Uppgivenhet

Frun har väldigt svårt att lägga konflikter bakom sig. Det är ett väl grundat faktum att hon när vi hamnat i konflikt har svårt att komma ur sin ledsenhet/anklagelser om att det är mitt fel.

Vi var på familjerådgivning idag. Det var helt okej. Det är skönt att prata i ett sammanhang där fruns snäsiga ilska får ett påpekande och där varje ord om att hon kanske gjort fel, inte avbryts av ett "Det räcker nu". Det känns befriande att få prata där bägges känslor tas på allvar. Han är fantastiskt bra.

Största delen av pratet gick åt till att prata om när frun fantiserade ihop att jag var ointresserad av en tidningsartikel hon tipsade om. Allt jag ville var att få läsa den lite senare. Jag sa det och sa att jag gärna pratade om den senare när dottern lagt sig. Men hennes suckar om "Du var uppenbarligen inte intresserad av den", var hennes minne. Jag blev väldigt ledsen av att hon feltolkade mig så.

Vi pratade om det och det gick helt okej. Det var ju ett bra tillfälle att prata om just det att vad vi TROR är fel. Istället ska vi fråga. Vilket hon inte gjorde.

Men sen. På väg hemåt till oss själva kom vi i prat. Hiskeligt. Hon ledsen och gick loss i sedvanlig pessimism om hur "otroligt dåligt" vi har det. Jag gjorde nämligen misstaget att säga att jag känner en klump i magen om att hon ska fika med Barista. Det är förbjudet för mig att känna så och om jag gör det ska jag hålla käft. Vi skildes åt i tårar efter att ha grälat i över en halvtimme i väl kända spår. Jag hamnade i min sedvanliga roll att vara optimisten som säger "Så dåligt är det väl ändå inte".

Det trista är att de två veckorna mellan två familjerådgivningar varit fina. Bara just det där grälet, och vi hade till och med sex. Två gånger tror jag till och med. Inga konflikter, bara mysig vardag. Men det är glömt nu. Nu är det uppgivenhet som gäller.

Själv vill jag kramas. Mötas. Inte vara isolerad.