Såklart.
Jag kommer att njuta av att slippa...
...att leva med en partner som har konflikträdsla som en av sina tydligaste egenskaper.
...de lögner och de förnekanden som det leder till om och om igen.
...att leva med ständig känsla av att hon ska göra slut, att veta!
...det ständiga smågnället i vardagen.
...den bestraffande långsinthet där mina misstag kunde dras upp femton år efteråt om det behövdes för att försöka få bort fokus från henne.
...den energikrävande frustrationen att älska i monolog.
...hennes opålitliga humör, den där känslan av att öppna dörren till hennes lägenhet och inte veta om hon är kyligt isolerande, småsur eller glad.
...att ständigt få höra "Du anklagar mig..." som svar på "Jag känner...".
Så, nu räcker det. Det finns gott om argument.
Fan, jag känner att den sista hade räckt.
Att ständigt få höra "Du anklagar mig..." som svar på "Jag känner...".
Jag kommer däremot att sakna...
...den varma känslan i att drömma om en gemensam framtid.
...att älska, att röra med handen och känna lugn inuti.
...den lugna längtan efter att lugnt gå och skrota i ett gemensamt boende.
...sällskapet - det lätta i att vem som helst av oss kunde föreslå något att hitta på, och det var nästan alltid lyckat.
...att ha en vän och extrakollega som kunde både förstå och råda i grubbel om jobbet.
...sexliv (nej, såklart inte, men drömmen om att åter hitta det som fick oss att mötas, men utan det som förstörde)
söndag 31 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänker på dig och hoppas att den här första tiden ska gå fort.. Tiden när man måste få känna sorg och gråta och vara ledsen för det man så gärna ville skulle bli.
SvaraRaderaHoppas att du snart känner att det faktiskt är mycket bättre att det tog slut, eftersom hon fick dig att må så dåligt. Jo, bra också naturligtvis, men mest dåligt.
Du är värd någon som älskar dig för exakt den du är!
Kram
Tack ska du ha! Kram på dig.
SvaraRadera