Samtal, men varför är det så?

Vi pratade klokt och fint igår. Det är så tydligt att det här med att "slippa älska" har gjort nåt med frun. Ilskan när vi pratar är borta.

Det innebär att när vi pratade igår kunde jag säga saker utan att tassa på den nattgamla is där hotet "jag orkar inte längre" ständigt hänger som bila över halsen. Det vill säga, så som man ska prata.

Då kan man fråga sig. Är jag annorlunda? Det märkliga är att jag inte är ett skit annorlunda. Det är fruns lynnighet eller icke lynnighet som avgör om vi kan prata vettigt. Eller... Det går att prata vettigt så länge jag inte berättar om någonting som är ens det minsta jobbigt för henne.

Samtalet var fint. Jag fick till och med höra henne säga att och varför hon tycker mest om att vara med mig. Vi kunde prata om vad som hänt och vad som är. Om hennes icke-lust men att allt annat mellan oss känns lugnt och fint.

Och det är väl där skon klämmer. Hon har uppenbarligen synen att hon varit en mönsterpartner senaste året. Men för mig som fått parera hennes "Du är inte välkommen" (två veckor sen, senast) och höjda röst håller jag inte riktigt med. Vi kunde prata om det, jag kunde berätta om och beskriva.

Egentligen handlar det ju om att hon typ hälften av dagarna har varit rätt kass även som vän eller sambo. Ointresserad och onyfiken många dagar, lättretlig och gnällig färre dagar och direkt fientlig ganska få. Och kärleksfull och uppmärksam för sällan.

Det behövs mer. Men det var ett första steg för att jag ska lita på att hon inte återigen ska bli "sån". Ett fint första steg.

Och det finaste är att jag äntligen kan ha hamnat där jag inte befunnit mig på säkert fem år. Att få berätta att hon gjort mig ledsen utan att hon blir arg på mig. Det är fint det.