En av sakerna som skaver mest i vår relation är att frun stänger sig så.
Mot mig.
Hon lever innanför sitt hårda skal.
Ingen själslig beröring.
Är hon sjuk berättar hon inte.
Är hon stressad på jobbet, blir hon irriterad istället för att berätta.
Har hon gjort fel mot dottern, skyller hon på mig.
Men framför allt det stängda om känslorna.
Inte mötas.
Det märks så när hon är innanför skalet.
Hela uppenbarelsen biter ihop, går lite stelt.
Ler inte, rör inte, lättirriterat.
Trevlig mot barnen, stel mot mig.
Pussar med stela läppar.
Livet.
Men ibland faller skalet.
Eller rasar?
Tyvärr ofta när hon gråter.
Men ibland på annat sätt.
Som att jag skriver att hon och dottern kör slut på varandra.
Och hon svarar utan ilska, tänker vidare.
Utan skal, utan undanflykt.
Utan bitterhet mot dottern "som borde kunna bättre".
Ett litet steg framåt.
Få vara sedd, och se.
Ett litet tillsammans.
Som när hon skriver att hon saknar sin mamma.
Att hon blir ledsen när barnen frågar.
Var är mormor?
Och jag ser hennes ledsenhet, säger att hon nog måste.
Att föraktet hon känner kanske är mot henne själv.
För att hon föraktar, inte kan, inte orkar.
Eller sex.
Ja, sex.
Jag vet inte var jag fick det från.
Skalet öppnas, stängs ibland, öppnas igen.
Försiktigt, trevande, inte mycket där.
Men det lilla som är, det är, och nära.
Är att få vara innanför
med läppar som vill röra.
Från "Jag vet inte om det går att rädda det här"
och att visa att vi inte är en familj
till tre gånger innanför skalet på två dagar
En vecka går fort.
Sen stängdes det igen.
"Jag är anspänd för allt strul med relationen", sa jag.
"Vad är dåligt nu?", kom lite irriterat.
Något hos mig signalerar guldfiskminne.
Eller har hon höga krav?
Sen fanns den där igen.
En läppar som var öppna.
Och den glada guldfisken åkte hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar