Jag tänker på det där med att vara par.
På att man måste våga ställa frågor och inte vara rädd för svaren.
Och då kommer grubblet.
Frun ställer aldrig frågor.
Visst, "Hur var dagen på jobbet?"
Men inte mer.
Och det är alltid hennes gränser som gäller.
Sex.
Träffas.
Göra saker.
Hon säger saker som "Jag kommer då och då".
Utan att någonsin fråga vad jag tycker.
Vad dottern tänker.
Och det är just det där.
Att hon inte frågar.
Den där tjuriga envisheten.
Som kan få mig att tvivla.
Eftersom den fanns där hela tiden.
I lögner och otrohet.
Men främst handlar det om jag är villig att alltid anpassa mig.
Och aldrig få tänka på mig.
Aldrig få vara besvärlig.
Alltid vara foglig.
För att slippa krig.
Hej du. Är det inte så att ni båda upplever er som svagare part i förhållandet? Att ni bägge tycker att ni fogar och anpassar er? Mitt förslag är, eftersom ni ju går i terapi nu (bra där!) är att ta upp det där. Den där känslan som ni bägge går med, av obalans och att liksom vara den som väger lättast i beslut. Det går att lösa en del av det där genom tydligare gemensamma beslut att hålla sig till. Och tar man de besluten med en tredjepart närvarande, är det lättare att prata om ifall de hålls eller inte.
SvaraRaderaPassar ni ihop då? Om du inte fogar dig, vilket du inte vill, så blir det krig. Och hon vill ju uppenbarligen inte foga sig.
SvaraRaderasusiluz: Jo, visst är det så att vi bägge känner frustration. Men jag är säker på att frun skulle ställa upp på beskrivningen av att hon på senare år varit kompromisslös på ett sätt som inte fungerar i en relation. Ingen skulle bli gladare av tydligare gemensamma beslut än jag.
SvaraRaderaJag ställer inte upp på berättelsen att jag bestämt för mycket och hon för lite historiskt. Massor av saker om pojkarna och familjelivet har varit smått diktatoriskt bestämt av henne. Det råder en total låsning i att diskutera det eftersom hon bara blir arg eller sur.
Hos familjerådgivaren blir hon åtsagd att sänka rösten. Vilket gör att vi kan prata.
Självklart måste vi prata om det. Och om ärlighet.
Anonym: Självklart vill jag inte ha det så här att jag känner ett konstant hot om att hon ska bli arg. Jag litar på att det faktiskt går att landa i något som innebär ett möte.