"Varje gång du möter min blick" - Kent

För första gången på nära håll
stod vi som frusna mot varandra
Och mina händer rörde aldrig din hud
men jag vet att du kände

Som en elektrisk chock genom skelettet
Lätta fingrar genom tyget på de kläder du valde
för någon annans skull

Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
så vet jag vem jag är

För sista gången på nära håll
står vi som frusna mot varandra
Och våra händer möts affärsmässigt snabbt
som i förvåning

Över en elektrisk chock genom skelettet
Som slog sönder våra liv till ett fullständigt normalt
tillstånd där allt är trasigt

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
Så vet jag vem jag är

Varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
så vet jag vem jag var

Lever jag inte längre med en struts?

Det är alltid frestande att citera Fylking. Äntligen.

Det finns tecken på att jag inte längre lever med en struts. Frun verkar nu ha slutat gräva ner huvudet i sand och låtsas om att problem inte finns. Vi har kunnat prata och resonera om både hennes icke-kommunikation med mamman. Vi har kunnat prata om det där med att hon inte klarar av att vara en familj eftersom hon vill bestämma allt själv. Och vi har hånglat.

Under sisådär ett år nu har frun kört taktiken ignorera och inte låtsas om när det gäller sex och ömhet. Sluta röra mig, i princip inte ha sex, inte pussas och så vidare. Tyvärr väldigt genomtänkt eftersom hon mestadels försvarar det med att "det känns jobbigt". Det som verkar ha hänt nu är att hon verkar inse att man känner sig än sämre om man inte ens försöker, och att ett möte mellan två personer inte kan bli av om man inte möts.

För det är ju så. Har sexlust försvunnit fungerar det bara att pröva. Lyhört, försiktigt, men tillsammans. Nu är hon ju inte sån att hon springer och söker det med andra (Det är förbi henne), och jag tror inte (hoppas!) att hon sitter och trånar och längtar efter andra på jobbet. Nu tror jag (tror) att hennes problem med lusten och närheten är relaterade till mig.

Jag har nu i ett år talat för att göra och röra som strategi. Sluta ignorera, sluta strutsa, sluta medvetet gå att lägga sig sent för att kunna säga "Jag är trött". Dags att sluta med sånt.

Så, nu har vi hånglat vid två tillfällen utan sex. Jag har rört henne, och jag har fått bita ihop när hon inte rört mig, och så har hon gjort det när jag bett henne om det. Som helhet fint, även om jag får bita mig en hel del i läppen. Det är ledset också.

Men, med optimism. Det är. Något. Och det är mer än inget. Och även om det inte är så är det några försiktiga steg.

Hoppas bara att hon inte låser in sig igen.

Annars är det rätt fint. I familjen. Semestern närmar sig. Jag är bank, alla är glada.

Det värsta som finns är att leda med 1-0

Det har hänt förut.

Något blir bra.

Och av någon anledning blir det omedelbart dåligt.

Motreaktionen från frun som är så obegriplig.

Lite relationsvarianten av "Det värsta som finns är att leda med 1-0".

Vi hade sex.

Vi hade en mysig helg.

Gjorde saker.

Fint.

Redan förra söndagen var hon kantig.

Stel.

Så där isolerande.

Jag kom dit på måndagen.

Kände mig väldigt ovälkommen.

Torsdagen samma.

Jag frågade vad som hände.

Vad det var.

Efter en utskällning om varför jag ifrågasätter henne så.

Kröp det fram.

Förväntningarna hon känner.

Att hon inte levererar kåthet.

Att jag vill mer.

Det kan ju aldrig bli bra, bli avslappnat, bli fint sexliv igen.

När varje bra skapar något avstängt, sämre.

När inte framgång får föda framgång kan det aldrig bli bra.

När upprepningsvtång förstör.

Vi pratade om det igår.

Ett ganska fint samtal.

En fin helg.

Ett försök till.

Inte mer.

Och det är väl bra.

Då.

En hel familj

Vad är en hel familj? En gammal ledsenhet från mig.

För mig är vi en hel familj, alla fem, vuxna, dotter, pojkar. Och vuxna och dotter. Två varianter av hel. Särboendet förvirrar ännu mer. Var och en är också hel.

För frun är alla fem helt. Vi två och dottern, halvt. Hon och dottern, också halvt.

Jag kan förstå känslan att sakna pojkar som man trodde alltid skulle finnas där. Sakna varannan vecka. Kan förstå.

Men ändå. Att skaffa ny familj tycker jag innebär att gå in i den familjen 100%.

Att få en hel familj kräver att bägge är fullt närvarande. Fullt där.

Det är mycket halva familjer, mycket som haltar.

Allt hos henne är en halv familj. Mysigt. Har vi. Betalar gör jag. Men som vanligt.

Hon fattar besluten. Allt funkar bra så länge jag bara ler och accepterar.

Och hemma hos mig trivs hon inte.

Där blir allt halvt.

Där bevisas att bo ihop kan vi aldrig.

Hon kan inte bo ihop.

Hon kan inte fatta beslut tillsammans.

Hon är en "gör som jag säger så funkar det utmärkt fint".

Jag är lydig för det mesta.

Men halvt. Är det.

Innanför skalet finns pärlor och kärlek

En av sakerna som skaver mest i vår relation är att frun stänger sig så.

Mot mig.

Hon lever innanför sitt hårda skal.

Ingen själslig beröring.

Är hon sjuk berättar hon inte.

Är hon stressad på jobbet, blir hon irriterad istället för att berätta.

Har hon gjort fel mot dottern, skyller hon på mig.

Men framför allt det stängda om känslorna.

Inte mötas.

Det märks så när hon är innanför skalet.

Hela uppenbarelsen biter ihop, går lite stelt.

Ler inte, rör inte, lättirriterat.

Trevlig mot barnen, stel mot mig.

Pussar med stela läppar.

Livet.

Men ibland faller skalet.

Eller rasar?

Tyvärr ofta när hon gråter.

Men ibland på annat sätt.

Som att jag skriver att hon och dottern kör slut på varandra.

Och hon svarar utan ilska, tänker vidare.

Utan skal, utan undanflykt.

Utan bitterhet mot dottern "som borde kunna bättre".

Ett litet steg framåt.

Få vara sedd, och se.

Ett litet tillsammans.

Som när hon skriver att hon saknar sin mamma.

Att hon blir ledsen när barnen frågar.

Var är mormor?

Och jag ser hennes ledsenhet, säger att hon nog måste.

Att föraktet hon känner kanske är mot henne själv.

För att hon föraktar, inte kan, inte orkar.

Eller sex.

Ja, sex.

Jag vet inte var jag fick det från.

Skalet öppnas, stängs ibland, öppnas igen.

Försiktigt, trevande, inte mycket där.

Men det lilla som är, det är, och nära.

Är att få vara innanför

med läppar som vill röra.

Från "Jag vet inte om det går att rädda det här"

och att visa att vi inte är en familj

till tre gånger innanför skalet på två dagar

En vecka går fort.

Sen stängdes det igen.

"Jag är anspänd för allt strul med relationen", sa jag.

"Vad är dåligt nu?", kom lite irriterat.

Något hos mig signalerar guldfiskminne.

Eller har hon höga krav?

Sen fanns den där igen.

En läppar som var öppna.

Och den glada guldfisken åkte hem.

Etiketter och varför

Jag grubblar om varför jag bloggar igen. Varför jag känner viljan att hitta läsare för de där formuleringarna som dyker upp i tanken när jag inte gör just nåt särskilt.

Jag menar, det kostar på att blogga. Jag har blivit anklagad för att vara en pappa som använder min dotter mot frun och har jämförts med hustrumisshandlare, våldtäktsmän och kallats sexmissbrukare. Hur många hade vågat säga det till mig öga mot öga?

Knappast någon gissar jag. Så det gör ont att blogga när människor på olika sätt lägger in spekulationer och missförstånd och övertolkningar. Jag tycker inte om att bli kallad kränkande saker. Ska någon säga till mig att jag borde ta tag i något, så inte når man mig genom att skriva sånt.

Andra kanske är annorlunda? Kanske är det människor som vill höra sånt som skriver så?

Men då bör man veta att den som lyssnar vill höra det så, kränkande, etikettsvägen. Vi gör alla fel ibland, men vi försöker nog alla lära oss.

Och frågan varför jag bloggar är obesvarad. Varför krångla till?

Jag tror jag gör det för att var tionde idé som reflekterar i skallen vill ut. När det finns lite tid, lite utrymme, så vill jag skriva.

Alltså, för att jag känner att jag måste. Och för de av er som är så kloka. För att ni finns där.

Längtan skala Nu

Det finns så mycket längtan och så mycket avstängdhet.

Det är just ingen idé att släppa fram den.

Mycket energi går åt till att inte släppa fram.

Eller är det förändringen att se nuet?

Hur vet man sånt?

Dödare och dödare blir det mellan oss.

Inte gräligt, inte bråkigt.

Bara dött, liksom inte röra, inte prata, inte pussas, inte höras av.

Inte bestämma saker tillsammans.

Ingen familj.

Vi är inte längre en familj.

Men längtar gör jag.

Efter att vi ska vara en familj igen.

Efter någon som vill röra mig.

Efter någon som vill bli rörd.

Efter en enighet om dotterns bästa.

Efter ord som frågar.

Efter tilliten självklarheten brysigomet.

Det där som man vet.

Tills vidare slappnar jag av.

Försöker se det som är i nuet.

Och inse att en arm över mig med täcke emellan.

Inte heller är så illa.

Det är en känsla av att veta.

Om man lever i nuet.

Och inte jämför.