Älskar, älskar inte

Älskar jag fortfarande min fru? Kan jag säga det utan att villkora med "om du bara..."? Frågan ställdes av en läsare.

Jag har funderat mycket på det. Inte minst för att jag är så otroligt trött på att vara i underläge, att vara den som älskar minst. Jag har funderat på om hon vill ha det så eftersom hon har sår från sin ungdom och från våra tidiga år. Då älskade hon mest.

Men älskar. Gör jag?

Jag svarar.
Ja.
Jag älskar.
Älskar som i att hon är den mest intressanta människa jag någonsin träffat.
Älskar som i känslan av lugn och varm mage när jag ligger bredvid henne när hon sover och jag lägger min hand på hennes hud.
Älskar som i den stora värmen inuti när hon skrattar sådär gulligt.
Älskar som i alla frågorna jag vill ställa och vill svara på.
Älskar som i att inte kunna se annat än den där självklarheten i oss tillsammans.
Älskar som i att se framför mig det där lugnet som kan bli nu när vi vet mer om oss själva.
Älskar som i att i så mycket ge henne rätt mot de maktkamper av otrygghet jag fört förut.
Älskar som i att bara stötta, krama, älska, lyssna om hon behöver mig.
Ja, jag älskar.

Men älska är inte att ta skit.
Är inte att acceptera att bli illa behandlad.
Är inte att ovillkorligt acceptera allt den andre gör.
Är inte att förlåta det som ständigt upprepas.
Är inte att kränka sig själv.
Är att förstå för att kunna förlåta.
Är att förlåta.