Vara vänner?

När frun "gjorde slut" förrförra hösten, men vi fortsatte bo ihop tills dess alla lägenheter och så var sålda, var det viktigt för mig att ha kvar henne som vän. Hon var avståndstagande mot alla försök. Hon klarade inte av annat än att säga att ett "sen", "när jag fått distans", så ville hon ha mig kvar som vän.

Det var en jobbig höst. Att vara dubbelt ratad av någon man fortfarande tycker om, älskar, vill vara med, gör ont. Gjorde ont.

När hon efter misslyckandet med Barista åter ville ha mig, tror jag att just vänskapen var en viktig del för henne. Och även rädsla för ensamhet vid semestrar och högtider. Jag har min familj, mina syskon och alla dotterns kusiner. Medan frun... inte ens har kontakt med sin mamma. Jag tror vänskapen är det som håller henne kvar nu.

Efter ett och ett halvt år med varianter på samma oärlighet och demonstrativa ratanden från henne, har jag funderat. Var landar jag? Om hon lämnar mig, vill jag ha kvar henne som vän då? Svaret är förvånansvärt enkelt.

Nej.

Frun är den människa jag någonsin träffat som är mest givande att prata med. Hon är både klok och rolig. Vi har mängder av gemensamma intressen och gillar att göra samma saker.

Men ändå. Nej. Det räcker. Om hon lämnar så räcker det. Jag tänker inte bära hennes problem åt henne mer. Det känns väldigt rent att tänka så. Blir det så blir det, men jag tänker inte behöva tassa och låtsas en gång till. Det räcker. Jag är trött på svek och demonstrativt ointresse. Trött på att vara den som ger mest, vill mest, tar kontakt. Trött på en som så ofta varit en dålig vän. (Och partner.)

Och om jag skulle lämna?

Jag tänker inte så. Det här ett försvar om hon lämnar igen. Men tills dess jag fattar det beslutet tänker jag inte själv på att lämna. Det går inte att tro på en krånglande relation om man går och ständigt överväger att lämna. Ett ben bort är ett halvt hjärta bort. Och då går det inte. Jag anar att vi är olika där.