Det är just ingen idé att släppa fram den.
Mycket energi går åt till att inte släppa fram.
Eller är det förändringen att se nuet?
Hur vet man sånt?
Dödare och dödare blir det mellan oss.
Inte gräligt, inte bråkigt.
Bara dött, liksom inte röra, inte prata, inte pussas, inte höras av.
Inte bestämma saker tillsammans.
Ingen familj.
Vi är inte längre en familj.
Men längtar gör jag.
Efter att vi ska vara en familj igen.
Efter någon som vill röra mig.
Efter någon som vill bli rörd.
Efter en enighet om dotterns bästa.
Efter ord som frågar.
Efter tilliten självklarheten brysigomet.
Det där som man vet.
Tills vidare slappnar jag av.
Försöker se det som är i nuet.
Och inse att en arm över mig med täcke emellan.
Inte heller är så illa.
Det är en känsla av att veta.
Om man lever i nuet.
Och inte jämför.
Ledsamt låter det....
SvaraRaderaÄr det alltid en som vill mest? En som älskar mest? Och om det ändras, börjar den andra älska mer då? T.o.m älska mest?
Den resan har mitt förhållande gjort.
Märkligt är det. Finns det förhållanden där man älskar jämlikt?
Från ha varit den kärlekskranka ömhetstörstande, så har vi nu bytt roller.
Det är en maktkänsla att vara den som älskar minst. Men jag älskar, det gör jag. Bara mindre.
Rörigt? Jag vet.
Ja du, det är klart att det är ledsamt. Jag saknar så mycket, saknar både vän och älskarinna och partner.
SvaraRaderaKan det vara så att människor med låg självkänsla har svårt att älska, att vi är fast i barndomens och tonårens mobbningsliknande beteenden och blir kalla när någon älskar mer? Det är i så fall tragiskt.
"Jag älskar, det gör jag. Bara mindre." Det gör ont att läsa. Det gjorde säkert ont att skriva. Kram på dig.
Jag tror att vi bär med oss ett beteendemönster från barndom/tonårstid som är väldigt väl inarbetat och svårt att ta sig ur..
SvaraRaderaOm jag ser till mig själv så har jag mycket lättare att älska och visa kärlek och ömhet när jag mår bra i mig själv, så det stämmer nog att man kanske har svårare att älska om man har låg självkänsla.
Kram tillbaks! :)