Men skärp dig för i helv*te

Frun är verkligen oförbätterlig. Mitt i nånting som är positivt efter ett bra samtal. Nånting skört och fint optimistiskt om ett möte och en framtid har fått en första byggsten.

Vad gör hon då?

Hon mejlade om det bra samtalet vi hade haft. Och så - mitt i - kände hon sig tvingad att skriva "men jag vet inte vad jag gör om ett år eller två".

Ursäkta. Men den typen av varningar var väl inte vad den här relationen behöver just nu? Förutom att ingen kan veta. Men hur tänkte hon?

Det är liksom inte rätt sak att skriva till en partner som i flera år tvingats leva med känslan av att frun ska göra slut. När hon vägrat prata om att flytta ihop, nån gång sen. Inte rätt sak att skriva till någon som berättat att just den där gnälligheten är jobbig och skapar både rädsla och ledsenhet.

Ändå gör hon det. Då frågar jag mig.

Har hon ett behov av att göra mig rädd?

Varför har hon ett sånt behov av att gnälla och markera hur oönskad jag är?

Vår relation behöver lugn. Behöver positivt. Behöver framtidstro och tillit att den andre ger det här chansen, ger oss chansen att hitta tillbaka. Dit, där vi kan förlåta. Hon återkommer till att det är vad hon vill ha. Lugn. Sen gör hon tvärtom.

Nånting i mig tröttnar.

Samtal, men varför är det så?

Vi pratade klokt och fint igår. Det är så tydligt att det här med att "slippa älska" har gjort nåt med frun. Ilskan när vi pratar är borta.

Det innebär att när vi pratade igår kunde jag säga saker utan att tassa på den nattgamla is där hotet "jag orkar inte längre" ständigt hänger som bila över halsen. Det vill säga, så som man ska prata.

Då kan man fråga sig. Är jag annorlunda? Det märkliga är att jag inte är ett skit annorlunda. Det är fruns lynnighet eller icke lynnighet som avgör om vi kan prata vettigt. Eller... Det går att prata vettigt så länge jag inte berättar om någonting som är ens det minsta jobbigt för henne.

Samtalet var fint. Jag fick till och med höra henne säga att och varför hon tycker mest om att vara med mig. Vi kunde prata om vad som hänt och vad som är. Om hennes icke-lust men att allt annat mellan oss känns lugnt och fint.

Och det är väl där skon klämmer. Hon har uppenbarligen synen att hon varit en mönsterpartner senaste året. Men för mig som fått parera hennes "Du är inte välkommen" (två veckor sen, senast) och höjda röst håller jag inte riktigt med. Vi kunde prata om det, jag kunde berätta om och beskriva.

Egentligen handlar det ju om att hon typ hälften av dagarna har varit rätt kass även som vän eller sambo. Ointresserad och onyfiken många dagar, lättretlig och gnällig färre dagar och direkt fientlig ganska få. Och kärleksfull och uppmärksam för sällan.

Det behövs mer. Men det var ett första steg för att jag ska lita på att hon inte återigen ska bli "sån". Ett fint första steg.

Och det finaste är att jag äntligen kan ha hamnat där jag inte befunnit mig på säkert fem år. Att få berätta att hon gjort mig ledsen utan att hon blir arg på mig. Det är fint det.

Skratta åt valeländet

Ett tydligt rasistiskt parti finns i riksdagen och vi har en regering som ljög sig genom valrörelsen. Det är eländigt i landet Sverige.

Men det här är ett gott, gott skratt mitt i eländet.

Livet går vidare på många sätt.

Ett rent adjö är förberett

Jag promenerade hemåt med en punkterad cykel idag. Frun och dottern cyklade före. Allt har varit ömsint och fint sedan det där med "Älskar inte" blev klart och offentligt.

Plötsligt flög tankarna till det adjö som nog ändå är mest sannolikt. Jag har ju sagt till både mig själv och henne att det är adjö om hon lämnar mig nu. Inte som förra gången när jag slog knut på mig för att bjuda med henne till min släkt. Inte ville se henne ledsen av ensamheten.

I huvudet snurrade adjö-kommentarer i mängder runt. De var tydliga, iskalla och ibland hånskrattande. Huvudtanken som ständigt återkom var ett rent och klart "Stick!" Jag såg framför mig att hon sagt att det är slut. (Hon ska ju till Genus och Barista om två helger, och efter det kan det mycket väl komma.) Jag såg mig säga "Stick hem" och sen berätta för dottern när hon vaknade. Jag såg mig säga "Jag vill inte fira jul med dig" och andra 100% ärliga saker.

Allt det kändes bra.

Jag sa annat bittert också i dagdrömmarna. Om att hon varit en jävla fegis de senaste åren. Om att hon för sin egen skull borde ta tag i det som får henne att såra och ljuga och såra och såra människor hon säger sig tycka om.

Det kändes inte lika bra. Men jag var tvungen att pröva det. Jag vill inte gå vidare med bitterhet. Jag vill gå vidare med tydlighet mot både mig och henne.

Jag vill inte vara elak. Men väldigt tydlig. Den tydligheten får räcka. Jag är förberedd.

Minnet är viktigare än ett hål på armbågen

Frun är på bokmässan och jag är ensam hemma i regnet med dottern och en kompis. Jag lämnas ifred åt lugnet efter beskedet.

Jag något jag skjutit på länge länge.

Jag städar garderober. Hittar tröjor som inte är använda på länge. Jag borde slänga men drar mig för att göra det.

Så mycket minnen. Den där tröjan då för många år sen som frun alltid ville värma sig i. Den som jag hade på det där kortet när jag såg så lycklig ut. När hon såg lycklig ut.

En tröja är objektivt sett vad den är. Men den betyder precis vad jag minns att den betyder. Och den betyder mångdubbelt mer om det minnet är delat med en älskad.

Vilket är en helt annan fråga.

Älskar inte

Så var bluffen synad och vi i paret kan sluta låtsas.

Hon älskar inte.

Skönt. Då kan hon sluta hyckla, vilket jag tror är befriande. Då kan vi börja samarbeta.

I morse pratade vi innan dottern vaknade. Jag frågade varför hon grät så på familjerådgivningen. Varför hon känner sån skuld. "Det är jobbigt", sa hon. Såpass.

Vi pratade om den där frågan: "Vad kan jag göra för att det ska kännas bättre för dig?"

Hon gick i lås, sa det gamla gagget om att man inte kan ansvara för andras mående. Men utan sedvanligt ilsket magstöd. Hon vet att ju att känslan att visa kärlek inte är ett Jag eller ett Du utan ett Vi. Man visar inte kärlek för att få känna sig bra, för att få någon att känna sig bra, utan för att manifestera kärlek.

Och då står vi där. Hon älskar inte. Att visa kärlek, ömhet, säga varför hon tycker om, kommer inte naturligt. Hon kan göra det för att hon vet att jag blir glad av det.

Hon älskar inte längre.

Och hon blir ledsen, och frågar sig. Hur hittar man det igen?

Gissning: Släpp ut all den där bitterheten du känner. Visa upp den i all sin pinsamhet.

Det är skönt att ha det öppet. Nu kan jag slippa jaga det som inte finns.

Om partnern säger

"Nej, du gör inget fel i nuet."

Och hon ändå är missnöjd i relationen.

Vad göra då?

Äntligen

Familjerådgivaren är fantastisk. Han är cool, medlande och inkännande. Men en av de saker jag uppskattar mest är:

Han säger att vi måste vara snälla.

Och det är så jävla skönt. Frun har nu i flera år suttit fast i ett hårdnackat motstånd mot att eftertanke, anpassning och därmed snällhet mot den andre är viktigt. Hon har vetat länge att hon inte alltid är så himla juste mot mig. Hon har också vetat länge att hon varit annorlunda, varit kärleksfull, nyfiken och ömsint på ett sätt som hon inte längre är. Och att hon är det mot andra.

Ändå denna kamp för att slippa. Sagt "Man kan inte förändra en annan människa", "Jag är den jag är" och annat. Det var hennes åsneklövakamp i familjerådgivningen där bara jag skulle förändras. Det har varit hennes krig sedan vi blev tillsammans igen. Inte hela tiden, inte alltid, såklart, men lite för lite självkritik.

Jag är rätt trubbig. Det går inte att friskriva sig från moraliskt ansvar för hur man beter sig motiverat med "Du har valt mig". Det är faktiskt så att "älska" innebär att vara snäll. Att tänka efter hur man beter sig och lyssna på vad partnern säger.

Det är - självklart - jättesvårt.

Ju bättre desto jobbigare?

Det är lite uppgivet nu.
Jag menar.
Det blir ju bättre och bättre.
Vardagen är lugn.
Ett enstaka gräl kan vändas snabbt och bli vardag eftersom bägge säger att vi gjorde fel.
Inte att det alltid måste vara jag.
Allt borde bli bättre.
Men hon blir kallare och kallare.

Ju bättre och lugnare det blir.
Desto mer skuld känner hon.
Allt känns bra i henne nu.
Hon är lycklig.
Förutom när hon är med mig.

Jag vet.
Jag är ingen idiot.

Men eftersom jag vet mitt.
Och fortfarande bär på drömmen om bägge.
Tänker jag inte fatta beslutet åt henne.

Jag gör det enda jag kan.
Jag frågar.
Vad kan jag göra för att du ska känna bättre?
Jag säger.
Glöm nu.
Fokusera på att vara snälla.

Skadat

Efter familjerådgivning.

En ledsen dag.
En dag där frågan "Hon älskar inte" fanns där hela tiden.
Att hon blev så ledsen.
All skuld hon känner av att veta att jag inte känner mig älskad.
Att jag anar att hon inte älskar.
Är en för bra förklaring.
Att det är för mycket bitterhet som sitter där.
Skadat.

Det var till och med så att rådgivaren sa.
"Hon säger ju att hon vill vara din vän."
"Men inte att hon älskar."
Som om han ville försöka få henne att våga säga det.
"Jag vill", sa hon.
Men hon försöker inte.
Vi försöker inte.
Hon vill inte prata.

Tio minuter ångade hon på om hur bra hon känner sig.
Förutom när hon är med mig.
Då känner hon sig så dåligt.
Kul.
Jag tycker synd om dig, som känner all den skulden, sa jag.
Men så fick jag inte säga.

Jag är ledsen för att vi inte ens försöker, sa jag.
Att vi inte vågar fråga "Vad gör dig ledsen?"
"Vad vill du?"
Och sånt.

Det slutade med att han tog initiativ till och sa att vi måste fråga om:
"Vad kan jag göra för att göra dig gladare?"
Att våga se sin egen möjlighet att vara snäll.
Sånt pratade han om.

Jag vet mitt.

Berätta varför.
Säg att du älskar mig.
Det var så länge sen.
Våga komma nära, istället för att stänga dig.
Sånt är enkelt.
Om man älskar.

Men först måste vi våga prata.
Våga pröva.

Vad ska jag säga?

Hos frun igår. Inga gräl, ingenting sånt.

Just ingenting.

Det är ju själva grejen.
Hon är död, frånvarande, borta.
Vi skrattade tillsammans.
Pratade.
Trevligt.
Men det är också dött.
Hon död.
Det finns ingen närhet.
Inga frågor.

I eftermiddag är det familjerådgivning.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Kanske att jag är trött på att inget händer.
Att hon inte försöker.
Eller att vi inte försöker.

Nära eller långt borta

Det är snart familjerådgivning.
Onsdag.
Det har inte varit det förut.
Men nu är det.
Nervöst.
Igen.

Som att beslutet kan komma.
Det beslut som hon försöker få mig att fatta.
För att slippa.

Beslutet som skulle innebära att chansen aldrig ges.
Att hitta det.
Som fanns.

Småtjafs om ingenting

Tjafs igår. Det började med att frun var gullig när jag var på väg upp för att gå till jobbet. Hon charmade mig med ett "Nej det ska du inte", när jag gick upp. Vi gosade en stund och sen missuppfattade hon mig totalt och trodde jag gjorde en sexuell invit när jag inte gjorde det. Hon svarade med den där iskylan där hon stänger sig helt och hållet.

Vi tjafsade om det en stund och lyckades till slut mötas i att vi bägge har möjlighet att göra annorlunda i såna situationer. Men det krävde såklart en kvarts meningslöst samtal där allt såklart var mitt fel.

Det är något nyanspänt över frun. En större distans sista dagarna. Jag vet inte vad det beror på.

Samtidigt är frun helt ointresserad av det strukturerade pratande som är enda chansen att hon ska kunna hitta sin kärlek igen. Bollen hos henne, men initiativet kommer inte. Den sista livlinan är ointressant. Det är klart att det betyder något.

Men varför berätta det?

Jag tror att alla par har händelser och ordbyten som återkommer. Som idag. Jag hade hjälpt frun med ett ärende. Lämnade henne hemma. Åkte hem. Hon skulle komma till mig och dottern sen.

Då kom ett mess.

"Jag är trött och yr och mår lite dåligt. Jag måste lägga mig tidigt och ska upp tidigt imorgon. Och ja, jag vill egentligen stanna kvar hemma."

Inte första gången.
Då frågar jag mig.

Varför detta enorma behov av att berätta att hon inte vill komma?

Varför detta enorma behov av att berätta hur tråkig hon kommer att vara?

Och alltid med nån slutknorr om att hon nånstans känner sig tvingad till det.

Så ofta hon klagat på mig för att jag ska berätta allting.
Så oändligt ofta.
Sten.
Glashus.
Ibland kan man faktiskt bara tiga.

Proportioner

Jag tror frun skulle förlåta mig om jag hånglade med en annan kvinna.
Eller var otrogen.

Men om jag läste hennes blogg.
Då tror jag det skulle ta slut.

Tror jag.
Om proportioner.

Fungera ihop?

En lite grubblig dag idag.

Jag tänker på det där med att vara par.

På att man måste våga ställa frågor och inte vara rädd för svaren.

Och då kommer grubblet.

Frun ställer aldrig frågor.

Visst, "Hur var dagen på jobbet?"

Men inte mer.

Och det är alltid hennes gränser som gäller.

Sex.

Träffas.

Göra saker.

Hon säger saker som "Jag kommer då och då".

Utan att någonsin fråga vad jag tycker.

Vad dottern tänker.

Och det är just det där.

Att hon inte frågar.

Den där tjuriga envisheten.

Som kan få mig att tvivla.

Eftersom den fanns där hela tiden.

I lögner och otrohet.

Men främst handlar det om jag är villig att alltid anpassa mig.

Och aldrig få tänka på mig.

Aldrig få vara besvärlig.

Alltid vara foglig.

För att slippa krig.

Plötslig längtan

Bara en plötslig längtan efter att få fnittra och bubbla tillsammans med någon.
Den där känslan av att vara omtyckt.
Efterlängtad.
Att vilja så där mycket.
Att telefonsamtal blir för sena.
Att det blir en gång till.
Och somna för sent.

Och om jag sluter ögonen.
Är det fruns skratt jag hör.
Henne jag rör.
Längtan.

Det kunde ju bara bli bättre liksom

Efter torsdagens gräl där frun (utan att ha lärt sig) höll på att dra in barnen i vårt gräl med sitt vanliga "Jag orkar inte träffa dig ikväll". Efter påpekandet att det kanske inte var det bästa träffades vi och hade en helt normal kväll. Något särskilt hände i torsdags. Redan samma kväll sa frun att vårt oresonliga gräl var bägges fel. Det brukar ta åtminstone ett par dagar innan hon lämnar synen att det bara är mitt fel.

Inför helgen kändes det inte klockrent. Inte minst för att hon skulle träffa exet Barista. Det är alltid en klump i magen runt det. (En klump som nog alla utom just frun förstår. För om jag berättar det blir hon arg.)

Men det blev bra. En lugn, trevlig helg tillsammans, förutom när hon träffade Barista då.

Men ändå. Det är ju som det är. Hon är liksom inte där ibland. Jag kan smeka och röra henne eller säga att jag älskar. Och hon kan liksom röra och smeka tillbaka. Inte annars. Och det är ju inte bra.

Jag antar att jag är gnällig. Men det är klart att livet borde vara annorlunda. Borde vara balans. Vill jag.

Uppgivenhet

Frun har väldigt svårt att lägga konflikter bakom sig. Det är ett väl grundat faktum att hon när vi hamnat i konflikt har svårt att komma ur sin ledsenhet/anklagelser om att det är mitt fel.

Vi var på familjerådgivning idag. Det var helt okej. Det är skönt att prata i ett sammanhang där fruns snäsiga ilska får ett påpekande och där varje ord om att hon kanske gjort fel, inte avbryts av ett "Det räcker nu". Det känns befriande att få prata där bägges känslor tas på allvar. Han är fantastiskt bra.

Största delen av pratet gick åt till att prata om när frun fantiserade ihop att jag var ointresserad av en tidningsartikel hon tipsade om. Allt jag ville var att få läsa den lite senare. Jag sa det och sa att jag gärna pratade om den senare när dottern lagt sig. Men hennes suckar om "Du var uppenbarligen inte intresserad av den", var hennes minne. Jag blev väldigt ledsen av att hon feltolkade mig så.

Vi pratade om det och det gick helt okej. Det var ju ett bra tillfälle att prata om just det att vad vi TROR är fel. Istället ska vi fråga. Vilket hon inte gjorde.

Men sen. På väg hemåt till oss själva kom vi i prat. Hiskeligt. Hon ledsen och gick loss i sedvanlig pessimism om hur "otroligt dåligt" vi har det. Jag gjorde nämligen misstaget att säga att jag känner en klump i magen om att hon ska fika med Barista. Det är förbjudet för mig att känna så och om jag gör det ska jag hålla käft. Vi skildes åt i tårar efter att ha grälat i över en halvtimme i väl kända spår. Jag hamnade i min sedvanliga roll att vara optimisten som säger "Så dåligt är det väl ändå inte".

Det trista är att de två veckorna mellan två familjerådgivningar varit fina. Bara just det där grälet, och vi hade till och med sex. Två gånger tror jag till och med. Inga konflikter, bara mysig vardag. Men det är glömt nu. Nu är det uppgivenhet som gäller.

Själv vill jag kramas. Mötas. Inte vara isolerad.

Ska man fråga?

Ibland märker man bara att något är annorlunda med partnern.
Lättirriterat.
Går runt dig.
Svarar inte på tilltal.
Drar undan handen när man smeker.
Sånt.

Ska man då fråga:

"Vad är det?"
"Är det nåt du grubblar på?"
"Du känns obalanserad. Är det nåt du vill berätta?"

Den frågan har ofta lett till storgräl från frun mot mig.
Hon har känt sig granskad.
Ju mer det verkligen varit.
Desto argare mot mig.

Så jag funderar på.
Ska man fråga?
Om man liksom märker.

Som igår.

Rädd

Det har varit en rätt stor ledsenhet de senaste bloggarna. Jag funderar på varför.

Jag menar, vardagen är bra. Jobbet är mycket, mycket men väldigt väldigt roligt. Fullt med bekräftelse om att jag är duktig och ständigt nya utmaningar. Perfekt, undantaget viss besatthet och lite för mycket behov av några timmar även på kvällen.

Vardagen med frun funkar. Inga konflikter om när vi ska träffas, mysigt och konfliktfritt när vi träffas. Och väldigt lite av hennes lättirriterade lynnighet och gnällighet. Vi hade till och med sex härom morgonen. Modigt, av oss bägge.

Men ändå. Det finns där, och det väcktes av Spraydate. Det där att hon ständigt har en exit-strategi. Att hon aldrig sätter ner fötterna och väljer att satsa på oss, utan alltid leker med tanken att lämna.

Det är den rädslan jag inte kommer ifrån. Det är för mycket saker som stöder den.

Optimist eller pessimist

Är jag optimist eller pessimist?
Jag vet faktiskt inte.
Jag kan jämföra mig med hur jag varit förut.
Och känna att jag är...
Mindre tillkämpad optimist.
Ganska mycket mindre.
Mindre uppgiven pessimist.
Mycket mindre.
Även om jag aldrig riktigt tillåtits vara det i relationen.

Så...
Jag är mindre.
Inte lika mycket.
Det tillkämpat optimistiska saknar jag nog.
Lite av det där "Se möjligheter".
Har försvunnit mot frun.

Eftersom jag blev utsugen.

Ja. Utsugen.

Det blev min roll.
Pessimismen var hennes.
Jag fick inte.

Jag funderar ibland på.
Om frun är pessimist.
Så där fullt ut.
Så där för mycket.
I alla fall selektivt mot mig.
Och om min syster har rätt när hon säger.
Att frun har mycket mer obalanser i sig än jag.
Funderar jag på.
Just när det gäller pessimismen.

För det är jobbigt.
Att alltid vara den som måste.

Har Vi haft en bra helg?

Det är alltid lätt att själv känna efter om man haft en bra helg eller inte.
Det känns normalt sett bra eller inte bra.
Men om man i en strulande relation är ute efter att veta om "Vi" haft en bra helg.
Då är det svårare.
Inte minst om man har en partner som är o-bekräftande.
Icke-kommunicerande.

Jag minns på den tiden när vi bägge bloggade.
Jag minns min optimism och positiva känsla efter händelser, helger, kvällar.
"Fin helg".
Och jag minns det känslodöda när jag läste att frun var missnöjd, grubblande, deppig.
Att hon bara fokuserade på negativa saker.
Småsaker.
Inte mindes det positiva som hänt.
(Som jag tyckte då.)

Därför. Skriver jag bara.
Jag.
Har haft en bra helg.

Frun.
Kan mycket väl vara helt fast i nån småsak.
Och vara missnöjd.
Hon säger inte sånt.
Så jag vet liksom inte.

Det är klart att det är lite jobbigt.

Vara vänner?

När frun "gjorde slut" förrförra hösten, men vi fortsatte bo ihop tills dess alla lägenheter och så var sålda, var det viktigt för mig att ha kvar henne som vän. Hon var avståndstagande mot alla försök. Hon klarade inte av annat än att säga att ett "sen", "när jag fått distans", så ville hon ha mig kvar som vän.

Det var en jobbig höst. Att vara dubbelt ratad av någon man fortfarande tycker om, älskar, vill vara med, gör ont. Gjorde ont.

När hon efter misslyckandet med Barista åter ville ha mig, tror jag att just vänskapen var en viktig del för henne. Och även rädsla för ensamhet vid semestrar och högtider. Jag har min familj, mina syskon och alla dotterns kusiner. Medan frun... inte ens har kontakt med sin mamma. Jag tror vänskapen är det som håller henne kvar nu.

Efter ett och ett halvt år med varianter på samma oärlighet och demonstrativa ratanden från henne, har jag funderat. Var landar jag? Om hon lämnar mig, vill jag ha kvar henne som vän då? Svaret är förvånansvärt enkelt.

Nej.

Frun är den människa jag någonsin träffat som är mest givande att prata med. Hon är både klok och rolig. Vi har mängder av gemensamma intressen och gillar att göra samma saker.

Men ändå. Nej. Det räcker. Om hon lämnar så räcker det. Jag tänker inte bära hennes problem åt henne mer. Det känns väldigt rent att tänka så. Blir det så blir det, men jag tänker inte behöva tassa och låtsas en gång till. Det räcker. Jag är trött på svek och demonstrativt ointresse. Trött på att vara den som ger mest, vill mest, tar kontakt. Trött på en som så ofta varit en dålig vän. (Och partner.)

Och om jag skulle lämna?

Jag tänker inte så. Det här ett försvar om hon lämnar igen. Men tills dess jag fattar det beslutet tänker jag inte själv på att lämna. Det går inte att tro på en krånglande relation om man går och ständigt överväger att lämna. Ett ben bort är ett halvt hjärta bort. Och då går det inte. Jag anar att vi är olika där.