Först var det som vanligt med dottern och sånt. Sen var det sedvanligt anspänt och småirriterat av henne. Vi pratade lite, där hon sedvanligt höjde rösten och började klaga på mig. Efter ett tag (och inte beroende på mig) började hon gråta. Innerligt.
Då slog det mig att jag kände igen känslan. Det var exakt samma känsla som den natt som hon berättade om otroheten. Då la hon av det hårda, och kännetecknades istället av en blandning av självförakt och innerlig ledsenhet.
Samma igår. Hon sa till och med de magiska orden. "Du förtjänar någon bättre."
Nej, jag tror verkligen inte att hon är otrogen nu. Däremot skulle allt stämma med att några känslor, för någon annan, bubblar i hennes inre och får henne att känna skuld. Det skulle vara en tänkbar förklaring till att hennes missnöje exploderat så sista veckorna. Att hennes undermedvetna liksom säger att hon längtar efter någon annan. Och att hon inte skulle vilja känna så. Hoppas i så fall att hennes vänner är bättre rådgivare än förra gången.
Jag kan också ha helt och totalt fel där. Såklart.
Jag får ta det goda med det onda. Mitt i det ledsna kunde vi ha ett riktigt fint samtal om hennes känsla av oförmåga och omöjlighet. Om att hon inte orkar ta kontakt med sin mamma. Om den sorgen och förvirringen. För första gången på flera veckor fick jag komma innanför hennes kalla skydd av anklagelsepansar och demonstrativ distans.
Det känns närmare idag än igår.
Men samtidigt låg det hela tiden i luften igår. Det fanns något hon ville säga. Men inte vågade.
Jag får ta det goda med det onda. Mitt i det ledsna kunde vi ha ett riktigt fint samtal om hennes känsla av oförmåga och omöjlighet. Om att hon inte orkar ta kontakt med sin mamma. Om den sorgen och förvirringen. För första gången på flera veckor fick jag komma innanför hennes kalla skydd av anklagelsepansar och demonstrativ distans.
Det känns närmare idag än igår.
Men samtidigt låg det hela tiden i luften igår. Det fanns något hon ville säga. Men inte vågade.
Om du känner så (vilket du givet hennes historia av otrohet och drömmar om andra har god anledning att göra), hur kan du vara så lugn? Har du visat det för henne och slängt ur dig svartsjuka frågor?
SvaraRaderaJag har inte visat nånting eller sagt nånting om det här. Och jag är inte ett dugg säker på att det är så.
SvaraRaderaVarför jag är så lugn? Jag har funderat mycket på det. Antingen är jag lugn i att jag är och finns även utan henne. Eller också bryr jag mig inte. Om hon gör nåt otillåtet eller ljuger igen händer endera av två saker (eller bägge).
1) Jag säger adjö bittert och ilsket och hon får känna sig som en skithög.
2) Hon fattar att hon har rejäla problem och tar tag i sig själv istället för att skylla på mig.
Inget av de två känns speciellt jobbiga. Märkligt nog. Tvåan känns riktigt bra. :-)