Så var bluffen synad och vi i paret kan sluta låtsas.
Hon älskar inte.
Skönt. Då kan hon sluta hyckla, vilket jag tror är befriande. Då kan vi börja samarbeta.
I morse pratade vi innan dottern vaknade. Jag frågade varför hon grät så på familjerådgivningen. Varför hon känner sån skuld. "Det är jobbigt", sa hon. Såpass.
Vi pratade om den där frågan: "Vad kan jag göra för att det ska kännas bättre för dig?"
Hon gick i lås, sa det gamla gagget om att man inte kan ansvara för andras mående. Men utan sedvanligt ilsket magstöd. Hon vet att ju att känslan att visa kärlek inte är ett Jag eller ett Du utan ett Vi. Man visar inte kärlek för att få känna sig bra, för att få någon att känna sig bra, utan för att manifestera kärlek.
Och då står vi där. Hon älskar inte. Att visa kärlek, ömhet, säga varför hon tycker om, kommer inte naturligt. Hon kan göra det för att hon vet att jag blir glad av det.
Hon älskar inte längre.
Och hon blir ledsen, och frågar sig. Hur hittar man det igen?
Gissning: Släpp ut all den där bitterheten du känner. Visa upp den i all sin pinsamhet.
Det är skönt att ha det öppet. Nu kan jag slippa jaga det som inte finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ska ni fortsätta tillsammans trots att hon inte älskar dig? Varför?
SvaraRaderaVarför vill hon gå vidare med dig om hon inte älskar dig, och inte ens bor i samma hem?
Varför vill du fortsätta kämpa när hennes kärlek för dig inte är där?
Eller är hennes kärlek satt "on hold" och kan plockas fram om ni jobbar på det+
Jag tycker du utsätter dig för oerhört mycket tungt.
Vad hade hon känt om du sa att du inte älskade henne?
Många frågor, jag vet..
Men det där är ju en felställd fråga. Man går inte i familjerådgivning utan en orsak. I någon mån har den ene eller bägge slutat älska. Kanske jag också? Kanske är det därför jag är såpass oberörd som jag klarar av att vara.
SvaraRaderaJag tror en första del av tårarna är för att hon vill hitta kärleken igen, och inte vet vad hon ska göra. Hon vet att jag är det hon vill ha, sån som jag är nu. Allt hon klagat på är borta.
Jag tror en andra del av tårarna är att hon har bitterheter inuti som vill ut. Hon är arg och bitter på mig.
Och en tredje del av tårarna är att hon känner en massa litenhet och skuld över all skit hon gjort. Jag vågar en gissning att hon håller tillbaka en väldigt massa negativa känslor om sig själv och att hon är rädd för att hon kan att göra samma sak igen. Jag vet, jag har varit där. Hennes Spraydate-idioti bidrog alltså till att förvärra det hon känner.
Jag bidrar inte till att jag mår bra genom att lämna henne nu. Jag vill inte göra det mot frun och inte mot dottern. Eller mot mig.
Men samtidigt... känner jag att om jag skulle ha något på gång, eller någon som visade intresse. (Läs förrförra julen med Mumindalen.) Så skulle frun ändra sig direkt.
Livet är inte enkelt. Och utmaningar är roligare än det simpla.
Jo, jag förstår att ni går i terapi för att hitta tillbakq och lösa era knutar...
SvaraRaderaHoppas att ni gör det. Löser det tillsammans.
Kanske bra då om du hittar någon annan under tiden så att Hon kan hitta tillbaka till sina kärlekskänslor för dig? *ironisk*
Jag känner igen mig i henne och i dig. Jag har varit där hon är nu. Slutat älska. Men jag hade helt andra skäl till det än vad Hon har.
Det löste sig för oss, så jag vet ju att det går. Bara anledningen till att sluta älska är "den rätta".
Jag tror hon skulle behöva gå i terapi för sina knutar. Hon hittade inte den fred med vardagen som jag hittade i min terapi. Hon undvek ju också att prata om att ha varit utsatt för övergrepp tills nästan sista gången hon gick. Det är så mycket ilska och missförstånd i henne. Känner jag.
SvaraRaderaHon skulle bli så snäll, så snäll om jag hittade någon annan. Däremot skulle hon nog inte ta tag i sig om jag bara hotade med att lämna.
Jo, det är skönt att veta att det går att hitta kärleken igen. Tack för det.