Ibland märker man bara att något är annorlunda med partnern.
Lättirriterat.
Går runt dig.
Svarar inte på tilltal.
Drar undan handen när man smeker.
Sånt.
Ska man då fråga:
"Vad är det?"
"Är det nåt du grubblar på?"
"Du känns obalanserad. Är det nåt du vill berätta?"
Den frågan har ofta lett till storgräl från frun mot mig.
Hon har känt sig granskad.
Ju mer det verkligen varit.
Desto argare mot mig.
Så jag funderar på.
Ska man fråga?
Om man liksom märker.
Som igår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jaa, det beror väl på. Kanske att man ibland kan lägga undan den där sensorn som ska läsa av varje drag från partnern och bara låta henne/honom få ha en dålig dag. Det hade väl varit väldigt jobbigt om man varje dag var tvungen att vara på topp just i sällskap med sin partner? Man får ju ofta spela spelet på andra ställen, agera som om allt är okej, på arbetsplatsen, i affären, med släkten kanske. Ibland ÄR det INGET och man känner sig ändå inte på topp. Håret ligger fel, trosorna är av den dåliga sorten som åker in mellan skinkorna, det ilar i en tand och strumporna har sådana där blindtarmar inuti som åker in mellan tårna.
SvaraRaderaJag tror inte man ska fråga sönder. Men jag tror också att man måste låta bli att pejla, för om man blir pejlad så känns det. Man kan nöja sig med ett konstaterande och lämna den där distansen som personen verkar vilja ha. Man måste inte vara social hela tiden i sitt förhållande tycker jag. Jag vill vara själv, bli lämnad ifred, vara mörk. Ensam. Fast vi är två i samma vardagsrum.
Men ibland ska man förstås fråga. Visa omtänksamhet. Bara lyssna och vara beredd på att det inte är något rationellt och att det här kanske inte var toppdagen generellt och att små saker kan märkas stora just då.
Kan du låta bli att notera allt ett slag?
Kan du ge en snabb klapp över ryggen när du passerar utan att önska dig något tillbaka?
Men i det här fallet ställdes frågan eftersom frun hade varit snäsig och missförstått mig några timmar tidigare. Jag undrade i grund om vad det var som skavde som fick henne att anklaga och missförstå mig då. Jag borde bara frågat om det, men var självklart rädd för att det är nåt annat som skaver. Trista minnen.
SvaraRaderaJag ger ofta snabba klappar utan att förvänta mig något tillbaka. Att inte ö n s k a sig ömhet tillbaka eller överhuvudtaget är lite för mycket att kräva.