Skadat

Efter familjerådgivning.

En ledsen dag.
En dag där frågan "Hon älskar inte" fanns där hela tiden.
Att hon blev så ledsen.
All skuld hon känner av att veta att jag inte känner mig älskad.
Att jag anar att hon inte älskar.
Är en för bra förklaring.
Att det är för mycket bitterhet som sitter där.
Skadat.

Det var till och med så att rådgivaren sa.
"Hon säger ju att hon vill vara din vän."
"Men inte att hon älskar."
Som om han ville försöka få henne att våga säga det.
"Jag vill", sa hon.
Men hon försöker inte.
Vi försöker inte.
Hon vill inte prata.

Tio minuter ångade hon på om hur bra hon känner sig.
Förutom när hon är med mig.
Då känner hon sig så dåligt.
Kul.
Jag tycker synd om dig, som känner all den skulden, sa jag.
Men så fick jag inte säga.

Jag är ledsen för att vi inte ens försöker, sa jag.
Att vi inte vågar fråga "Vad gör dig ledsen?"
"Vad vill du?"
Och sånt.

Det slutade med att han tog initiativ till och sa att vi måste fråga om:
"Vad kan jag göra för att göra dig gladare?"
Att våga se sin egen möjlighet att vara snäll.
Sånt pratade han om.

Jag vet mitt.

Berätta varför.
Säg att du älskar mig.
Det var så länge sen.
Våga komma nära, istället för att stänga dig.
Sånt är enkelt.
Om man älskar.

Men först måste vi våga prata.
Våga pröva.