Lever jag inte längre med en struts?

Det är alltid frestande att citera Fylking. Äntligen.

Det finns tecken på att jag inte längre lever med en struts. Frun verkar nu ha slutat gräva ner huvudet i sand och låtsas om att problem inte finns. Vi har kunnat prata och resonera om både hennes icke-kommunikation med mamman. Vi har kunnat prata om det där med att hon inte klarar av att vara en familj eftersom hon vill bestämma allt själv. Och vi har hånglat.

Under sisådär ett år nu har frun kört taktiken ignorera och inte låtsas om när det gäller sex och ömhet. Sluta röra mig, i princip inte ha sex, inte pussas och så vidare. Tyvärr väldigt genomtänkt eftersom hon mestadels försvarar det med att "det känns jobbigt". Det som verkar ha hänt nu är att hon verkar inse att man känner sig än sämre om man inte ens försöker, och att ett möte mellan två personer inte kan bli av om man inte möts.

För det är ju så. Har sexlust försvunnit fungerar det bara att pröva. Lyhört, försiktigt, men tillsammans. Nu är hon ju inte sån att hon springer och söker det med andra (Det är förbi henne), och jag tror inte (hoppas!) att hon sitter och trånar och längtar efter andra på jobbet. Nu tror jag (tror) att hennes problem med lusten och närheten är relaterade till mig.

Jag har nu i ett år talat för att göra och röra som strategi. Sluta ignorera, sluta strutsa, sluta medvetet gå att lägga sig sent för att kunna säga "Jag är trött". Dags att sluta med sånt.

Så, nu har vi hånglat vid två tillfällen utan sex. Jag har rört henne, och jag har fått bita ihop när hon inte rört mig, och så har hon gjort det när jag bett henne om det. Som helhet fint, även om jag får bita mig en hel del i läppen. Det är ledset också.

Men, med optimism. Det är. Något. Och det är mer än inget. Och även om det inte är så är det några försiktiga steg.

Hoppas bara att hon inte låser in sig igen.

Annars är det rätt fint. I familjen. Semestern närmar sig. Jag är bank, alla är glada.