Jag menar, det kostar på att blogga. Jag har blivit anklagad för att vara en pappa som använder min dotter mot frun och har jämförts med hustrumisshandlare, våldtäktsmän och kallats sexmissbrukare. Hur många hade vågat säga det till mig öga mot öga?
Knappast någon gissar jag. Så det gör ont att blogga när människor på olika sätt lägger in spekulationer och missförstånd och övertolkningar. Jag tycker inte om att bli kallad kränkande saker. Ska någon säga till mig att jag borde ta tag i något, så inte når man mig genom att skriva sånt.
Andra kanske är annorlunda? Kanske är det människor som vill höra sånt som skriver så?
Men då bör man veta att den som lyssnar vill höra det så, kränkande, etikettsvägen. Vi gör alla fel ibland, men vi försöker nog alla lära oss.
Och frågan varför jag bloggar är obesvarad. Varför krångla till?
Jag tror jag gör det för att var tionde idé som reflekterar i skallen vill ut. När det finns lite tid, lite utrymme, så vill jag skriva.
Alltså, för att jag känner att jag måste. Och för de av er som är så kloka. För att ni finns där.
Visst kommer det en rad nackdelar med att blogga. Folk får just den del av en som man presenterar och den behöver inte alls vara sann. Jag upplever det som att du frågar din dotter och låter henne vara delaktig i många ärenden som min sexåring aldrig skulle få uttala sig om och det har jag nog kommenterar i mina inlägg här. Jag tycker att barn ska ta ganska få beslut och att det mesta behöver de ej tillfrågas om. Jag tycker att det är vuxnas områden. Däremot kan de sittA på tillgänglig information.
SvaraRaderaSen tror jag att du kan förstå att det känns förtvivlat att läsa en blogg där två aldrig riktigt verkar nöjda med varandra och kommer igen med samma ord om och om igen. Ibland är lusten att som läsare dela ut en örfil stor - FÖR FAN TYCK OM VARANDRA DÅ! vill man hytta åt er. Faktiskt.
För fan tyck om varandra då. Självklart. Det är frustrerande att försöka nå fram och ständigt springa in i väggen. Så känner jag. Vi har olika sätt att vara. Jag försöker vara positiv och visa kärlek, och hon får panik och sluter sig. Hon... sluter sig. Om hon älskar eller tycker om är det något som inte märks. Och eftersom hon säger sånt som "jag vet inte om jag kan börja älska igen", så krävs det mycket för att tro på att hon älskar när hon inte visar det.
SvaraRaderaSkriver jag ärligt om mina känslor är de alltid sanna. Det handlar snarare om proportionerna, såklart, mellan att vara ledsen eller arg och förlåtande och kärleksfull.
Många av feltolkningarna handlar om att läsare drar slutsatser om Beteende snarare än känslor, och det är där det lätt blir kränkande. Det är rimligt att kalla mig gnällspik, men inte att anklaga mig för att göra det ena eller andra. Då är det klokare att fråga.