För mig är vi en hel familj, alla fem, vuxna, dotter, pojkar. Och vuxna och dotter. Två varianter av hel. Särboendet förvirrar ännu mer. Var och en är också hel.
För frun är alla fem helt. Vi två och dottern, halvt. Hon och dottern, också halvt.
Jag kan förstå känslan att sakna pojkar som man trodde alltid skulle finnas där. Sakna varannan vecka. Kan förstå.
Men ändå. Att skaffa ny familj tycker jag innebär att gå in i den familjen 100%.
Att få en hel familj kräver att bägge är fullt närvarande. Fullt där.
Det är mycket halva familjer, mycket som haltar.
Allt hos henne är en halv familj. Mysigt. Har vi. Betalar gör jag. Men som vanligt.
Hon fattar besluten. Allt funkar bra så länge jag bara ler och accepterar.
Och hemma hos mig trivs hon inte.
Där blir allt halvt.
Där bevisas att bo ihop kan vi aldrig.
Hon kan inte bo ihop.
Hon kan inte fatta beslut tillsammans.
Hon är en "gör som jag säger så funkar det utmärkt fint".
Jag är lydig för det mesta.
Men halvt. Är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar