Hon får tid att prata.

Vänner och släktingar. Min familj och Mumindalen.

Samtal som nått fram.

Ord som varit ärliga. "Du har bytt ner dig." "Vi måste sluta känna oss så anklagade."

När Hennes händer rör mig.

Dottern när vi är själva. Klok och skitrolig.

Att sex trots allt gränssättande har varit riktigt skönt några gånger.

Den självklara vetskapen att det är Vi.

Sova nära.

Dåligt.
Att Hon inte vill k yssas förutom när vi har sex.

Dotterns klängighet på mamma och allmänna överkänslighet.

Alla gränser för allt jag inte får göra.

Maktlösheten, att inte kunna göra något.

För lite barnfri tid.

Ännu flera gränser.

Detaljerad dröm

Jag skulle göra ett inhopp på Malmöoperan. Av alla ställen. Ordinarie sångare var sjuk. Rollen var viktig, om jag minns rätt. Jag t r o d d e i drömmen att det var nåt slags huvudroll.

Jag kom dit, förvirrad och trodde jag skulle bli lite daddad och visad till min plats. Men ingen hörde av sig. Jag tänkte "Alla andra sitter och sjunger upp sig och här sitter jag och är förvirrad.

Till slut frågade jag någon och blev visad till mitt omklädningsrum på andra våningen. Jag gick in och började lalla igång rösten. Sen gick jag ut och fick kläder. Hon som drog ut lådorna tänkte högt och höll på att vända nåt slags faunklädsel, men tog sedan en variant med klänning. Jag blev klar sent i tid och gick ut på scenen och sjöng. Märkligt nog sjöng jag jättebra opera, även om jag var jätteorolig för att komma ihåg den tyska texten.

En jungian skulle kunna gräva länge efter vad drömmen handlade om. Jag bearbetar säkert lite stress inför projekt på jobbet, tankar om att vara förvånad över att jag sjunger bättre i Singstar än de flesta andra, och så en bild jag såg i tidningen från en recension av Trollflöjten.

För en som sällan minns mina drömmar var det jättekul.

Visst ja? Livet är ganska fint. Lite sorgligheter, lite upprepningar, men några riktigt fina samtal om jobbiga saker. Om vi sa såna saker oftare skulle vi inte ha några problem. Återkommer där.