Vanan vid kaos skapar viss förvirring

Jag kom på mig med att tänka att det inte är slut.

I dagdrömmens spretiga tankar medan jag gjorde annat kändes det så.

"Som vanligt."

Så många gånger.

Det är så normaliserat att hon hotar med att lämna.

Eller k ä n s l a n att hon gör det.

Rättare sagt.

Det var bara en kort känsla.

Men de tidigare hoten har varit många och långa.

Jag antar att jag lärt mig något av det.

Men helt roligt har det förstås inte varit.

Dagens ord

Behärskad.

Motivering: Känslan.

Mer dialog är nog rätt

Jag har funderat massor på den här bloggen. Alla tillfällen jag hatat den, älskat den och behövt den. Om den är bra eller dålig för mig. Rationaliseringar, undanflykter, men också tänka högt, pröva tankar och idéer.

Men nu i det nya behöver jag tänka efter. Vad jag vill och behöver. En sak är säker. Jag behöver något annat. Jag behöver hjälp. Eller, inte hjälp. Jag behöver berättelser för att jämföra och se likheter och skillnader.

Därför undrar jag. Alla ni återkommande läsare och kommentatorer. Ni har alla skrivit kloka kommentarer och råd till mig. Men ni har också öppnat upp små små fönster in i era liv med berättelser om sådant som varit likt eller olikt.

De små fönstren har varit det finaste de senaste månaderna. Att bryta mig fri från mina egna berättelser genom att få veta mer om era. Jag har andra berättelser. Få, kanske för få. Både de få vännerna som finns där, och de som jag slarvat med som jag försiktigt drar i.

Men nånstans vet ni mer än många andra.

Hör gärna av er på mejlen. lyckligahan@gmail.com

Borde eller borde inte?

Ensam i lägenheten. Lugnt och stilla. Jag orkar inte ens svara på mejl eller ringa till några. Trivs med att bara låta tankarna hända. Har suttit i telefonmöte med jobbet, bloggat och funderat. Jag är lite frusen och funderar på vad jag ska göra av dagen.

Jag skriver och tänker:

Städa och dammsuga.

Höga.

Lyssna väldigt högt på Brännö serenad.

Läsa böcker.

Ta ett varmt bad.

Rensa ut fruns kläder och böcker och ställa i en påse (Och stoppa undan ironiska tvångstankar om vad jag kan göra med dem...).

Åka till stan och köpa lagom varma innetofflor för att överleva vintern.

Tids nog äta middag.

Därefter ta en så lång löptur som möjligt utan att få ont.

Väger för och emot i spretiga tankar.

Vilka är måsten?

Inte konsumera mig glad (men fötterna fryser).

Orka laga mat. Äta i stan?

Inte skapa ungkarlslya. Tvärtom.

Glömde jag jobba på listan jag skrev?

Att göra-lista. Det vore ju bra.

Kanske skulle jag ringa någon?

Jag börjar med kaffe.

Och rensa diskbänken.

Bokslut exfru: Fler nackdelar än fördelar. Såklart.

Såklart.

Jag kommer att njuta av att slippa...
...att leva med en partner som har konflikträdsla som en av sina tydligaste egenskaper.
...de lögner och de förnekanden som det leder till om och om igen.
...att leva med ständig känsla av att hon ska göra slut, att veta!
...det ständiga smågnället i vardagen.
...den bestraffande långsinthet där mina misstag kunde dras upp femton år efteråt om det behövdes för att försöka få bort fokus från henne.
...den energikrävande frustrationen att älska i monolog.
...hennes opålitliga humör, den där känslan av att öppna dörren till hennes lägenhet och inte veta om hon är kyligt isolerande, småsur eller glad.
...att ständigt få höra "Du anklagar mig..." som svar på "Jag känner...".

Så, nu räcker det. Det finns gott om argument.

Fan, jag känner att den sista hade räckt.

Att ständigt få höra "Du anklagar mig..." som svar på "Jag känner...".

Jag kommer däremot att sakna...
...den varma känslan i att drömma om en gemensam framtid.
...att älska, att röra med handen och känna lugn inuti.
...den lugna längtan efter att lugnt gå och skrota i ett gemensamt boende.
...sällskapet - det lätta i att vem som helst av oss kunde föreslå något att hitta på, och det var nästan alltid lyckat.
...att ha en vän och extrakollega som kunde både förstå och råda i grubbel om jobbet.
...sexliv (nej, såklart inte, men drömmen om att åter hitta det som fick oss att mötas, men utan det som förstörde)

Adjöet

Alla ni bloggläsare som rått mig att ge upp på exfrun. Självklart har ni haft rätt. Ni också. Jag har inte (som förra gången) förnekat, utan högst medvetet försökt hitta optimism och möjligheter och göra vad jag kunnat.

För jag har också haft rätt. Jag kan inte ångra att jag lade nästan två år på att rädda det här. Trots allt jobbigt. Ett av skälen är att det funnits så många fina stunder i familjelivet och vänskapen. Vi har bevisat för oss att lugn är möjligt. Däremot har fina stunder ofta saknats i vänskapen (Ja, precis) och inte minst i sexlivet. Men, som sagt, massor av fint. Inte minst minnet av att vi kan ha konfliktfritt familjeliv. Att vara lugna bredvid som vi inte kunde förr.

Vilket också visas i att vi är lugnare nu än vid förra uppbrottet. Egentligen förstår bägge tillräckligt nu för att klara det, men det går inte ändå. Vi kan bara inte prata. Vi kunde verkligen inte förhandla oss fram till ett sätt att prata som fungerade.

För mycket stolthet och för lite nyfikenhet.

Jag gjorde vad jag kunde, men jag känner att min resa blev för svår. Kanske hade jag kunnat landa ännu tryggare i mig själv med en annan resa. Eller också är mina låsningar i mig själv tillräckliga. Jag vet inte och kan inte veta hur stor min brist på tillit eller min svartsjuka är förrän jag prövas igen. Det är inte lätt att bearbeta svartsjuka och brist på tillit tillsammans med en som är så återkommande oärlig.

Vi pratade lite igår kväll och i morse. Rätt obehagligt. En del bra.

Bästa hon sa: Att hon nu förstått att det var det moraliska i att hon ens registrerade sig på Spraydate som jag ville prata om. Men att hon inte ville prata om det. Jag brydde mig inte om hennes argument om varför.
Min bästa tanke: Att det var exakt samma misstag som blev runt otroheten. Vi ville prata om olika saker. Jag var ointresserad av hennes rationaliseringar om varför. För mig blev det undanflykter. Jag ville prata om moralfrågan om tillit mellan henne om mig.

Hennes vanligaste replik: "Du borde verkligen ta tag i...", "Du har verkligen problem med..."
Min vanligaste: "Ska vi rädda vänskapen måste vi bägge sluta göra så stor grej av allt som hänt. Svälja stoltheten."

Hennes sämsta replik: Se vanligaste, fast med tillägget att jag borde gå i terapi.
Min sämsta replik: "Och du borde verkligen ta tag i att du har kraftiga problem med ärlighet och att det beror på dig själv."

Avskedet från henne: En puss och en klapp på kinden. Den fina blicken.
Mitt avsked: En puss. Tårögd och med Söta Katten i ena handen och en påse kläder i den andra, vände jag mig inte om på väg ner i trapphuset.

So this is good bye

Jag skrev ett avskedsbrev. Och köpte en avskedspresent.

Hela brevets tema var att jag hoppas att hon kan se mig med den blicken som lägger bitterheten och tröttheten bakom. Att jag gärna vill fortsätta vara vänner, även om jag själv måste veta vem jag är innan jag vet om jag orkar det. Jag hycklar inte.

Förhoppningsvis är det så att hon kan se mig med en blick som inte är irriterad och trött nu när det är slut. Ingen kan veta var det landar och hamnar. Det armbandet ska ge henne den blicken. Det är lite Casablancakänsla över det, jag vet.

Hur hon ser mig är hennes val. Jag vet ännu inte vem jag är och hur jag kommer att se henne. Men nu har hon fått ett armband som ger rätt blick om hon tar på det. Och det är ju bra.

Avslutningsordet var: "Vi ses på andra sidan".

Sexlust som

Näst sista natten i låtsaslivet och plötsligt hände något oförutsägbart.
Jag låg i halvdvala och försökte sova.
Plötsligt vred sig frun.
Min hand hamnade där frun absolut inte vill ha den.
Mitt på härligheten.
Under tio sekunder var den kvar.
Jag drog bort den.

Den explosionen av känslor.
Som jag saknat.
SOM jag saknat.

Jag vaknade.
Och funderade.
Starka känslor ska tas på allvar.

Hur mycket är det längtan efter det svunna sexlivet som fått mig att orka stanna?
Den där fantastiska lyckan att mötas i både lek och ett nytt allvar.
Att jag förgäves längtat efter det.
Och därmed orkat.

Hände det?

Jag hamnade i ett händelseförlopp som kändes nästan overkligt.
Hände det?

Jag åkte spårvagn hem till frun för att låtsas.
Jobbigt men nödvändigt.
Och lite sista avskedet då.

Jag satt där.
Katt bredvid.
Jag som lyssnat så mycket på nya Håkan Hellström fick plötsligt "Brännö serenad" i skallen.

Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Det är ju så det känns.
Ni som minns vet att jag lyssnade på den för två år sen.
Tusen gånger.

Och plötsligt.
En vacker mörkhårig kvinna tittar på Söta Katten.
Börjar prata med mig med amerikansk engelska.
Och hon går av på samma hållplats.
Och vi fortsätter prata.
Jag nämner en exfru.
Hon har också katt.

Och det sista jag säger är:
"If I ever see you somewhere, I´ll buy you a drink."
Jag slängpussar med handen.
Och hon ler.
Sen går hon.
Och hon vänder sig om och tittar efter mig en gång till.
Och ler.

Hade jag varit mer van hade jag tagit hennes mobilnummer.
Det glömde jag.
Men inuti log jag.
Sedd.

Vändningen

Jag tittade igenom min dagbok under en morgonresa till jobbet.

Jösses vad det förändrades vid ett tillfälle.
Bort flög resignation och lugn.
In kom ilska och misstänksamhet.

Plötsligt, när jag fick det där mejlet om Spraydate.
Gick jag sönder.
Började jag säga att jag närmade mig gränsen.
"När kommer nästa "Det var dumt tänkt"-grej?
Frågade jag.
Alla dessa "Det var dumt tänkt"-grejor.
Det blir många.

Och då gick det inte.
För jag började säga ifrån.

Det var där hon bestämde sig för att bryta.
Det blev så.
Precis som vid hon bestämde sig för det vid otroheten.

Det lugna familjelivet

Jag har vetat det ett tag men inte orkat tag i det.

Att det är mer ensamt än det borde varit.

Eller hade kunnat.

Jag har prioriterat medvetet.

Det där lugna familjelivet.

Som inte räckte.

Frun sade ju hela tiden att hon trivdes i det lugna familjelivet.

Att skrota hemma och göra saker var för sig.

Eller tillsammans.

Att det är kul med mig.

Jag har undvikit att boka saker för mig.

Inte träffat vänner som jag borde.

Ett skäl.

Jag har njutit så kompakt i höst av att inte väcka panik med min närvaro.

En så ny känsla att slippa vara ett ständigt obehag.

(Återbetalning för allt lugn jag visat mot hennes lynnighet?)

Jag har hoppats så på att "Jag trivs i det lugna familjelivet" var halmstråt.

Nu var det inte så.

Då får jag ta konsekvenserna och reparera.

Jag har för mycket fritid och en massa positiv energi att skapa!

En hel del ska gå till thedrickande och bokläsning i tystnad.

Men också en del till att vara social.

Vänner, här kommer jag!

Bloggläsare, hör gärna av er.

Vänskapen och hatet

Så är det slut. I nåt slags fallande ordning innehöll familjerådgivningen följande:

Jag berättade att jag känner mig sviken för att hon aldrig gav oss en chans.

Vi pratade om vad hur vi kan rädda föräldraskap, vänskap och annat i framtiden.

Familjerådgivaren sa "Ni har så svårt att acceptera varandras verklighetsbeskrivningar".

Jag grät tyst.

Jag berättade om all orättvis skuld hon kastat på mig för att dölja sina känslor.

Frun var direkt hånfull och sarkastisk mot mig. (Det var Ms Hyde det)

Familjerådgivaren sa "Du får inte det du vill ha för att det ska kännas bra, Lyckliga Han".

Vi pratade vettigt om den viktigaste frågan:

Vad kan vi tillsammans göra för att undvika att jag ska känna behovet av att hämnas på frun?

Då var det nästan slut. Där nånstans fick vi faktiskt ett möte där vi kunde prata om varför hon haft ett så stort behov av att hämnas på mig och såra mig. Och hur vi ska undvika att det ska bli så igen från mig.

Vi är bägge överens om att vara bra föräldrar.

Vi är bägge överens om att vi vill bägge rädda vänskapen.

Familjerådgivaren sa att det kanske kan bli en kärleksrelation igen. På andra sidan.

Nu ska vi ljuga några dagar tills dess att dottern rest iväg på novemberlov med farmor. Inatt ska frun sova i min säng. Jävligt märkligt.

Trolla

Morgonen framför en lång dag med stressigt jobb för att reda upp ett kaos på jobbet, viktigrolig dragning och sen en fika med Mumindalen och klassfest med dottern på kvällen (och frun! Gulp).

Jag har en klump i magen. Jag vet rätt säkert att frun kommer att säga "slut" idag. Och det värsta är att hon redan kört en massa "vara vuxna" eftersom Mellan fyller år och Dottern ska åka iväg med farmor och träffa min tvillingbror. "Barnen ska inte drabbas", har hon redan sagt med tydlig iförväg skuldbeläggande riktning mot mig.

Samtidigt fråntas jag min möjlighet att äntligen vara ärlig med min släkt eftersom risken finns att dottern hör. Det är jobbigt och det är väldigt dålig tajming av frun. Jag är inte förvånad.

Jag hoppas att jag kan trolla på 75 minuter familjerådgivning. Jag önskar att jag kan trolla bort klumpen i magen och befria mig från all lera som frun slängt på mig och samtidigt bli förstådd för känslan att hon aldrig gav det här en chans. Jag ska inte vara arg, inte elak, men tydlig och ledsen.

Det går att uttrycka det väldigt krasst. Hur hon reagerar avgör om jag ens ska tro på att vi kan vara vänner. (Om hon har nåt på gång redan nu så har hon självklart sänkt sig ner till de patetiska egoisternas skara.)

Here we go!

Deskuld

I Wallace och Gromit-långfilmen finns ett väldigt roligt skämt. En bil kommer upp ur en lerpöl. Den trycker knappen "Demud". Bilen ruskar på sig som en blöt hund och skakar bort leran. Hysteriskt roligt om du frågar mig.

På familjerådgivningen imorgon ska jag skulda av mig. Oavsett vad frun gör eller säger ska jag göra samma sak som hon gjorde en av de första gångerna. I över en kvart satt hon och öste på mot mig om att jag var en förtryckare och en massa annat. Hon berättade en delvis sann men väldigt överdriven historia. Jag blev ledsen, men eftersom allt det där är bakom så blev jag mest ledsen över att hon tog i så. Nåja.

Imorgon ska jag skulda av mig. Jag ska rena mig och så får hon reagera som hon gör. Jag har hållit igen hos familjerådgivaren men imorgon ska jag passa på när frun inte kan smita därifrån.

Det är så otroligt mycket skuld som frun försökt hälla på mig de senaste åren. Den ska bort. Det är så mycket tvivel på mig själv som hon skapat, så mycket självgodhet som hon försöker sprida med att "mina vänner tycker jag är en fin människa".

Jag har tydligare och tydligare sett hur hon gör exakt vad jag gjorde för några år sen. Hon försöker föra över sina problem på mig. Har man dabbat sig måste man trycka ner den andre.

När hon visste att hon var förälskad i Rocky anklagades jag för att vara pinsamt svartsjuk.

När jag var kärleksfull anklagades jag för att vara klängig.

När hon varit otrogen gick hon igång om att jag hånglade med en annan för fem år sen och försökte likställa.

I alla lägen kunde hon se hundögd ut och säga "Hur kunde du behandla mig så precis när vi träffats?"

När hon var kärlekslös och inte kunde säga "Jag älskar dig" fick jag höra både att jag var pinsamt uppmärksamhetskrävande, inte litade på henne och att jag hade kränkt henne förr.

När hon registrerat sig på Spraydate fick jag höra att jag var pinsam som blev rädd.

Imorgon tänker jag försöka befria mig.

Hon kommer inte att resa sig och gå.

I den processen kommer jag att säga några ganska hårda ord om att frun har försökt trycka ner min självbild under rätt många år.

Att hon på många sätt har lyckats.

Och att om hon inte gör något åt det så kommer hon att göra så igen mot någon annan.

Eller mot mig igen.

Beroende på.

Då.

Att ha lärt sig älska

Det som skaver mest i det är att frun aldrig gav vår relation en verklig chans när chansen fanns. Många chanser. Det känns sämst när jag nu ”vet” att det tar slut.

Det som känns bäst är att jag i alla fall lärde mig att älska.

För det hände nånting i den där kaotiska processen med sex med andra och sånt. Det kom fram någonting hudlöst mellan mig och frun som inte funnits sedan första halvåret eller så. Något som lockade fram en ärlighet. Vi pratade om jobbiga saker, vågade prata om sex och sexualitet för första gången sen vi träffades. Och vi pratade om känslor, lärde oss mer om varandra.

Och jag förlät mig själv för hur jag sårat hemme, men processen att inte ta på mig mer än jag borde blev dålig för mig. I processen att se hur jag sårade henne i början av relationen tog jag på mig mycket skuld jag inte borde tagit på mig. Det utnyttjade hon ganska skamligt genom att så fort det blev jobbigt, ta upp det och föra över skuld på mig för att slippa ansvar.

Men ändå. Nånstans i all den här processen var jag ofta var både stissig, högljudd och uppmärksamhetssökande och skuldbeläggande. Men genom min egen terapi och genom att göra upp med mitt ansvar för att inte ha älskat (eller älskat rätt), för att ha krävt istället för att lyssna och föra över mitt inre kaos till frun eller andra, landade jag.

Jag lärde mig lyssna.
Jag lärde mig prata.
Jag lärde mig älska.

Jag lärde mig gråta.
Jag lärde mig älska min fru på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare.

Och det är i det sorgliga allting känns nu. Just när det i vår familjerådgivning förra gången fanns en möjlighet att mötas i ärlighet för första gången på länge. Då ljög frun.
Och när det fanns möjlighet att vara ärlig när relationen började halta vid det nya försöket. Då ljög frun.
Och när det fanns möjlighet att ta familjerådgivarens råd på allvar. Då stack frun huvudet i sanden. Hon backade.

Därav känslan att hon aldrig försökt.

Därav sorgen i att ha lärt mig älska men inte fått chansen att göra det tillsammans.

Det som vill hända kommer att hända

Det kom en magsur kommentar om att jag borde berätta för min släkt om tresexprojektet som jag "drivit igenom". Kommentaren är både helt ovidkommande och extremt magsur. Den låter som den suraste offerroll frun nånsin kunde måla upp när hon fick det till att otroheten var mitt fel och jag borde tycka synd om henne som sårat sig själv. Ljuva minnen.

Min poäng är att det som hände hade hänt på annat sätt. Tids nog.

Hela tresexprojektet blev mellan oss en uppskruvning av alla känslor. Det innebar att vi på vissa punkter möttes och förstod saker som vi inte förstått förut. Viktiga saker. Jag förlät mig själv och lugnade mig själv, och jag lärde mig också älska under den processen. Det gavs enormt stora möjligheter som tyvärr inte togs.

Men det innebar också att det fanns saker som bubblade inuti henne som ville komma ut. Tryckkokande.

Och där klämmer själva skon. Frun hade ett stort behov av att såra mig tillbaka - hämnas helt enkelt - för det hon kände sig sårad från tidigt i relationen. Det behovet spelades upp med spända känslosträngar på grund av allt som hände i den processen. Rocky blev ett redskap för att hämnas på mig, precis som sedermera även Barista. Många chanser gavs att såra, få av dem sumpades.

Min poäng är att det hade hänt ändå. Tresexet o r s a k a d e ingenting, det bara påskyndade. Eller förvärrade. Frun hade sedermera hittat en arena för att hämnas där jag var sårbar. Exakt hur går det självklart bara att spekulera om, men otrohet eller lämna mig eller något annat hade kommit. Om inte hon då hade hittat sätt att se och förstå det som hände i mig, att jag faktiskt gradvis och sen helt, slutade med det som sårat henne. Eller möjligen sluta projicera sitt inre kaos på mig.

Och jag tror nånstans att det är där själva sorgen i mig utgår från. Alla chanser att inte hämnas utan att istället mötas, som inte togs. Möjligheter att vara ärlig vid så många tillfällen.

Min saknade släkt

Det finns en stor fördel med att det tar slut med frun. Äntligen kan jag vara ärlig mot min egen släkt. Min kloka syster och min alltid supportande tvillingbror. Och så mamma som stöttar i alla lägen. Men som också gör så stor grej av allting och ringer runt och så pratas det.

Men som helhet är det människor som kommer att peppa och stötta mig och få mig att känna mig bra igen.

Därför. När frun är ute ur leken kommer jag äntligen att kunna vara ärlig. Jag vet hur det var förra gången. Dom var totalt stöttande mot mig och gav mig stöd i alla lägen. Det gjorde umgänget med frun i alla fall på gränsen till ansträngt ibland.

Dom visste att hon sårat mig och undrade varför jag förlät så. Inte minst min syster sa att jag tog på mig för mycket skuld.

Vilket jag gjorde. Nu kan jag äntligen vara ärlig. Det känns otroligt skönt. Det blir alltid en konstig relation med människor när man förtiger något av det viktigaste.

Det innebär att den där snöresan runt jul dit jag tänker att jag inte vill att frun ska åka med, kanske i själva verket blir något annorlunda. Det finns ju en risk att hon inte är välkommen. Men allt det är sen. Nu är det nu.

Inte ens försökt

Jag är en människa som har svårt att ge upp. Kör det fast vill jag pröva ännu en lösning. Jag tror det är det personlighetsdraget som nu får mig att försöka en sista gång.

Då handlar det om att vi inte ens försökt med den metod som familjerådgivaren gett oss.

Att den ene pratar om sig själv, den andre lyssnar, inte avbryta och sedan återberätta och sedan lyhört och försiktigt ställa frågor. En halvtimme max åt gången och fyra gånger i veckan.

Metoden ska gradvis återvinna tappat förtroende, återuppväcka nyfikenhet och öka förståelsen för den andre.

Men vi har knappt prövat den. Sammanlagt kanske fem, sex samtal på två månader. Det är det som skaver.

Det är det som får mig att föreslå att vi kör det fullt ut några månader och ser om det kan göra att vi åtminstone skiljs åt som vänner.

Alternativet: Jag bryter kontakten med frun som vän för att göra mig fri. Sen kan hon sitta där med sin mamma och sin bror och fira jul medan jag åker på snöig semester med mina fina syskon och alla småtjejer. Kanske vill jag vara vän med henne sen. Kanske redan till jul. Men det känns så nu. Det är den enda framtid jag ser för att bryta mig fri.

Men som sagt. Det känns dumt att inte ens ha försökt på riktigt. Det skulle återge frun respekt i mina ögon att hon i alla fall lämnade uppgivenheten och försökte. Det skulle underlätta vår vänskaps- och föräldrarelation.

Känner mig lurad

Det är väldigt lätt att känna sig lurad av frun. Hon kom tillbaka utan att älska mig, och hade vad jag tror ett väldigt tydligt syfte som hon uppnådde. Hon ville hålla mig borta från Mumindalen eftersom det var jobbigt att se mig i famnen på någon annan.

Sen har frun fortsatt med samma kompromisslöshet, oärlighet och känslokyliga beteende. Den där processen att hon skulle ta tag i sina sämre sidor för att kunna sluta såra mig och börja älska istället kom aldrig. Det är faktiskt grundläggande respektlöst av henne under så lång tid.

Jag känner mig lurad.

Jag kan också känna att jag satsade på fel häst.

Men men. Sista ordet är ännu inte sagt.

Och det är synd, eftersom jag vet vad som finns inuti. Som hon inte orkat med, utan bara känt skuld över.

Nej

Jag gjorde inte slut.

Nej, hon hade inte gjort något otillåtet.

Hon hade pussats, inte kysst.

Med kvinnlig kollega.

Lite ilska, inga flackande blickar.

Ja, hon har en ny manlig nära vän som hon just pratat mycket relation med.

Ja, jag känner Barista-vibbar.

Hon berättar inte ens vad han heter.

Jag tog upp det, fast besluten.

Och allt gick helt tokfel.

Nu har hon åkt hem.

Jag har inte gjort slut.

Men det kom ändå ett steg närmare.

Fast på fel sätt.

Inte så högt i kurs.

Hos mig själv heller.

Måste landa på något sätt nu.

Tränar på...

Tränar på ord som jag egentligen inte vill säga.

Skriver ett urval för att veta.
Vad jag vill och inte.
Tänker vad jag vill.
Skriver till, stryker, reviderar.

Skriver ord som låtsas.
Förbereder sanning.

Hoppa fritt.
Och hoppas på någonting.

Mardröm

Vaknade mitt i natten igår. Jag visste direkt vad jag hade drömt. Att frun hade hånglat med någon på festen i fredags.

Jag gick upp och promenerade runt en stund. Frun vaknade. Det ledde till ett sorgset, gråtande samtal där jag berättade om min mardröm. Inget bittert eller argt, bara sorgset från mig.

I samtalet närmade jag mig den jobbiga gränsen men bemöttes med total tomhet.

Fan också. Dubbelt.

Mysig helg i familjens hägn. Men stor ledsenhet inuti eftersom jag känner så tydligt.

Inget händer.

Och hur skulle det kunna hända?

Vad skulle få något att hända?

Tillit

Igår var frun på personalfest.

Han var där.

Han som jag vet att hon trånar efter.

Och fnittriga kollegan.

Som hon skulle sova hos.

Tror jag något?

Skulle hända.

Är jag rädd?

Att hon inte vad vad gränsen går.

Hur hon skulle reagera?

Om han visade uppmärksamhet?

Tror, gör jag inte.

Men litar helt gör jag inte heller.

Rationella skäl saknas, som det heter.

Meningslös dröm

Jag minns sällan mina drömmar. Men igår morse mindes jag drömmen när jag vaknade.

Jag hade drömt att jag inte hade sex med min fru. Drömde att jag blev ratad.

En sak skilde sig från verkligheten. Jag försökte.
Annars var det samma skit.

Äntligen ett litet steg

Då för två år sen när frun kom tillbaka gjorde vi några grundläggande misstag. Den där julen var hon så översvallande. Hon var uppskattande på gränsen till klängig och hon var så skuldmedveten så. Orden om hur fel hon gjort och att hon lärt sig så mycket och aldrig skulle göra så igen, bara flödade ur munnen på henne.

Jag gjorde ett stort misstag. Jag trodde på henne. Vi gjorde aldrig upp, pratade aldrig ut om VARFÖR. För sett till vad som hände hade hon ju inte förändrats speciellt mycket. Hon har fortsatt på samma sätt.

Jag tror att jag känt mig sviken sedan dag ett just för att ingenting hände med fruns beteende.

Vi mejlade om det igår, och jag tror att nånting hände.

Jag återvänder till vad jag uppfattar hade sårat mig runt att hon lämnade mig.

1) Bristen på generositet och kärlek
Hon hade ju varit så ointresserad, så dålig på att visa uppskattning, att bry sig eller ställa frågor. Liksom sexlusten då. Det dröjde en månad sen var hon tillbaka. Sen har det liksom fortsatt, fast med försök att dölja sig bakom gigantiska plakat om att hon är annorlunda.

2) Synen på ärlighet
Oj vad hon lovade. Och oj vad den där dolda kontakten med Barista som bevisade att inget hänt. Som hon ljög. Och sen igen, och igen, och tråna på jobbet, och Spraydate. Och sen det där att ljuga när man svarar på frågor om relationen.

3) Att kunna se mig med empati
Inget hade ju hänt. Reaktionen på allt jag sa var ju direkt bara "Men du då..." och ilska. Åh, den där ilskan när hon hade ljugit om Barista. Fy fan.

Mycket vatten har flutit och en del har definitivt hänt med henne. Men i stort sett verkar hon ha en ganska känslokall syn på mig. Vilket förstås inte går. Något måste hända.

Jag försöker se med kritiska ögon på allt det här. Två saker dyker upp. Det ena är att det finns en känsla av svek i att hon lurade mig. Eller att jag lät mig luras. Det andra är att det faktiskt har hänt lite i hur hon är, hon är lite lugnare. Men inte tillräckligt.

Vi mejlade om det där igår. Jag undrade om hon kan förstå känslan av att vara sviken, att hon lurade mig då. Att det där funnits i mig precis som sveket med "Du älskade mig - hur kunde du behandla mig så" som hon känt så många år.

Och hon kunde förstå. Det kom inget "Men du..." eller "Men jag..." om att det dröjde en månad innan hon var tillbaka på noll igen. Utan ett "Jag kan verkligen förstå det."

Bortom förälskelsens drogade vanföreställningar kan man hitta varandra. Kan detta vara ett första steg till att göra det?

Emot att ta paus

Det finns många skäl till att jag är emot det här "ta paus".

Oprövade metoder som experter rekommenderat oss
Vi har inte ens prövat rådgivarens idé att hitta intimiteten mellan oss genom att berätta om oss, återberätta och sedan ställa frågor. Det är en träning i nyfikenheten som främst frun inte visat intresse för. Gör! Säger jag.

Omöjlig situation
Dottern har lugnat sig efter separationen, men jag vet vad som skulle hända. Om jag har varit med och fattat beslutet om att vi inte ska träffas, skulle dottern straffa mig som hållit mamma borta. Hon skulle antagligen bara gå iväg och åka hem till mamma och helt strunta i mig. Liknande har hänt. Det vore en helt ohållbar situation. Om frun fattat beslutet kan jag bara säga till dottern att hon får prata med frun om det. Det är inte mitt beslut. Då kommer hon att ilsken ringa till frun.

Trött på att göras till problemet
Jag är fruktansvärt trött på att fruns inre obalanser kastas över till mig. Det är så ofta som hennes kaotiska inre har lett till hennes kränkande behov av att styra mig i tiden och rummet. "Du är inte välkommen", "Jag vill att du går nu", "Du får inte röra mig", "Du får inte det ena och det tredje". Det där är hennes obalans och inte min och jag är less på det där maktspelet att hon tar kontroll genom att reglera mig. Det är inte sunt att ha så stort kontrollbehov över en annan människa. Dessutom signalerar det kraftig misstro mot mig.

Inte träffa pojkarna
Jag skulle trots att vi fortfarande är en familj, hållas borta från pojkarnas vardagsliv. Jag skulle få bjuda hem dem till mig, visst. Men det är ju inte så jag vill ha det.

Ska man inte vara överens innan man testar den desperata åtgärden?
Bara en känsla.

Lögnerna förra gången
Jag vet att det nånstans är tvärtom nu, men ändå. "Jag vill separera för att hitta varandra" sa frun då för två år sen. Vad betydde det? "Jag har en ny kille, Barista, på gång som jag vill knulla med utan att känna skuld. Därför blåljuger jag för dig i familjerådgivningen och lurar dig till att tro att jag vill rädda vår relation." Frun har ett minfält av språkbruk att undvika för att inte låta likadan.

Skulle hon göra om det då?
Hennes outande av sin moraliska lågvattennivå genom Spraydate-grejen smärtar fortfarande. Skulle hon hålla sig kvar inom relationen om vi särade på oss för att rädda? Jag vet inte, men jag är rädd för att hennes rädsla för ensamhet skulle göra att hon var tvungen att testa om någon annan väckte de känslor jag inte längre väcker. Hennes tonårstrånande på jobbet är inte en tillfällighet.

Varje dag en väntan
Utan uppbokningar och tider som skapar förutsägbarhet i att veta att hon är kvar skulle livet bli väldigt jobbigt. Varje dag skulle ett mejl kunna dyka upp. Varje röd siffra på Facebook kan innebära "Det är slut". Usch vad jobbigt.

Det är ju inte det jag vill
Jag skräms inte av att vara singel. Lite svårt att boka helger kommer det att bli. Men också att förklara hela det här konstiga för familj och vänner, byta till "Det är komplicerat" på Facebook och behöva svara på frågan varför jag gått med på det här. Dessutom uteblir en av de stora positiva effekterna av singelskap, nämligen att få spegla mig i nya människor genom att börja pröva vingarna på dejtingmarknaden för att känna efter vem jag är och vill vara. Det här är ju bara att få det negativa utan det positiva.

Slutsats
Om hon är så obalanserad att hon på ett dygns varsel beslutar om de här utan att ta upp det på familjerådgivningen får jag väl begära några dagars betänketid för att välja om jag väljer att tolka det som "Det är slut" eller inte.

Paus

vill hon kanske ta.

Tydligen var "Vi har en mysig vardag tillsammans" skitsnack.
Vad är mer skitsnack?

"Vara isär för att hitta."
Minns jag.
Å vad bitterhet jag kan väcka med det begreppet.
Mer.

Vad menar hon nu?

Jag vet inte.

Skälla i vacuum

Det finns en hel del bitterhet och ilska som vill komma ut.
Som jag inte tänker skriva.
Eftersom skvallerbyttorna skulle berätta för frun.
Men orden hon sa i fredags skulle förtjäna en del.

Jag kan istället tänka högt om den förvåning.
Att jag reagerade så ledset på fruns resa.
Att hon träffade Rocky.

Att regler och tankar om hur man vill prata.
Är så bortblåsta när ledsenhet söker stöd.
Och möter svar utan empati.
Som sårat förr.

Tankarna om varför.
Det gamla som finns inuti mig.
Det nya som fylldes på med jävla Spraydate.
Att hon inte är att lita på.
Och det ännu nyare att hon inte älskar.
Det går inte alltid att förutse det som händer.

Mer än bestraffningen.
Det långsinta.
Det är evigt.

Vilket ordspråk är sant

Jag läser "Vad är sanning?" av Jonas Hallberg. Det är tredje boken i serien "Vad är..." som inleddes med den briljanta "Vad är konst?" (Ernst Billgren) och fortsatte med den sämre "Vad är politik?" (Ernst Billgren och Carl Hamilton) Konceptet är samma. Runt hundra frågor på ett tema, ett kort svar och ett långt svar. Ett utdrag.

"53. Är alla ordspråk sanna?

Kort svar: Nej, du.

Långt svar: Det är svårt att ha ordspråk som ledstjärnor, eftersom de ofta motsäger varandra.

Ensam är stark. - Enade vi stå, söndrade vi falla."

Det kan ju inte vara sant. Såklart. Och nånstans där står vi.

Finnes: Problem att lita på att min fru inte kommer att såra mig igen.

Finnes också: Stor vilja att börja lita igen.

Dagsform: Kräktrött på det arga, empatilösa "Jag gör inget fel nu" och "När fan ska du börja lita på mig igen".

Behövs: Hjälp.

Fakta: Önskan avslagen med irritation.

Slutsats ett: Det är således helt upp till mig.

Slutsats två: Det första och det andra ordspråket verkar kunna vara sanna samtidigt.

Känsloläge: Uppgivenhet, resignation eller jävlaranamma?

Tar helg i höst i det höstvackra

Vädret är fint, storasyster och småkusiner kommer på besök ikväll, jag och frun kommer att vara fina och normala och imorgon är det lördag och kommer att bli jättefint väder.

Det är höst, vädret är vackert, jag har mängder av intressanta böcker som väntar på läsning, Håkan Hellström, Steget och Säkerts skivor är fantastiska, jag pratade just med finaste vännen Mumindalen och jag tror det blir en finfin helg.

Önskar alla läsare en trevlig helg i det fina höstvädret (här, på andra ställen är det ju snö)!

Brev till min fru

Köksbord i solsken 15 oktober 2010

Fina människa

Ja du, tänk om du aldrig älskade då den där julen när jag tror du kanske hamnade i min famn av rädsla. Det hade inte funkat med Barista och du kunde se på mig med vänskap och drömmen om vackra minnen, och ur det en längtan efter någon. Som du ändå tyckte om och som du visste tyckte om dig. Men tänk om du inte älskade ens då. Tänk om det var rädsla och uppsamlad lust och inte kärlek? Allt blir mer begripligt då.

Då blir både den hastigt försvunna självklarheten i sexlivet och -lusten begriplig. Då blir ilskan och irritationen mot mina frågor och min rädsla och svartsjuka mer begriplig. Då blir drivkraften bakom ilskan mer begriplig, och därmed också de sår du skapade i mig mer begripliga. Det är ju den rädslan jag tagit upp hela tiden. Och som du förnekat. Och i det ofta arga förnekandet sårat mig.

(Eftersom du behövt skyla över och förneka det du anade?, tänker jag.)

Om det nu är så. Om du inte älskade ens då. Är det då läge att ge upp och slänga våra drömmar på sophögen? Två och ett halvt förlorade år.

Eller är det läge att göra det vi borde gjort då. Det vill säga bygga nytt som två trygga människor som inte skäms för sina dåliga sidor och därmed förnekar dem.

Innebärande. Fullt ut ta ansvar för de mörka sidor som fått oss att kränka den andre och försöka bygga något nytt som inte bygger på att förneka eller inte orka prata om hur dåligt vi uppfört oss, utan på att ta ansvar för de obalanser i vårt inre som fått oss att skapa ännu mer sår i den andre. Och därmed nya sår och ännu större risk för nya kränkningar i framtiden. Eskalerande våld som metafor? Kanske. Hämnd är en stark drivkraft.

Då kan den också få finnas där, att jag blivit du. Att de sår jag har är så lika de du har runt sexliv och en egoistisk, rädd man som sårade dig för att han trodde att så gör en man. Precis som du kanske trodde att det är integritet att sätta gränser på någon annans bekostnad. Av rädslan att bli kränkt, kränka!

Det är ett val att göra. Jag vet vad mitt val är. Jag vill börja om så som vi borde börjat om då. Bygga nytt på att göra upp och ta ansvar för våra sämre sidor därför att jag tror att det är det som släpper fram självklarheten i våra fina sidor.

Bakom all ledsenhet och även ilska vet jag vad jag känner. Både vänskap och kärlek. För mig är det inte rädsla för ensamhet. Det är längtan efter att ligga och titta på dig en sommarmorgon när solen strilar in i vårt gemensamma sovrum. (Jag kommer ju att vakna så tidigt just därför.) Du är den bästa människa jag träffat. De sår jag orsakat dig har fördjupat känslan jag vet att jag känner. Att jag vill dig väl. Att jag vill mig väl med dig.

Men som sagt. Jag tror det krävs något nytt, en ny tanke som tar sin utgångspunkt i medvetenheten om att nya kränkningar alltid kommer att hända igen om vi inte tar oss själva och våra sämre sidor på större allvar. Jag tycker att jag är något nytt på spåren. Något som verkligen vill framåt.

Kram och puss i solskenet

Tystnaden som uppstår när man frågar om hon älskade ens då

Vi hamnade i ett chatt på Facebook jag och frun. Det började med praktiskt om att handla till ikväll. Storasyster kommer på besök. Sen kom vi in på annat.

Det var ett helt okej samtal. Inte sedvanlig panik, även om vi både tappade tråden ibland.

Jag ville ta upp min nya tanke att jag är hon. Att det hänt samma med mig som hände med henne. Bli kränkt och acceptera det. Men att det mest intressanta är den som kränkt. Varför? Att hennes kränkningar av min integritet beror på nånting. Att jag vill veta hur hon kunde göra så mot mig.

"Hämnd" var hennes enda svar, innan hon tog upp något jag gjort fel igen. Hon vill inte göra sig begriplig, hon hittar nåt att klaga på hos mig istället.

Mot slutet frågade jag:

- Men älskade du mig ens när du kom tillbaka?
- Jag vet inte. Hur vet man det?

Tystnaden som uppstår när man frågar om hon någonsin älskat.

Det är en så rimlig förklaring, och en förklaring som jag jagat och hon har förnekat. Allt tyder ju på det. Inser jag nu. Och jag tror att hon också inser det.

Vad gör man med en sån insikt?

a) Blir arg och skäller ut henne för att ha ljugit i två år? Kränkt mig vid upprepade tillfällen med falska anklagelser för att skyla över.

b) Blir ledsen och lämnar henne och inser att jag borde gett upp för länge sen?

c) Eller hoppas att den insikten leder till att vi kan göra det vi borde gjort då. Konfrontera våra mörka sidor och lära oss var den andres integritet börjar och vår egen slutar. Så att vi kan bygga något nytt som byggs på annan grund än att tiga ihjäl det förflutna.

Tyvärr tror jag inte hon orkar såna prat. Litenhet och hämnd är starka drivkrafter.

Jag svarar c, men garderar med a som försvarsmekanism. B får vara en tanke att tänka vidare på.

Hotet som en del av vardagen

Jag försöker gräva i minnet av hur många dagar de senaste tre åren (tiden med mer eller mindre kris, varav det var slut fyra månader) som jag har hört frun aktivt hota med att lämna.

Språkligt handlar det om varianter av: "Du måste - annars orkar jag inte", "Jag orkar inte", "Jag orkar inte längre", men också köra iväg-fraserna "Du är inte välkommen i helgen", "Jag vill att du går hem nu" och igensmällda dörrar.

Det är många olika varianter som alla har ett mål. Jag ska fatta att jag är skyldig till det hon känner och om inte jag förändrar mig så kommer hon att lämna mig.

Jag funderar. Det handlar om ungefär 1000 dagar totalt. Slut-tiden borträknad.

50 dagar? Nej, det räcker inte. Det fanns perioder när hon sa det dagligen.

100 dagar? Ja, kanske. Två till nu då.

När man lever med en himlastormare blir man ganska resignerad. Men kul är det ju inte.

Hatar

Alla dessa försök att trycka upp mig mot väggen.

Jag som den anklagade.

Allt måste bara mitt fel.

Så trött på det.

Jag vet varför jag avskyr det så.

Det är märkligt likt det som en mig närstående känner.

Konstigt.

Nu är det drama igen

Nu himlastormar frun igen.

Ni vet hon som skryter så med sitt lugn.

Hon är trött på det och orkar inte och sånt.

Been there before liksom.

Hutlösa definitioner av vad jag tycker och menar.

Noll lyssnande.

Inte minst "Du anklagar".

Lite less på hennes obalans.

Less på att hon känner sig anklagad precis hela jävla tiden.

Rocky

Hon hade träffat Rocky. Dottern hade ringt henne just när hon satt och drack vin med honom. Jag förstod inte riktigt, men det verkar nästan ha varit det som fick henne att berätta.

Jag tog det stoiskt. Då, direkt efter den bra familjerådgivningen.

Men jävlar vad mycket känslor som kom dagen efter. Minnet av ett halvårs totalt tappad kontroll, ljuga sig genom familjerådgivningen (Och skriva om historien till att hon inte alls gjorde det), otroheten och sveket i att inte stå för det sen.

Jag blev ledsen. Jag berättade. Jag blev också anklagande. Det var dumt.

Men rätt skönt att få det ur mig. Integritet behöver jag. Har jag haft för lite av.

Krälat. Har jag gjort för mycket. Jag accepterar inte hennes agenda och hot nu. Nu är det integritet som gäller.

Fem blev noll

Frun satt och pratade vitt och brett om fem uppskattningar om dagen. Nu jävlar skulle det varas annorlunda. Sa frun.

Min gråt mästrades om att jag måste våga.

Dag ett. Började det bra.

Det blev noll dag två. Som vanligt, alltså.

Noll dag tre också.

Jag vågade öppna mig. Det gjorde ont.

Fem uppskattningar om dagen

"Pröva att ge varandra fem uppskattningar om dagen."

Så sa vår otroligt bra terapeut. Han som lyssnar bra och säger ifrån när det behövs. Jag är så glad att han håller hennes okontrollerade arga röst under kontroll.

Det där med fem uppskattningar var vetenskapligt bevisat (i USA dårå). Det var också så att mer än fem inte lönade sig. Rimligt. Definitivt.

När vi pratade om det. Frun pratade på i sin glada röst om hur klokt det lät.

Det var då jag började gråta. Hade hört det förr. Skitsnack. Och vetat att det inte blir fem utan tio nerskattningar och inga upp-.

"Ni måste våga se med öppna ögon och ta risken att bli ledsna."

Jo tack, jag vet. Problemet är att bara jag tar den risken. Det var därför jag började gråta.

Jag är rädd. Jag vill våga. Men jag vet inte om jag vågar våga.

Fan va bra alltså!

Familjerådgivning igår. Jag gick dit med så mycket resta skydd runt mig. Förberedd med saker att säga för att rena mig mot det beslut jag fruktade.


Det blev inte så. Men annat blev. Bättre blev.


Jag sa att jag faktiskt inte vet. Att det beror på vilken dag. Att det räcker att dra mig till minnes fruns arga anklagelser om jag är ledsen, för att inte vilja. Att orden legat i munnen. Det kan ha påverkat.


Mycket tom blick var det. Minst en halvtimme innan vi pratade med varandra.


En del missförstånd. Tröttsamt av henne om nu och då. All denna längtan efter förbud. Jag tror vi är överens, men hon lever i farhågor, inte i Nu.


Lite skratt också.


Och efteråt var det inte surhet och gå åt varsitt håll.


Vi träffades igen på kvällen sen. Så bra det kan bli just nu.

Efteråt

Efter familjerådgivning.

Efter att ha promenerat dit i solskenet.
Inpansrad bakom skydd.
Förberedd med oneliners.

Efteråt.
Efter tårar.
Mina.
Efter den där varma, ömma blicken.
Efter.

Utan.
Utan den stränga rösten.
Utan sedvanliga svador.
Utan.
Med.

Är några frågetecken borta.

Vanligare.
Känns.
Det känns.

Skitdag

Klump i magen.
Hosta.
Tankar.
Stresskänsla.
Familjerådgivning sen.
Förvirrat.
Skit.
Dag.

Känslor

Känslor ska man ta upp och smaka på.

Lyfta upp dom i handen och titta på dom från olika vinklar.

Försöka förstå.

Jag har varit med dottern och hälsat på min mamma i helgen.

Plockat svamp med min pappa också.

Jättemysigt.

Det är en positiv känsla.

Det gav mig också tid att känna på vad jag känner för frun.

En vecka där jag var sjuk.

Vi träffades några timmar på torsdag kväll.

Frun sur som ättika för att jag hade glömt en resväska.

Det enda på en vecka.

Nu är hon i Genus och Baristas hemstad.

Den där stora, ni vet.

Ingen kontakt alls.

Hon är så avlägsen.

Och jag har tid att smaka på känslan.

Av avstånd.

Och bitterhet.

Bitterhet är något att förstå.

Om den är gammal.

Eller ny.

Just idag är känslan.

Jag vill inte.

För avlägset.

För tomt.

För ingenting.

Imorgon är det familjerådgivning.

Passa dig.

Liksom.

Passa sig.
Liksom.

Vandrar genom hösten

Jag älskar den tidiga hösten.

Frukostutsikt över parken.

Träd för träd byter om.

Jag vill gå ut i Stora Parken och ta in minnen.

För att ha att ta av när bladen fallit.

Inget sådant nu.

En vecka i sjuksängen.

Jag är en livsfarlig cyklist.

Blicken flackar och tar in träd och färg.

Jag femdubblar min thekonsumtion.

Stora varma koppar som faktiskt dricks upp.

Jag har mycket höst i mig.

Omorganisation på jobbet.

Och det där som aldrig upphör.

Det där som aldrig blir.

Frun är bortrest.

Jag reser bort.

Tankar om en annan framtid

Jag sitter ibland och funderar på hur livet skulle vara om frun valde att lämna mig. Hur skulle jag hantera ensamheten?

Mumindalen pratar ibland om det, att det är fredag- och lördagkvällarna som är jobbiga. Att vara helt obokad en helg och utan barn är en smärtsam påminnelse om att man är ensam. Visst är det också skönt att vara själv, se en film, surfa runt eller ta ett långbad. Ingen som stör. Ännu jobbigare kan vara att inte ha någon självklart att planera semestern med. Jag skulle sakna livet med pojkarna. Det är sorgligt att tänka många av dom tankarna.

Men det sorgligaste är självklart att tänka hur dålig tajming jag och frun alltid haft. Hur fint saker borde kunnat bli om klokheter och insikter hade kommit tidigare. Om eftertanke och lyssnande hade blivit av istället för anklagats.

Framsidan av det myntet är självklart. Skönt att slippa en person som har sådan förmåga att beröra mig så som ingen annan berört mig förut. Men som istället för att vara en stabilitet att lita på är något oförutsägbart som kan reagera med ilska där ömhet borde finnas. Det är på många sätt skönt att slippa.

Det finns annat som inte är sorgligt. Vännerna som jag ibland slarvar med att träffa. Mumindalen, Humlan, resa upp till Laptop. Det finns några fler lite längre ut i vänkretsen och bland kollegorna som jag inte träffar så ofta som jag kunde. Ja, jag skriver "kunde" eftersom "Borde" skulle innebära att jag tycker att jag gör fel idag. Det gör jag inte. Jag prioriterar att hitta den varma tryggheten i min relation på helgerna istället för att hitta på en massa annat.

Som helhet är det lugnt inuti nu, på andra sidan en förkylning. Frun blir låst när vi mejlar fram och tillbaka. Slänger ur sig definitioner och försköningar. Men jag säger ifrån och det blir inte så stort. Jobbigast är förskönande omskrivningar av historien. "Du får visst vara ledsen" och "Du har visst fått vara ledsen" skriver hon, och fattar inte hur lite insikt hon visar. Hon som skällt på mig när jag varit ledsen så många gånger att jag skulle kunna vara ännu argare. Nåja.

Ska dit ikväll på andra sidan sjukdomen. Imorgon åker hon till Stockholm. Det var efter en Stockholmsresa... ;-)

Det finns alltid ett soundtrack

Just nu är mitt soundtrack Säkerts nya skiva "Facit".

Jag har älskat Annika Norlin sen första skivan kom, både som Säkert och Hello Saferide. Jag föredrar nog den svenska lite mer än den engelska Annika. Hon har sån integritet att man sträcker på sig, hon skriver lakoniska texter och sjunger "sku kunna" eller "som" eller "ä" så jag ler inuti, oavsett hur allvarlig eller sorglig texten är.

För sorglig är nya skivan. Det är saknad och lite ledset och ibland på gränsen till uppgivet. Men alltid med en lakonisk vändning som ändå gör att man står och inte lägger sig. Och med sedvanliga textsnuttar som det är svårt för mig att värja mig emot. Vardagsbetraktelser.

"Jag gömde mina drömmar precis där

din axel blir till hals"

(Dansa nu)

"Det finns en sorglig lycka

i att aldrig mer va' ett med de

som vet exakt vem du är"

(Isarna)

"Får jag gå precis så nära

att min axel stryker mot din arm

Jag vill inte verka jobbig eller så

men jag är varm och du ser kall ut"

(Får jag)

"Krispigt i luften

Börjar bli kväll
Unkna lukten av två som låtsas
Det är okej att vara själv"

(Tyst nu)

Känna efter

Jag blev lite överraskad att det var så sorgligt att somna bredvid frun.
Lite tomt att vara där.
Men mest somnandet.
Och tystnaden när jag sa "Jag älskar dig".
Eller när min hand knuffades bort direkt.
Som då, när det var slut mellan oss.
Sånt känns.

Men när jag är hemma och själv.
Är det lugnare inuti.
Än förut.
Känslan.
Att hon inte är på väg nånstans.
Att hon ger det tid.

Om vi bara kan hålla fred.

Det är så länge nu som jag förhåller mig.
Förbereder.
Oftast går det bra.
Hyfsat oberörbar.
Är jag.

Känna efter.
Tänka efter.
Landa.
Känna efter.
Tänka efter.
Landa.

"Vi ska på bröllop nästa sommar"

Fruns vän Genus och Snickarn ska gifta sig.
Kul.

Både för att man i den här medelåldern inte får gå på lika många bröllop som i 30-årsåldern.

Men framför allt för att det var frun som sa det.
Med ett "Vi ska".

Slappna av och låt det komma.
Skönt.

Ensamhet

Det är inte lätt det där att veta.
Att veta att hon inte älskar.
Skulle ju bli enklare.
Men blev inte.

Eller.
Det blev lättare för henne.
Bördan är lämpad över till mig.
Hon slipper.

Förut fick jag ratandet då och då.
Inget svar.
Nu är det konstant.

Jag får inte ens röra henne.

Vetskapen att jag bara är vän.
Ständig.

Älskar, älskar inte

Älskar jag fortfarande min fru? Kan jag säga det utan att villkora med "om du bara..."? Frågan ställdes av en läsare.

Jag har funderat mycket på det. Inte minst för att jag är så otroligt trött på att vara i underläge, att vara den som älskar minst. Jag har funderat på om hon vill ha det så eftersom hon har sår från sin ungdom och från våra tidiga år. Då älskade hon mest.

Men älskar. Gör jag?

Jag svarar.
Ja.
Jag älskar.
Älskar som i att hon är den mest intressanta människa jag någonsin träffat.
Älskar som i känslan av lugn och varm mage när jag ligger bredvid henne när hon sover och jag lägger min hand på hennes hud.
Älskar som i den stora värmen inuti när hon skrattar sådär gulligt.
Älskar som i alla frågorna jag vill ställa och vill svara på.
Älskar som i att inte kunna se annat än den där självklarheten i oss tillsammans.
Älskar som i att se framför mig det där lugnet som kan bli nu när vi vet mer om oss själva.
Älskar som i att i så mycket ge henne rätt mot de maktkamper av otrygghet jag fört förut.
Älskar som i att bara stötta, krama, älska, lyssna om hon behöver mig.
Ja, jag älskar.

Men älska är inte att ta skit.
Är inte att acceptera att bli illa behandlad.
Är inte att ovillkorligt acceptera allt den andre gör.
Är inte att förlåta det som ständigt upprepas.
Är inte att kränka sig själv.
Är att förstå för att kunna förlåta.
Är att förlåta.