Plötsligt flög tankarna till det adjö som nog ändå är mest sannolikt. Jag har ju sagt till både mig själv och henne att det är adjö om hon lämnar mig nu. Inte som förra gången när jag slog knut på mig för att bjuda med henne till min släkt. Inte ville se henne ledsen av ensamheten.
I huvudet snurrade adjö-kommentarer i mängder runt. De var tydliga, iskalla och ibland hånskrattande. Huvudtanken som ständigt återkom var ett rent och klart "Stick!" Jag såg framför mig att hon sagt att det är slut. (Hon ska ju till Genus och Barista om två helger, och efter det kan det mycket väl komma.) Jag såg mig säga "Stick hem" och sen berätta för dottern när hon vaknade. Jag såg mig säga "Jag vill inte fira jul med dig" och andra 100% ärliga saker.
Allt det kändes bra.
Jag sa annat bittert också i dagdrömmarna. Om att hon varit en jävla fegis de senaste åren. Om att hon för sin egen skull borde ta tag i det som får henne att såra och ljuga och såra och såra människor hon säger sig tycka om.
Det kändes inte lika bra. Men jag var tvungen att pröva det. Jag vill inte gå vidare med bitterhet. Jag vill gå vidare med tydlighet mot både mig och henne.
Jag vill inte vara elak. Men väldigt tydlig. Den tydligheten får räcka. Jag är förberedd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar