Det som retar upp mest

Inget kan göra frun så torr eller irriterad som en sak.
Det självklara.
Att det är hon som överväger att ge upp.
Hon som inte åtrår.
Hon som inte säger "älskar".
Att det är jobbigt att leva med någon som är på väg bort.

Att ens antyda att det är jobbigt räcker.
Då kommer den torra tonen i mejl.
Då slutar hon svara.

Det enda som gör relationen bra är om jag helt stoppar undan mina känslor.

Jag återvänder till mig.
Nej, jag vill inte ha det så här.
Ja, jag vill det här.
Stoltheten säger att hon får besluta att ge upp.

Vem jag är, vad jag vill

Jag tänker
på hur livet skulle vara
hur jag skulle vara

med någon som bekräftade
istället för att tiga ihjäl

som såg
istället för att osynliggöra

som ville
istället för att inte låtsas höra.
i alla fall för det mesta.

Skulle jag prata högre
med någon som aldrig höjde rösten?

Skulle jag vara annorlunda
med någon vars humör var stabilt
och där ledsenheter fick sin förklaring?

Skulle jag vara en finare människa
om jag slapp känna rädsla för att någon ska lämna mig
om livet var lite lugnare?

Eller skulle jag bara höja kraven
och känna mig ensam på en annan nivå?

Sånt funderar jag på.

Jag tror jag skulle vara en finare människa.
Således väntar jag
på att bli älskad.

Vanlig jävla helg

Helg.
Som en paus i allt jobbigt, frånvarande avstängt från frun känns det plötsligt alldeles vanligt.

Hon skickade till och med ett godnatt-SMS igår.
Hon sa annat också.
Att hon kanske ville och sånt.
Halleluja, liksom.

Fråga mig inte.
Fråga henne.
Möjligheten att få gråta på min axel eller prata om mamma har alltid funnits.
Eller att backa ur mitt i.
Alla dessa missförstånd från då som låser nuet.
Ja ja.
Man får kanske vad man förtjänar.

Så, plötsligt känns livet inte riktigt lika kaosutsatt som det brukar vara med min lynniga fru.
Inte henne ett halvt steg bort, irriterad, frånvarande.
Det känns som en vanlig jävla helg.
Och det är väldigt väldigt fint det.

Något dolt, bara en känsla

Märklig kväll igår. Frun kom till mig, rätt sent. Dottern nattades, och sen pratade vi lite.

Först var det som vanligt med dottern och sånt. Sen var det sedvanligt anspänt och småirriterat av henne. Vi pratade lite, där hon sedvanligt höjde rösten och började klaga på mig. Efter ett tag (och inte beroende på mig) började hon gråta. Innerligt.

Då slog det mig att jag kände igen känslan. Det var exakt samma känsla som den natt som hon berättade om otroheten. Då la hon av det hårda, och kännetecknades istället av en blandning av självförakt och innerlig ledsenhet.

Samma igår. Hon sa till och med de magiska orden. "Du förtjänar någon bättre."

Nej, jag tror verkligen inte att hon är otrogen nu. Däremot skulle allt stämma med att några känslor, för någon annan, bubblar i hennes inre och får henne att känna skuld. Det skulle vara en tänkbar förklaring till att hennes missnöje exploderat så sista veckorna. Att hennes undermedvetna liksom säger att hon längtar efter någon annan. Och att hon inte skulle vilja känna så. Hoppas i så fall att hennes vänner är bättre rådgivare än förra gången.

Jag kan också ha helt och totalt fel där. Såklart.

Jag får ta det goda med det onda. Mitt i det ledsna kunde vi ha ett riktigt fint samtal om hennes känsla av oförmåga och omöjlighet. Om att hon inte orkar ta kontakt med sin mamma. Om den sorgen och förvirringen. För första gången på flera veckor fick jag komma innanför hennes kalla skydd av anklagelsepansar och demonstrativ distans.

Det känns närmare idag än igår.

Men samtidigt låg det hela tiden i luften igår. Det fanns något hon ville säga. Men inte vågade.

Catch 22

Jag försöker vara.

Mig själv.

Men ärlig.

Inte förställa.

Låtsas.

Vara ärlig.

Snäll. Jag tycker ju om. Trots all ilska vill jag visa.

Ledsen. Är jag. Mitt i avstängt. Såklart.

Om jag visar min ledsenhet blir jag ignorerad.

Hon tiger ihjäl.

Känner skuld.

Om jag är snäll, visar ömhet, gör snälla saker.

Såna där vanliga saker som älskade gör.

Tiger hon ihjäl.

Ignorerar.

Känner skuld.

Ledsen, snäll.

Snäll, ledsen.

Ignorerad oavsett.

Skulden hos henne den röda tråden.

Dagboksanteckningar maj 2

12 maj

Jag sa: "Jag älskar dig"

Hon svarade.

Jag sa ifrån.

"Du har inte sagt det själv på över två månader."

Sluta säga det.

Tills du menar det.

13 maj

Idag hade hon förstått.

Hon svarade inte.

Sa "Då ska jag alltså inte svara 'Jag älskar dig'."

Nej, hon har hycklat tillräckligt.

13 maj

Demonstrativ ba ba ba-tystnad om ett mejl och ignorerande.

Är inte längre en orsak till en ursäkt.

Då vet jag.

Jag får sånt som inte andra får.

14 maj

Letade upp bloggen idag.

Måste ventilera.

14 maj

Varför?

Ska jag känna välbehag i hennes närhet?

Varför?

Känna lugn när jag rör henne?

Känna lust.

Det vore enklare att inte känna.

Jag väljer att tolka det som kärlek.

14 maj

Vad händer om jag börjar säga att jag vill lämna?

Slutar överfungera?

Varför hamnar jag alltid här?

Den som vill, den som uppför mig bra.

Och blir trampad på.

14 maj

Hon har en kris på våren.

För vilken gång i ordningen?

Hon är verkligen iskall nu.

16 maj

Har hon någon annan?

Något annat?

Känslor?

Njaej. Nej.

För lite anklagelser?

Men varför kom det så fort?

Mycket talar för.

17 maj

Jag oroar mig för dottern.

Lyckliga Hon tänker bara på sig.

Stänger sig, sluter sig, isolerar, tiger.

Dottern får inte veta, oroas i onödan.

Det blir en lång vår.

17 maj

Hon har ännu inte fyllt i familjerådgivningslappen.

Kommer det ens att bli?

Eller har hon gett upp innan dess?

Dagboksanteckningar maj 1

5 maj

Ställer in planer på att sälja lägenhet.

Jag hinner inte. (Sant.)

Vågar inte? (Jag tar hela risken om jag flyttar till henne.)

Hon klarar inte av att bo ihop.

Den drömmen känns död.

10 maj

Ett vettigt prat.

Inte bara anklagelser.

Eller. Det började med sedvanliga litanian mot mig om att jag pikar.

Visst, en gång i månaden.

Sen lite om systematiskt tigande och ignorerande.

Nästan varje dag.

Visst gehör.

Helt illa var det inte. I alla fall.

Hon har gett upp igen.

Gör sig helt maktlös i relationen.

Been there.

10 maj

Prat.

Det väntade.

Hon är avstängd, inte plats för sig själv.

Dottern kräver. Hon vill inte såra Yngtstan.

Jag kräver.

Mest hennes egna krav.

"Inget annat finns än stanna kvar"

Därför vågar hon inte känna.

Slutar känna.

Det kan ju stämma.

10 maj

"Din kärlek är död."

Som hon förnekat.

10 maj

Familjerådgivningslappen nu i hennes väska.

Tredje gången.

Jag tänker inte vara den åtalade denna gången.

Inte problemet.

Inga hot om att lämna.

För att hota mig till förändring.

Det vet hon.

11 maj

Det är exakt vad jag trodde.

Otillräcklighet.

Dagboksanteckningar april

15 april

En märklig fråga om bloggande.

"Du tog ifrån mig mitt rum."

Den gamla anklagelsen om att jag läste.

Hon fabulerar upp verkligheter.

Lever inte i.

26 april

Inget svar. Som hon är. Gör.

Låtsas att hon inte hör.

Som ett litet barn.

Nu saknas undanflykter.

Fint med barnen.

Jag är lugnare inuti.

Lugnare i rummet.

Inte gräl.

Men ingen lust.

Ännu mindre.

Tjoho

28 april

Tecken av välkänt slag.

Det är kris fast hon förnekar.

Hon har börjat ge upp.

Armbågarna och knäna på natten.

Tigandet när jag frågar saker.

Slutat säga "Jag älskar dig" självmant.

Alltid den.

Tecken.

Men varför?

28 april

Onödig pik.

"Ja, nu var jag lojal."

Retroaktiv bestraffning för hennes tidigare gnällighet.

Tidigare falska anklagelser.

Är dumt.

Fy på mig.

Dottern vill träffa mormor.

"Ba ba ba ba" reagerar frun.

Som ett litet barn inte låtsas höra.

Försvunna mammor en ångest.

29 april

Nygrinighet.

Ännu utan förklaring.

Sanningens stund kanske kommer

Jag är tillbaka.

Nånting gjorde det nödvändigt.

Måstigt.

Det väntade har hänt.

Det är ju vår.

Frun, previously known as Lyckliga Hon.

Har en kris.

Har slutat säga "Älskar".

Undantaget den evigt frånvarande sexlusten.

Så kom det lite överraskande.

Samboskapet under hennes lägenhetsrenovering var en risk.

Trängseleffekt?

Men ändå.

Det är nåt som inte stämmer.

Det kom för fort.

För lugnt hos mig för att bero på mig.

Frågan är vad det är.

Förut har hon reagerat när hon dolt saker.

Nåt har hänt?

Nån annan?

Nåt hon känner?

Eller bara att hon vet att hon inte älskar?

Att hon inte vågar säga att hon vill gå till familjerådgivningen.

För att skiljas som vänner.

Röd tråd vid kriser.

Hon döljer något.

Det är inte utan att jag grubblar.