Äntligen

Familjerådgivaren är fantastisk. Han är cool, medlande och inkännande. Men en av de saker jag uppskattar mest är:

Han säger att vi måste vara snälla.

Och det är så jävla skönt. Frun har nu i flera år suttit fast i ett hårdnackat motstånd mot att eftertanke, anpassning och därmed snällhet mot den andre är viktigt. Hon har vetat länge att hon inte alltid är så himla juste mot mig. Hon har också vetat länge att hon varit annorlunda, varit kärleksfull, nyfiken och ömsint på ett sätt som hon inte längre är. Och att hon är det mot andra.

Ändå denna kamp för att slippa. Sagt "Man kan inte förändra en annan människa", "Jag är den jag är" och annat. Det var hennes åsneklövakamp i familjerådgivningen där bara jag skulle förändras. Det har varit hennes krig sedan vi blev tillsammans igen. Inte hela tiden, inte alltid, såklart, men lite för lite självkritik.

Jag är rätt trubbig. Det går inte att friskriva sig från moraliskt ansvar för hur man beter sig motiverat med "Du har valt mig". Det är faktiskt så att "älska" innebär att vara snäll. Att tänka efter hur man beter sig och lyssna på vad partnern säger.

Det är - självklart - jättesvårt.