Inget kan göra frun så torr eller irriterad som en sak.
Det självklara.
Att det är hon som överväger att ge upp.
Hon som inte åtrår.
Hon som inte säger "älskar".
Att det är jobbigt att leva med någon som är på väg bort.
Att ens antyda att det är jobbigt räcker.
Då kommer den torra tonen i mejl.
Då slutar hon svara.
Det enda som gör relationen bra är om jag helt stoppar undan mina känslor.
Jag återvänder till mig.
Nej, jag vill inte ha det så här.
Ja, jag vill det här.
Stoltheten säger att hon får besluta att ge upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Pust, du låter som min man.
SvaraRaderaVi har haft det jobbigt ett tag pga av diverse problem. Dessa problem gör att jag inte alls är intresserad av sex nu, mot att tidigare varit väldigt intresserad.
Så jag klagas på. Att jag inte vill kyssas, inte vill ha sex, men han vill hela tiden, så det är jag som är problemet i vår relation.
Då tänker jag att jag ju inte direkt blir mer attraherad av honom när han klagar på min sexuella prestation, eller står där och tycker synd om sig själv som inte får knulla....
Nu drar jag inget likhetstecken mellan er och vår relation, och sex, men det är verkligen jobbigt att inte känna lust och bli anklagad för det. Man kan inte rå för.
Vilket gnäll!
SvaraRaderaTa tag i dig själv och vänta inte på att nån annan fattar beslut åt dig, som nån grinig liten skolpojke. Har du fått nog och tycker att relationen gått åt skogen - vilket alla dina poster det senaste året eller så tyder på - ta då och gör slut på den. Vänta inte på att Hon ska göra det av nån tjurig "du får vara den elaka, jag sitter här som en duktig liten pojke med stora ögon"-attityd.
Nu måste vi sätta saker i perspektiv. Jag kan det, eftersom jag vet exakt hur tjatig och gnällig jag varit förut. Mitt "klagande" blir att någon gång när hon går för långt säga att det är jobbigt att hon dels inte har lust, dels säger att hon är osäker på om hon vill det här. För det är jobbigt. Jag menar, hennes gnällighet mot mig och hennes ignorerande tillhör det dagliga. Givet förutsättningarna är jag faktiskt förvånansvärt lugn.
SvaraRaderaJag kan - som jag sagt - jämföra med mig själv.
"Inte rå för" att man inte har sexlust. Nej, det kan man inte. Men man kan i alla fall prata om vad det beror på, så att bägge får känna sig sedda i den situation som är.
Dessutom hade hennes icke-sexlust kunnat vara något att leva med om hon varit pålitlig och kärleksfull i övrigt. Det är hon inte. Hon är väldigt lynnig i humöret och extremt opålitlig med allt som ska bokas och fixas mellan oss i relationen.
Men det där är ju min subjektiva åsikt.
Anonym. Men varför? Jag vill ju att den här relationen ska bli bra. En av sakerna som förändrats sista halvåret är att jag förhåller mig lugnare till både hennes olust och hennes lynnighet, håller mig lugnare i vardagen trots det som inte är bra.
SvaraRaderaDet finns nämligen massor som är bra och självklart. Annars hade jag inte ens försökt rädda. Då hade jag lämnat.
Bloggen är en ventil för att skriva av sig frustrationer, men också ett ställe att tänka högt. Inte en spegel av hur jag är mot henne.
Hennes senaste nu var att bara rakt ut skriva att pojkarna antagligen ska bo hos henne i en månad. Helt utan förvarning, helt utan att fråga mig och Dottern.
Men varför skulle hon förvarna och fråga dig och er dotter om det är ok att pojkarna kommer komma och stana en månad?
SvaraRaderaDet är väl för sjuto hennes barn...och Lilla-syster kanske tycker det är bra.
Hon kanskw inte själv visste detta tidigare och VARFÖR ska hon fråga om LOV att ha sina pojkar hos sig???
Hon kan väl ha flickan då hon ska ha henne ändå, inga problem.
Men klart...då måste du rätta dig efter henne och inte kräva att hon ska komma till dig,då får hon mer egen tid,mer tid att landa och tänka ifred kanske och flickan struntar hon ju inte i bara för det.
"Helt utan förvarning, helt utan att fråga mig och Dottern."
Skulle min Man reagera så om jag sa att mina stora skulle komma och stanna längre än varannan vecka som nu.Jag LOVAR han skulle få dra jävligt snabbt och krypa tillbaka och verkligen tigga om förlåtelse för han ställde sånt krav gällande mitt umgänge med mina barn.
Skulle aldrig festa honom att göra så..här går barnen som dom vill mellan mig och exet och det har aldrig rört min Man i ryggen.Och då kan det bytas tvärt ibland med umgänges dagar och veckor.
Sånt sker när man har barn sen förrut.
Anonym. Jag förstår inte hur du kan uttala mig om saker som du inte har några fakta om. Vi brukar träffas ungefär fyra kvällar i veckan, en balans vi bägge varit nöjda med. Sen träffades vi hela tiden när hon bodde hos mig.
SvaraRaderaEn som kastas fram och tillbaka av fruns hastiga beslut är dottern. Det är Dotter-trött hos mamma, det säger hon själv också. Det märks då och då, och dottern vet mycket väl om detta. Det ser jag tydligt. Dottern är sargad av ett år där mamma bara inte kommit till mig när hon skulle, och en massa andra händelser där mamma signalerat just precis att dottern ska vara rädd för att mamma ska försvinna. Mycket av detta skedde från dotterns perspektiv just för att massor av beslut om tiden i relationen fattades ensidigt. Dottern var inte det minsta tillfrågad, utan kände stor maktlöshet. Tror jag.
Jag tycker det är jättebra att frun träffar pojkarna mer. Det är mysigt i familjen nu, och mycket av det försvann när frun flyttade hem till sitt. Nu är jag inte en del av helheten som förut, och jag saknar pojkarna. Då fanns en kontinuitet med att pojkarna var här ofta, även om dom inte kunde sova hos mig. Jag ser familjen som en helhet och tycker vi borde diskuterat fram en lösning som skapar en gemenskap i hela familjen. Vi är ju faktiskt ett par och en familj även om vi bor separerat.
Dottern är överhuvudtaget inte tillfrågad i det här. Hon trivs både hos mig och frun och säger alltid att hon vill vara på bägge ställena. Det frun nu sagt till dottern och mig är att hon inte tänker komma till oss på en hel vecka. Vad som händer utifrån det kan vi inte veta.
Kan det inte vara så att du ibland hänger upp dig på att du måste få visa dina känslor och vara den du är. Det är ju självklart. Men det plus impulsen att reagera kanske gör dig lite förblindad för situationen och hennes avsikter. Och ont blir värre. Eftersom din ledsenhet för att hennes känslor inte finns där för dig och din oro för att hon vill ge upp det här uttrycks av dig i ilskna och irriterande anklagelser att hon bara tänker på sig själv och inte på dig och dottern.
SvaraRaderaOm du tror att hon använder barnen enbart som ett ursäkt för att slippa vara med dig, så undrar jag om inte du också i viss mån använder din dotter ganska mycket på samma sätt gentemot henne.
Men inte är det så helt och hållet helt och hållet. Det har jag svårt att tro. Du bryr dig väl om din dotters välmående på riktigt och det tror jag att Hon också gör när det gäller hennes andra barn. Men det kan ju inte vara lätt att få ihop allt. Tror du inte hon gör så gott hon kan, liksom du, utan att det behöver vara personligt mot dig och dottern eller som ett sätt att slippa jobba med er relation.
Det måste vara jättejobbigt om det nu är så, att leva med någon som inte helt och hållet vill kärleksrelationen. Och vad ska man göra med någon som inte känner det man vill att den ska känna? Men hur jobbigt och påfrestande och orättvist det än är och hur rätt du än har så kan du aldrig vinna hennes känslor för dig på detta sätt. Du sätter en press på henne. Och det kommer aldrig att slå ut väl.
Jag tror inte att en relation någonsin kan bli bra när någon måste stoppa undan sina känslor. Men har du inte gjort det väldigt mycket. Visat och talat om att du inte vill ha det så här, klart och tydligt. Och hon förstår det. Och det blir inte bättre. Om viljan inte finns hos henne och lusten faktiskt inte väcks hos henne. Och hon inte är den som bryter. Vad har du då kvar? Allt annat som du anser är så bra. Vad är det värt om du eller hon aldrig blir lyckliga sexuellt tillsammans. Tror du hon tycker att allt annat som är så bra är tillräckligt och vill ha det så? Det är mycket värt det andra om man kan fortsätta att ha kvar det som är bra, som fortsatta vänner. Men som älskande man och hustru. Jag undrar, jag.
Ni kanske är lite fega bägge två för att ta avgörande beslut.
Men tänk efter, varför lämna över beslut till någon annan som du uppenbarligen anser har svårt med det.
Även om ditt beslut att vilja kämpa för det här är starkt, så blir det lite meningslöst när du inte får med henne i det. Då kanske det är dags att ta nytt beslut.
Den där stoltheten. Är inte den ganska korkad egentligen?
Vem säger att en riktigt brytning nu inte kan få en utvecklande och fortsatt god relation som man inte vet hur den ser ut om 5-10 år. vem vet?
Det låter som om jag talar om för dig att du nu måste göra slut.
Se det hellre så att jag tycker mig se i dina texter att du inte är Lyckliga Han längre mer än stundvis i denna relation, och inte har varit det på mycket länge. Och hur länge till vill du ha det så? Räcker det här för dig? Har du ingen tidsgräns alls?
/Mantratjejen
Jag tycker det låter befängt att fråga sitt barn om de andra barnen kan komma och bo. Vilka beslut du lägger på ett så litet barn! Och så klart ska barnen hennes bo hos henne om hon och de vill det. Vad är det du vill komma överens om först? Är de din familj borde inget annat än deras närvaro göra dig glad.
SvaraRaderaDu skriver att du vill det här, i dina kommentarer, men det står ju också att det är stoltheten som säger att det är hon som ska göra slut om det ska göras slut. Hon ska vara den dåliga va, så kan du alliera dig ytterligare med dottern, som det känns som om du har en känslomässig snarare än förnuftig relation till i frågan om att diskutera mamma. Ta alltid mammas parti "mamma kanske behöver vara lite själv idag, det kan komma plötsligt att man behöver det, men det är viktigt, och skööönt, att vara själv ibland" istället för att svartmåla henne och inte ens försöka förstå.
Mantratjejen.
SvaraRaderaAlltid lika klok. Det viktigaste först. Ja, jag är jättetrött på att få stoppa undan mina känslor, på att mina önskemål och min längtan inte får finnas. Att det finns ett underförstått ”Om… så…” som ständigt ligger på lut. Som en bila över halsen från frun. Jag upplever det (upplever!) som att jag ofta får släta över och ta på mig ansvaret för sånt som är bägges ansvar, eftersom konsekvensen är att det annars blir storgräl som riskerar att drabba barnen.
Nej, hon använder inte barnen mot mig, det gör hon inte. Men hon drabbar dottern med sin lynnighet och bidrar därmed till dotterns obalans och osäkerhet. Dottern är livrädd för att mamma ska lämna, det märks, och allt detta ändrande fram och tillbaka och alla oklara besked, spär på den rädslan. Det här är en skitviktig fråga för mig, och en fråga där jag och frun helt kört fast. Jag tycker frun måste ändra sitt sätt att kommunicera för att hjälpa dottern att hitta lugn och ro och lita på att mamma inte ska försvinna. (Även om det kanske är så. Hon är klok, dottern.)
Nej, jag kan klart säga att jag inte använder dottern mot mamman. Det har jag gjort, jag har låtit min frustration föras över till dottern vid några tillfällen men har lärt mig av det.
I det här fallet kan man ta ett konkret exempel som skapade frustration för mig och dottern. Vi var på stan och gjorde ärenden en dag när dottern skulle till mamma på kvällen. Jag hade hämtat och sånt. Vi skulle till frun en bestämd tid. Jag har ännu efter mer än ett år inte fått nyckel hem till frun. Trots upprepade påminnelser har hon inte gått och gjort nyckel. Om man är bjuden hem till en vän vid ett visst klockslag så förväntar man sig inte att tio minuter innan dess få veta att det inte går att komma förrän några timmar senare. Så gjorde frun. Hon ändrade en bokning som satte mig och dottern i en situation där vi inte fick besked om vad som gällde. När kunde vi komma? Vi blev frustrerade, och ännu mer frustrerade när vi frågade och inte fick svar om varför det blev så. Timmarna gick och inget besked kom. I den kritiken har jag rätt. Det var direkt respektlöst att göra så mot oss. Däremot var det – det vet jag nu – en situation som frun kunde göra något åt. Det bara dök upp.
Den viktigaste lärdomen är att hon borde ringt. Det går inte att reda ut hastigt uppkomna saker per SMS. Särskilt inte i en grälsjuk relation.
Har jag en tidsgräns för det här? Är det så dåligt? Jag kan säga att om frun inte haft sexlust men uppfört sig förutsägbart och pålitligt, då hade väntan kunnat vara angenäm. Familjelivet är fint, även om det där oförutsägbara nu gjort hela den biten mycket jobbigare. Och vi har trevligt och pratar klokt tillsammans. Jag känner inte att min kärlek är borta, och drömmen om det här finns där klar och tydlig. Jag tänker inte ge upp förrän vi gått i familjerådgivning. Den där stoltheten är lite överdriven, men tanken finns där. Jag har fått överfungera så mycket i den här relationen att jag är trött på det. Se det som att jag tänker högt om att inte bli den som tar skiten. Det är en av många komplexa tankemönster om viljan att vara kvar i det här. Däremot skulle jag direkt avbrutit en dejtrelation i det här läget och tyckt att hon skulle behövt en lektion i trevlig och rak kommunikation med andra. Oavsett sex skulle det fått mig att backa ur. Det och att jag skulle vara väldigt fundersam över att ge mig in i någon som inte har kontakt med en förälder.
Sen är det i vardagen inte så jäkla illa. Snarast ganska bra. Det finns fortfarande massor av kul vi kan göra och och gör och pratar. Tyvärr är vi bägge så bittra att vi inte kan prata allvar längre. Tragiskt.
Anonym 2:
SvaraRaderaBefängt att fråga barnet om de andra kan komma? Det var inte det jag skrev. Det handlar om att barn har rätt att få vara med och diskutera fördelningen av tiden och slippa kastas fram och tillbaka mellan nyckfulla föräldrar utan att få påverka. I det här fallet är det väl snarare mamma som säger att hon ska ändra förutsättningarna för hur och när familjen träffas helt över dotterns huvud. Precis så som hon gjort ibland och som jag fått vara bufferten som fått hantera dottern med eviga ”Jag vet inte när mamma kommer”. Jag har inte skrivit om allt det, men det här handlar om upprepade tillfällen när frun agerat totalt oförutsägbart och där jag fått svara på frågor från dottern som bara velat veta när mamma kommer. Om någon behandlar vänner på det sättet säger de snart upp kontakten. Om man behandlar barn så gör man barnen osäkra.
Jag har en väldigt förnuftig relation till dottern mitt i det här. Det är jätteskönt att slippa frun rätt ofta, eftersom det alltid är skönt att vara ensam med ett barn. Oavsett vilket barn. Det har skapats mycket extra trygghet, och frun är betydigt lugnare nu än de avarter hon höll på med förra våren och i höstas. Då sårade hon dottern rejält med all oförutsägbarhet. Jag tar fruns perspektiv men blåljuger inte. Jag tycker dottern har rätt att få veta och rätt att tycka till om vad som gäller. Hon älskar mest när alla är tillsammans.
Jag svartmålar inte frun ett endaste dugg mot dottern. Det är plumpt att skriva så. Men det är inte mitt jobb att sköta fruns kommunikation med dottern när hon blir oförutsägbar och ändrar sig med kort varsel. Det måste hon ta ansvar för själv.
Är det inte bättre att köra varannan vecka, och inte ha som regel att hon skall vara hos dig när du har dottern?
SvaraRaderaOm det är grundregeln, så kan de gånger mamma kommer när det är din vecka bli trevliga överaskningar. Barn vänjer sig snabbt om man är konsekvent.
Men L, jag förstår inte. Jag har ansvar för att hämta och lämna min vecka, men frun kommer hit ett par dagar. Oftast hela helgen och två kvällar i veckan.
SvaraRaderaVi bor separerat men är fortfarande ett par, en familj, även om vi inte delar på alla utgifter för pojkarna. Jag bjuder på en hel del grejer däremot, exempelvis står jag för större delen av årets semester.
Tycker du på fullt allvar att vi ska utsätta dottern för att säga "Vi träffas inte längre"?
Asså jag har läst bloggarna från början och fram till nu. Hela tiden har bloggare som på din blogg heter Anonym (men som jag anar ofta haft ett namn eller varit kända på hennes blogg) skrivit saker som är så pinsamma att klockorna stannar i syftet att skuldbelägga dig för allting och att Llyckliga Hon ska förstås och förstås och förstås. Jävlar i helvete vad hon ska förstås så att hon ska slippa ta konsekvenserna av sitt handlande. Jävla offermentalitet hon satt sig i och fått stöd för. Jag har ibland storknat av hur mycket jävla omtanke det ska visas för henne trots all skit hon ibland gjort och hur du kan skuldbeläggas till att bära allt jävla ansvar och få bli ifrågasatt för hur du är som pappa och fan och hans mormor.
SvaraRaderaJag har inte en aning hur du och Hon är mot varandra. Hoppas du är snäll och juste - mestadels. Hon verkar vara en person som avkräver dig mycket anpassning. Det tär, till slut.
Och du gör dig själv lite för mycket till ett offer.
Nej, jag säger inte att du ska be henne dra åt helvete och skaffa dig ett eget liv nu. Jag kan utläsa att något i din mage vill det här. Så jag önskar Lycka till.
/Pelle
Varför skulle ni säga att ni inte träffas längre?
SvaraRaderaJag menar bara att det inte skall vara en regel att frun skall vara hos dig specifika dagar.
Ibland kanske det inte blir alls, ibland fler dagar.
Jag tycker ju inte att det verkar som om ni kommer att klara av att lösa era problem och bli harmoniska med varandra. Kanske slösar ni bara på tid..... Det vet ni ju bara själva, men eftersom jag läser er båda så är det den bilden jag får.
L först.
SvaraRaderaDet finns inga specifika dagar som vi träffas. Jag tycker det är skönast att hitta en förutsägbar lunk och bestämma i förväg, främst eftersom dottern blir lugnast av det. Frun bestämmer sånt, sen ändrar hon det, vilket gör dottern stressad.
Jag tycker vuxna ska försöka undvika att drabba barn med sina obalanser. Jag vet, för jag har gjort sånt förut.
Pelle:
SvaraRaderaHar behövt fundera på det här svaret. Du beskriver och jämför våra bloggar och hur vi kommenteras. Uppenbarligen ser du tydliga könsskillnader. Jag kan inte jämföra, men kanske är det så att vi i samhället som helhet bemöter män och kvinnor olika. Kvinnor får ett både mer empatiskt och mer resonerande bemötande ("Åh, vad jobbigt, men du måste ta ansvar för dig själv." eller "Åh vad jobbigt, vad hemsk han verkar vara.") medan män bemöts rakare och med mindre empati ("Skärp dig nu, var en man" eller "Men herregud, är hon dum i huvet?"). Jag tror det finns fog för följande skillnad.
Huruvida folk tar mer eller mindre ställning för eller emot oss har jag inte en aning om. Jag gillar kommentarer som resonerar och tänker högt tillsammans med mig och försöker förstå mig inifrån. Jag gissar att det innebär att jag inte vill ha det där raka, oempatiska bemötandet.
Den jag blir mest paff över är hur kommentatorer definierar mig och spekulerar om mina drivkrafter som pappa.