Efter familjerådgivningen

Den coole familjerådgivaren satt där och skrockade, kallade sig diktatorisk. Lyssnade, fördelade ordet, berömde den verbala förmågan.

Vi ska få hemläxa att prata med varandra på väldigt strukturerat sätt. Det längtar jag efter, för att komma bort från strutstaktiken. Försöka lära känna varandra på nytt.

Det var en hel del "Du tycker" och "du vill" av frun. Hon kunde inte hålla sig till sig själv.

Han var klok med att säga att det räcker att någon har en uppfattning om en fråga, så är den relevant. Det spritter inuti av att frågor inte kan definieras ort av tigande eller att bara strutsa.

Optimism.

Familjerådgivning

Vi ska gå i familjerådgivning igen. Första gången idag. Nervöst.

De två förra gångerna var jag för desperat. Jag ville rädda relationen och var rädd för ensamheten. Jag åtog mig rollen att vara den anklagade som ville anpassa mig för att rädda. Frun ville ha, tog och fick rollen av den som var på väg att lämna. Som var offret i relationen. Hon var ju instängd och panikartad. Det blev stort fokus på att jag ville för nära, att jag kränkte henne. Men väldigt litet fokus på hennes beteende och hennes problem. Jag tänker inte acceptera det den här gången.

Och jag tänker hålla tummarna för att hon är ärlig nu. Det är nervöst där, och alls inte självklart.

För hon ljög. Ljög om att hon hela tiden planerade otrohet med Rocky, samtidigt som jag frågade om hennes känslor för honom. Andra gången ljög hon om att hon ville rädda vår relation, samtidigt som hon dejtade Barista och förlade sina drömmar och sin framtid med honom.

Men framför allt stängde hon sig. Så fort det handlade om frågor, beteenden som hon gjorde, saker som gjorde mig ledsen, stängdes dörren. Hon tog inte chansen att prata om sina egna obalanser. Det gjorde antagligen för ont. Sorgligt, faktiskt.

Och hon ljög för sig själv, precis som för sin egen terapeut och för familjerådgivaren. När terapeuten frågade om storebror och övergrepp ljög hon. Där blockerade hon en väg framåt mot harmoni för henne. Och för oss. Den lögnen skadade mer än lögnerna om Rocky.

Just den där jävla ärligheten måste upp snabbt nu. Hennes struntprat om att vara "brutalt ärlig" de förra gångerna var struntprat, vet jag nu. Hoppas det är sant nu. Det är positivt att hon nu säger "Jag tänker inte ljuga". Brutalt är borta. Gott så.

Behandla som vuxen

"Men jag var i känslomässig obalans."

Nåt sånt sa hon, frun, apropå att hon ljög förra gången i familjerådgivningen. Då sa hon att hon ville rädda vår relation, samtidigt som hon dejtade Barista.

Det är ett stort, varigt sår inuti mig eftersom jag inte får ihop det. Vi gick i familjerådgivning för att rädda relationen då, men hon blåljög och tänkte bara på sig själv.

Men jag tänker vidare. Självklart ska man försöka förstå sin partner eller sina vänner. Om de uppför sig dåligt ska man försöka komma till roten med vad som skapar det obalanserade. Så som man ska göra med sina barn. Är de ledsna för något som får dem att bråka eller skriva eller spilla mat, så måste man försöka förstå vad som skapar ledsenheten.

Men med vuxna? Ska man låta obalanserade personer fortsätta kränka sin omgivning utan att säga ifrån? Nja, det blir inte lika självklart med vuxna.

Jag tror jag föredrar att ha en partner som jag förväntar mig tar ansvar för sina handlingar. Att behandla henne som en vuxen.

Annars blir det tokfel.

Idag ska vi till familjerådgivning. Tredje gången gillt, ny rådgivare. Nervöst.