Adjöet

Alla ni bloggläsare som rått mig att ge upp på exfrun. Självklart har ni haft rätt. Ni också. Jag har inte (som förra gången) förnekat, utan högst medvetet försökt hitta optimism och möjligheter och göra vad jag kunnat.

För jag har också haft rätt. Jag kan inte ångra att jag lade nästan två år på att rädda det här. Trots allt jobbigt. Ett av skälen är att det funnits så många fina stunder i familjelivet och vänskapen. Vi har bevisat för oss att lugn är möjligt. Däremot har fina stunder ofta saknats i vänskapen (Ja, precis) och inte minst i sexlivet. Men, som sagt, massor av fint. Inte minst minnet av att vi kan ha konfliktfritt familjeliv. Att vara lugna bredvid som vi inte kunde förr.

Vilket också visas i att vi är lugnare nu än vid förra uppbrottet. Egentligen förstår bägge tillräckligt nu för att klara det, men det går inte ändå. Vi kan bara inte prata. Vi kunde verkligen inte förhandla oss fram till ett sätt att prata som fungerade.

För mycket stolthet och för lite nyfikenhet.

Jag gjorde vad jag kunde, men jag känner att min resa blev för svår. Kanske hade jag kunnat landa ännu tryggare i mig själv med en annan resa. Eller också är mina låsningar i mig själv tillräckliga. Jag vet inte och kan inte veta hur stor min brist på tillit eller min svartsjuka är förrän jag prövas igen. Det är inte lätt att bearbeta svartsjuka och brist på tillit tillsammans med en som är så återkommande oärlig.

Vi pratade lite igår kväll och i morse. Rätt obehagligt. En del bra.

Bästa hon sa: Att hon nu förstått att det var det moraliska i att hon ens registrerade sig på Spraydate som jag ville prata om. Men att hon inte ville prata om det. Jag brydde mig inte om hennes argument om varför.
Min bästa tanke: Att det var exakt samma misstag som blev runt otroheten. Vi ville prata om olika saker. Jag var ointresserad av hennes rationaliseringar om varför. För mig blev det undanflykter. Jag ville prata om moralfrågan om tillit mellan henne om mig.

Hennes vanligaste replik: "Du borde verkligen ta tag i...", "Du har verkligen problem med..."
Min vanligaste: "Ska vi rädda vänskapen måste vi bägge sluta göra så stor grej av allt som hänt. Svälja stoltheten."

Hennes sämsta replik: Se vanligaste, fast med tillägget att jag borde gå i terapi.
Min sämsta replik: "Och du borde verkligen ta tag i att du har kraftiga problem med ärlighet och att det beror på dig själv."

Avskedet från henne: En puss och en klapp på kinden. Den fina blicken.
Mitt avsked: En puss. Tårögd och med Söta Katten i ena handen och en påse kläder i den andra, vände jag mig inte om på väg ner i trapphuset.