Vad gör hon då?
Hon mejlade om det bra samtalet vi hade haft. Och så - mitt i - kände hon sig tvingad att skriva "men jag vet inte vad jag gör om ett år eller två".
Ursäkta. Men den typen av varningar var väl inte vad den här relationen behöver just nu? Förutom att ingen kan veta. Men hur tänkte hon?
Det är liksom inte rätt sak att skriva till en partner som i flera år tvingats leva med känslan av att frun ska göra slut. När hon vägrat prata om att flytta ihop, nån gång sen. Inte rätt sak att skriva till någon som berättat att just den där gnälligheten är jobbig och skapar både rädsla och ledsenhet.
Ändå gör hon det. Då frågar jag mig.
Har hon ett behov av att göra mig rädd?
Varför har hon ett sånt behov av att gnälla och markera hur oönskad jag är?
Vår relation behöver lugn. Behöver positivt. Behöver framtidstro och tillit att den andre ger det här chansen, ger oss chansen att hitta tillbaka. Dit, där vi kan förlåta. Hon återkommer till att det är vad hon vill ha. Lugn. Sen gör hon tvärtom.
Nånting i mig tröttnar.
Man kan känna en viss makt i förhållandet om den andra inte känner sig helt säker. Kan det vara det hon vill känna? Det hoppas jag inte, men tanken slog mig.
SvaraRaderaVet du vad det är som får dig att vilja fortsätta relationen med henne, trots att hon gör och säger så mycket som får dig att må dåligt?
Så jäkla farligt är det inte, men det är trist att hon måste göra så. Jag skriver av mig frustrationerna här för att inte drabba henne. Jag har sagt ifrån och hon har sagt att det var onödigt att skriva så.
SvaraRaderaHon gör inte så mycket som får mig att må dåligt. Men mycket mellan oss borde vara mer i balans än det är.
Jag är kvar därför att jag trivs i hennes sällskap när vi träffas. Det är när vi är isär som hon gör sina flesta såramigrejor.
Vad bra att du säger ifrån när du blir ledsen av något hon säger som sårar dig! Så att ni fick reda ut det. Och klargjorde vad hon menade när hon skrev så. Om hon menade det du befarade. Eller någonting annat. Eller inget alls. För du blir ju såklart orolig. Och man måste få veta, vilket man bara kan få när man frågar. Och om man får ett svar.
SvaraRaderaMen sen tänker jag att du ibland kanske övertolkar det hon slänger ur sig bara så där. Jag menar att du tillskriver henne ondare avsikter än vad hon faktiskt har. Hon vill dig illa? Det var ju i tanklöshet som du själv säger. Hur tänkte hon? Förmodligen inget ont alls. Hon borde kanske veta bättre, tycker du. Behandla dig bättre. Väga sina ord. Tänka efter före med tanke på allt som tidigare hänt. Ja. Jo. Men ni går i en bra terapi. Ni kämpar på. Ni närmar er varandra. Hon är kvar på banan med dig.
Tillit! Det är svårt. Särskilt i ditt fall. Men däri ligger ju din utmaning och utveckling också. Om du inte väljer att lita på henne nu eller väljer lite både och, och samtidigt inte lämnar eller gör slut, så står ju du lika mycket som vad du tror om henne, med en fot inne och en ute.
/Mantratjejen
Hon menar nånting. Jag frågar henne men hon svarar inte varför hon behöver göra så. Hon ska tänka på det.
SvaraRaderaJa, jag övertolkar ibland. Just det här negativa hos henne är en känslig fråga. Det var såååå många år som hon klagade på mig för att jag var gnällig, samtidigt som hon själv gick omkring och var missnöjd och förpestade stämningen. Men eftersom hon var på väg bort var det jag som alltid trycktes upp mot väggen.
Nu kan hon inte prata om "positiva", och liknande, och sen hålla på så här. Det här är undantagslöst nåt hon måste göra nåt åt.
Den där gnälligheten blir ett problem när man så extremt sällan säger bekräftande saker. Hon blir en 10-90-person positivt-negativt.
Vi kämpar på. Jag längtar efter att hon ska landa. Då lär jag veta om jag är för sargad för att vilja ha henne.
Älskar du henne? Älskar?
SvaraRaderaEller känns det bara bättre att det är hon som fått säga. Nej jag älskar inte. Fast du är på samma ställe? Ska du inte också berätta för henne i så fall? Jag älskar inte heller.
Kan du säga Jag älskar dig, utan att samtidigt andas... om du bara kunde sluta med... om du bara ville vara lite mer... om du bara kunde....
Anonym: Ja, jag kan säga att jag älskar utan villkor. Ja, jag menar det. Men jag börjar gråta när jag säger det. Och det fyller henne med skuld, så det är inte så lämpligt just nu att säga det.
SvaraRaderaMen vad jag menar är att jag inte tror du behöver fokusera på hennes "fel". Du kommer ifrån dig själv då. Och du blir bitter. Den stora tillitsbristen du har grundar sig inte enbart på upprepad dålig behandling av henne, tror jag. Utan också för gamla sår du har sen uppväxten. Genom att i tankarna ge Henne "skulden" varje gång det där väcks upp i dig, även om hon i sak gör illa just då fast utan att alltid mena det, så ger du dels näring åt smärtan i dig och förstärker den och dessutom trampar du på hennes sår. Det som är känsligt i henne. Den att ofta känna skuld för sånt hon inte behöver känna. Och som alla människor, liksom du, slår hon då ifrån sig, kan inte ta in och lyssna på vad du har att säga. Och då är ni där igen. I era sår.
SvaraRaderaSå jag skulle ge dig tipset att varje gång du känner att hon gör "fel". Säg direkt vad du känner och vad du blev sårad av och vad du tror att hon menar och fråga om det verkligen är så eller bara inbillning, och att du kanske inte orkar så många gånger till, att det tär på dig. Så hon vet var du står. Men stanna där. Gå inte vidare och ställ varför-hon gör-så-frågor. De väcker skuld nämligen.
Hon måste göra nåt åt sitt. Ja, kanske det. Men du har ju också att jobba med hur du lägger fram din sårade sida för henne. Det handlar inte om att lägga band på sig. Men en liten granskning. Jag vet att du har gjort så mycket. Och gör. Du är bra. Men fortfarande kan kanske den där agressionen du har visa sig i tonfall, gester, ansträngt behärskat, trots att du inte tycker det. Om hon upplever dig hotfull och dömande så gör hon det fast att du inte tycker det eller t om att det kan hon ha. Men du når inte fram med ditt budskap då så uppenbarligen fungerar det inte fast du anser att du har rätt.
När man studerar teater finns det en teaterövning som går ut på att få sin partner som står en bit ifrån med ryggen vänd mot dig, att vända sig om och gå tillbaks till dig. Och det med bara rösten. Den som lyssnar ska bara gå när den känner att det är äkta menat och väcker ett ja inom sig. Det är väldigt skojigt att se faktiskt. Hur den andre med alla medel försöker och försöker. Som åskådare ser man alla uppenbara desperata, arga, manipulerande försök som inte leder någonstans och han/hon blir förtvivlad och så nästan när personen gett upp helt och gör något enkelt, som han/hon aldrig testat förr såg går det. Men visst, skicklig manipulation där personen spelat på den andres känslor har också lyckats. Men vid pratet efteråt har de som gått till sin partner trots att det inte velat just känt det att de måste av någon annan inre anledning och därför inte kunnat göra annat.
Hela skådespelarbiten handlar ju om att bli skicklig på att påverka och manipulera. Men den som blir det ska inte behöva känna det utan tro att den gör det av fri vilja.
/Mantratjejen
Bra. Bra!
SvaraRaderaFint. Det blir fint.
Det är sorgligt att höra att hon känner skuld när du säger att du älskar henne. Men är det så fortfarande? Nu när hon sagt hur hon känner.
SvaraRaderaJag har också känt så som hon. När man inte kan älska tillbaks lika mycket som den andre. För att det känts så orättvist. Och en press på sig att ornda upp allt och bli en som älskar fast man inte gör det.
Jag tycker du ska få säga det och visa dina känslor. Det är bland det finaste som finns när en man kan gråta. Berörande.
Hoppas så för din och hennes skull att ni hittar tillbaks til varandra.
/Mantratjejen
Mantratjejen:
SvaraRaderaTack för alla kloka ord. Jag gillar verkligen övningen om att kalla på partnern. Sätter fingret på att nå fram och inte ha en övertro på sin förmåga att säga vad man vill. Och manipulation då ja. Uschi.
Ja, jag glömmer att skriva om mig själv, men det betyder inte att jag glömmer mig själv. En av utvecklingarna hos mig är tryggheten i mig själv. Min egen terapi har gradvis landat och jag är i frid och fred med mig själv. Just därför är det sorgligt att frun inte längre älskar. Jag har i stort sett blivit vad hon sagt att hon ville ha.
Jag har inte problem med att gråta. Men med frun har det tagit emot att göra det. Tårar har ofta varit det enda som fått henne att trösta. Vilket gör det sorgligt.
Ordnade det sig med din brist på kärlek?
Nu är det helg.
Man kan säga att jag jobbar på det. Jag har inte brist på kärlek. Men det låser sig när jag känner stress, press och förväntningar jag tror att jag måste leva upp till. Och jag tror inte jag är den enda kvinnan som får sin lust och kärlek störd av sådana faktorer. Det behöver i sin tur inte alls bero på någon annan som tex partnern. Utan kan lika väl ha att göra med hur man är uppfostrad att förhålla sig till och leva upp till andras förväntningar. Jag tror tex att jag om min lillebror har fått lite olika uppfostran där.
SvaraRaderaJag är en tänkande och ibland grubblande person som varken vet ut eller in och samtidigt letar efter det sanna i det jag står och i mig. Mem jag kan också tycka att det t o m är lite bra att få tvivla. För då kan man ju medvetet välja sin partner inte bara en gång utan många gånger, om och om igen. Som att gifta sig flera gånge ungefär. Det är nog lätt att ta varandra för givet annars. Sist när jag nästan kände att det inte skulle funka mer så hände något. Och allt blev så bra. Jag känner mig så lugn och trygg i hans sällskap och han är det finaste som finns. Så jag valde om honom i mitt hjärta. Detär jag glad för.
/Mantratjejen