Äntligen ett litet steg

Då för två år sen när frun kom tillbaka gjorde vi några grundläggande misstag. Den där julen var hon så översvallande. Hon var uppskattande på gränsen till klängig och hon var så skuldmedveten så. Orden om hur fel hon gjort och att hon lärt sig så mycket och aldrig skulle göra så igen, bara flödade ur munnen på henne.

Jag gjorde ett stort misstag. Jag trodde på henne. Vi gjorde aldrig upp, pratade aldrig ut om VARFÖR. För sett till vad som hände hade hon ju inte förändrats speciellt mycket. Hon har fortsatt på samma sätt.

Jag tror att jag känt mig sviken sedan dag ett just för att ingenting hände med fruns beteende.

Vi mejlade om det igår, och jag tror att nånting hände.

Jag återvänder till vad jag uppfattar hade sårat mig runt att hon lämnade mig.

1) Bristen på generositet och kärlek
Hon hade ju varit så ointresserad, så dålig på att visa uppskattning, att bry sig eller ställa frågor. Liksom sexlusten då. Det dröjde en månad sen var hon tillbaka. Sen har det liksom fortsatt, fast med försök att dölja sig bakom gigantiska plakat om att hon är annorlunda.

2) Synen på ärlighet
Oj vad hon lovade. Och oj vad den där dolda kontakten med Barista som bevisade att inget hänt. Som hon ljög. Och sen igen, och igen, och tråna på jobbet, och Spraydate. Och sen det där att ljuga när man svarar på frågor om relationen.

3) Att kunna se mig med empati
Inget hade ju hänt. Reaktionen på allt jag sa var ju direkt bara "Men du då..." och ilska. Åh, den där ilskan när hon hade ljugit om Barista. Fy fan.

Mycket vatten har flutit och en del har definitivt hänt med henne. Men i stort sett verkar hon ha en ganska känslokall syn på mig. Vilket förstås inte går. Något måste hända.

Jag försöker se med kritiska ögon på allt det här. Två saker dyker upp. Det ena är att det finns en känsla av svek i att hon lurade mig. Eller att jag lät mig luras. Det andra är att det faktiskt har hänt lite i hur hon är, hon är lite lugnare. Men inte tillräckligt.

Vi mejlade om det där igår. Jag undrade om hon kan förstå känslan av att vara sviken, att hon lurade mig då. Att det där funnits i mig precis som sveket med "Du älskade mig - hur kunde du behandla mig så" som hon känt så många år.

Och hon kunde förstå. Det kom inget "Men du..." eller "Men jag..." om att det dröjde en månad innan hon var tillbaka på noll igen. Utan ett "Jag kan verkligen förstå det."

Bortom förälskelsens drogade vanföreställningar kan man hitta varandra. Kan detta vara ett första steg till att göra det?