Brev till min fru

Köksbord i solsken 15 oktober 2010

Fina människa

Ja du, tänk om du aldrig älskade då den där julen när jag tror du kanske hamnade i min famn av rädsla. Det hade inte funkat med Barista och du kunde se på mig med vänskap och drömmen om vackra minnen, och ur det en längtan efter någon. Som du ändå tyckte om och som du visste tyckte om dig. Men tänk om du inte älskade ens då. Tänk om det var rädsla och uppsamlad lust och inte kärlek? Allt blir mer begripligt då.

Då blir både den hastigt försvunna självklarheten i sexlivet och -lusten begriplig. Då blir ilskan och irritationen mot mina frågor och min rädsla och svartsjuka mer begriplig. Då blir drivkraften bakom ilskan mer begriplig, och därmed också de sår du skapade i mig mer begripliga. Det är ju den rädslan jag tagit upp hela tiden. Och som du förnekat. Och i det ofta arga förnekandet sårat mig.

(Eftersom du behövt skyla över och förneka det du anade?, tänker jag.)

Om det nu är så. Om du inte älskade ens då. Är det då läge att ge upp och slänga våra drömmar på sophögen? Två och ett halvt förlorade år.

Eller är det läge att göra det vi borde gjort då. Det vill säga bygga nytt som två trygga människor som inte skäms för sina dåliga sidor och därmed förnekar dem.

Innebärande. Fullt ut ta ansvar för de mörka sidor som fått oss att kränka den andre och försöka bygga något nytt som inte bygger på att förneka eller inte orka prata om hur dåligt vi uppfört oss, utan på att ta ansvar för de obalanser i vårt inre som fått oss att skapa ännu mer sår i den andre. Och därmed nya sår och ännu större risk för nya kränkningar i framtiden. Eskalerande våld som metafor? Kanske. Hämnd är en stark drivkraft.

Då kan den också få finnas där, att jag blivit du. Att de sår jag har är så lika de du har runt sexliv och en egoistisk, rädd man som sårade dig för att han trodde att så gör en man. Precis som du kanske trodde att det är integritet att sätta gränser på någon annans bekostnad. Av rädslan att bli kränkt, kränka!

Det är ett val att göra. Jag vet vad mitt val är. Jag vill börja om så som vi borde börjat om då. Bygga nytt på att göra upp och ta ansvar för våra sämre sidor därför att jag tror att det är det som släpper fram självklarheten i våra fina sidor.

Bakom all ledsenhet och även ilska vet jag vad jag känner. Både vänskap och kärlek. För mig är det inte rädsla för ensamhet. Det är längtan efter att ligga och titta på dig en sommarmorgon när solen strilar in i vårt gemensamma sovrum. (Jag kommer ju att vakna så tidigt just därför.) Du är den bästa människa jag träffat. De sår jag orsakat dig har fördjupat känslan jag vet att jag känner. Att jag vill dig väl. Att jag vill mig väl med dig.

Men som sagt. Jag tror det krävs något nytt, en ny tanke som tar sin utgångspunkt i medvetenheten om att nya kränkningar alltid kommer att hända igen om vi inte tar oss själva och våra sämre sidor på större allvar. Jag tycker att jag är något nytt på spåren. Något som verkligen vill framåt.

Kram och puss i solskenet