Jag blev lite överraskad att det var så sorgligt att somna bredvid frun.
Lite tomt att vara där.
Men mest somnandet.
Och tystnaden när jag sa "Jag älskar dig".
Eller när min hand knuffades bort direkt.
Som då, när det var slut mellan oss.
Sånt känns.
Men när jag är hemma och själv.
Är det lugnare inuti.
Än förut.
Känslan.
Att hon inte är på väg nånstans.
Att hon ger det tid.
Om vi bara kan hålla fred.
Det är så länge nu som jag förhåller mig.
Förbereder.
Oftast går det bra.
Hyfsat oberörbar.
Är jag.
Känna efter.
Tänka efter.
Landa.
Känna efter.
Tänka efter.
Landa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Varför skall man leva ihop som ett par,om man inte vill ta på varandra, inte älskar varandra....jag förstår ingenting. Varför inte avsluta och leva som vänner, på varsitt håll, med kärlek på varsitt håll. Jag skulle aldrig låta någon annan människa kränka mig så utan då skulle jag släppa taget, och leta efter kärlek på bådas villkor. Om man sedan hittade tillbaka någongång... so fine. Jag vet att ingen tvingar dig kvar men hopp som planteras in i en annan människa som älskar är för mig nästan samma sak som att tvinga. Det är för mig så Egoistiskt gjort.
SvaraRaderaFör att kommentera en annan anonym här.
SvaraRaderaJag håller inte med. Egoistiskt? Blanda inte ihop historia med nu. Det finns inget av den negativa egoismen nu, tror jag. Bara ärlighet och verklighet. Och den kan vara nog så grym. Det innebär eget risktagande, att följa det man innerst inne tror på, sorg och avsked av gamla förväntningar, se nytt, ta eget ansvar för sin situation.
Jag tror att HAN och HON nu äntligen kan se varandra vuxet. Vara i sig själva. Ifred. Se var den andre står. Balansera. Och utifrån det ta egna ärliga beslut. Här och nu. Bli tydliga. Ta ansvar för sig själva. Utan att med olika, mer eller mindre tvingande medel försöka påverka varandra. Som förut.
Klart man känner medkänsla för HAN. Det är inget kul att vara den som älskar mer. Men inte heller vara den som tappat älskandet. Vad är värst? Det ena kan vara en känsla av tröstlös förtvivlan som gör ondare än ont, det andra kan kännas som att vara levande död och längtan efter något som inte finns. Och viceversa för både den som älskar och inte älskar.
Klart man önskar honom att bli älskad och henne förmågan att älska. Och att det är varandra de väljer.
Jag hoppas liksom Lyckliga Han på kär återförening i sinom tid om det är det som är meningen, men framförallt önskar jag er båda sanningens frihet och hanterandet av den. Den som ni två i slutändan mår bäst av.
/Mantratjejen
Anonym:
SvaraRaderaMen jag älskar ju. Nu försvinner en av de saker som bevisat för mig att jag älskar. Att röra hennes nakna hud har skapat ett lugn i mig som övertygat mig om att det är rätt. Inte stress eller ledsenhet. Nu vill hon inte att jag gör det. Det kan förändra mitt lugn.
Mantratjejen:
Du fångar kompromissen mellan mitt eget skrivande och helheten på ett så fantastiskt sätt och så vackert skrivet att jag inte behöver skriva mer.
Du är inkännande och tydlig på ett sätt som finaste vännerna är. Du är definitionen av långfika om relationsproblem.
Kram om dina egna funderingar om kärlek. Håller tummarna för dig och din lycka och lugn.
Ja du älskar någon som inte älskar dig tillbaka.... :(
SvaraRaderaJag förstår att det är pest. Att älska men inte leva i en kärleksrelation. Att höra orden, att det ni haft är borta. Men ni har haft mycket grus emellan er och jag tycker det låter som att ni nu om någonsin verkligen har en chans.
SvaraRaderaKan du inte föreställa dig känslan, att någon du inte älskar vill lägga händerna på din hud, där ingen annan lägger sina händer? Att det inte känns bra. Om det inte känns bra för henne, vill du då ändå göra det? Och i så fall - varför?
Du måste få rum att vara hela dig i er relation. Men du måste nog också lämna hennes rum, som i hennes hud, i fred. Den huden har varit din, men den är det inte just nu. Vill du få den åter, så tror jag verkligen att du måste se din roll som annorlunda idag. Du är en person som älskar en annan, som uppvaktar den personen, som hoppas och väntar på den personen, men du har inte rätt att lägga händerna på den personens kropp. Om ni inte hade haft en kärleksrelation tidigare så hade det absolut inte varit konstigt att lägga sådana band på sig själv, det hade i stället varit väldigt konstigt att röra!
Tror du inte?
Håller med Caroline, väldigt bra skrivet. Även om det skulle vara syndast om dig nu så måste du sätta dig över det nu för att få röra och röras i framtiden. Håll dig själv tillbaka annars går det bara inte.
SvaraRaderaEn som aldrig annars skriver här, bara läser
Bägge:
SvaraRaderaJag håller tillbaka precis som jag hållit tillbaka mig själv så länge. Det är ingen skillnad på mig, det är bara hon som är ännu mer avstängd.
Caroline:
Det jobbiga är att inte vara något speciellt längre. Jag är den kul killen hon kan se Mad Men eller prata jobbet med. Och pappa till dottern. Inget annat speciellt. Jag är samma som Barista.
Jag håller fast vid tolkningen att det här är en sån där orättvis jävla "Jag ville nog egentligen inte veta". Hon är fri och jag mår sämre.
Och vi vet alla hur det går när hon gjort mig ledsen. Då stundar hennes iskyla och så anklagelserna mot allt jag gör fel. (Fan målad i bred pensel på en fondvägg. ;-))
Anonym sist:
"syndast" är ett bra uttryck. Att säga det kan möjligen försvåra att hålla sig tillbaka.
Jag tycker att du ska se dig om om efter kärleken någon annan stans. Jag tror det är kört före er. Hon älskar dig inte längre, och det borde få dig att gå vidare.
SvaraRaderaNu får hon både äta kakan och ha den kvar.
Och att hon åker iväg och träffar män du inte vill att hon skall träffa är ännu värre.
Åhhh äntligen en "någon" som tycker och tänker som jag....trodde jag höll på att bli knäpp. Om man lever i ett förh¨llande och den ena slutar älska brukar det normala vara att gå åt varsitt håll. Nu är det verkligen bara på den enas villkor... Tragiskt!
SvaraRaderaAnonym näst sist:
SvaraRaderaNär jag lagt så mycket tid och känslor vill jag inte ge upp nu. Det vore otroligt dumt. Jag tror Mantratjejen har rätt i att den ärligheten om att inte älska är enda sättet att hitta det igen.
Anonym sist:
Tråkigt är det. Men eftersom vi nu pratar istället för att gräla och att vi inte väser eller grälar framför barnen utan har ett lugnt, mysigt vardagsliv och gör saker tillsammans, så är tragiskt helt fel ord.
De enkla lösningarna finns sällan när relationer krånglar. OCh när bägge fortfarande sluter ögonen och ser framtiden tillsammans ska det tas på allvar.
Anonym näst sist:
SvaraRadera"Män" i plural förvånar mig. Jag antar att hon ska träffa Barista när hon ska resa till Genus. Menar du att hon ska träffa Rocky? Både förvånande och lite patetiskt uppmärksamhetssökande, kan jag känna.
Jag läste att hon skulle träffa Rocky, men det trodde jag du visste. Hade en känsla av att ni var helt öppna med sånt nu, och att du var ok med det. Träffas som vänner antar jag, men jag skulle inte om jag vore du gillat det, med tanke på historien.
SvaraRaderaJag är mest förvånad. Jag trodde inte dom hade nån kontakt mer än som facebookvänner.
SvaraRaderaÖppen och frun går inte ihop. Jag vet att hon ska träffa Genus och Snickarn, inget mer.
Och om jag skulle fråga skulle hon väl lägga ännu en tyngd i "svartsjuke mannen"-vågskålen. ;-)
Anonym nu senast: varför ljuger du? Ingenstans kan man läsa att hon ska träffa Rocky, ingenstans. Har lusläst och det finns inget sådant någonstans!!! Lyckliga Han, gå inte på den lätta, det där är en muckare som njuter av att kunna påverka dig. Var stark. /Susanne, läsare som inte kommenterar så ofta
SvaraRaderaHar läst i åratal men kommenterar aldrig. Nu kliar det i fingrarna, men jag hoppas att jag inte skriver det för min skull och inte för din. Någon här kommer snart att peka ut att det finns en kommentar om att träffa Rocky. Det gör mej ont att se hur du hamnat i kläm. Kom alltid ihåg att det finns tusentals kvinnor som skulle uppskatta beröring, kommunikation och ett intressant och regelbundet samliv. Livet är kort kära du. Ta hand om dej.
SvaraRaderaSusanne har rätt. Ingenstans finns något att läsa i den vägen! Tänk hur olika det är. Jag är oerhört försiktig med att kommentera och gör det nästan aldrig, av rädsla för att mina ord ska påverka någon i negativ riktning. Jag skulle inte vilja att någon påverkas till att ta ett oöverlagt beslut eller få sin syn på något förändrad för att jag varit oförsiktig med mina ord.
SvaraRaderaSen finns det andra som inte drar sig för, eller kanske finner glädje i, att förvirra, hitta på saker, så tvivel och exprimentera med andras känslor och handlingar.
Var varsam med människor! Oavsett om det är på nätet eller irl.
En som aldrig annars skriver här, bara läser
Tack för omtanken alla.
SvaraRaderaFrun ska resa bort så länge att jag inte skulle bli förvånad om hon ska träffa även Rocky. Jag vet att det tidigare när det var jobbigare, var så att hon försökte träffa honom men att det inte blev av. Det är mer något byggt på sannolikhet än på rädsla.
Jag kan tycka att det är märkligare att hon ska träffa Barista (vilket jag nånstans är 100% säker på) och inte har berättat det. Med tanke på historien är det rätt oempatiskt av henne.
Rädslan för trånandet och hennes troliga förälskelse i en kollega skrämmer mig mer. Jag vet inte om det generella trånandet eller den specifika förälskelsen är värst.
Ja, inte är det i bloggen hon har skrivit det, så mycket är säkert. Det bär mig emot att lägga mig i den här diskussionen, då ni ju inte läser varandras bloggar efter vad ni säger, och då är det ju knasigt att vi läsare liksom påstår saker om det som skrivs och inte skrivs. (Ibland undrar jag om er relation verkligen mår så bra av att vara så här liksom internetaktiv, men jag läser ju, för ni skriver båda så bra)
SvaraRaderaDen där anonyma skribenten som påstår att Hon skrivit om att träffa Rocky är ute efter att påverka dig på något sätt, och sitter säkert och njuter hemma av att få sticka nålar och försöka ha sönder ännu lite mera av det som redan är så skört. Interaktiv äktenskapssåpa, glädjen att sitta säkert själv och provocera. Kanske har inte vederbörande någon känsla av att ni är riktiga människor, utan ser bara det här som en rolig maktgrej, lite kittlande sådär. Det är rent äckligt.
Själv är jag utomstående på alla vis, kommenterar ytterst lite men har följt er av och till i flera år. Var rädd om dig, och låt inte provokatörerna göra så du tappar tilltron helt. Det räcker som det är med den saken, om jag förstått det hela rätt. Kram, Han! /Susanne
Så att ingen känner sej anklagad så tror jag att det är en misstolkning i fruns blogg under titeln "Nu" för några dagar sedan. Eftersom de inte läser varandras bloggar så får nog vi som läser vara lite försiktiga med kommenterandet.
SvaraRaderaTa hand om er alla.
Jag tappar ingen tilltro. Som jag skrev. Rocky är lugn. Barista är värre, men trånandet skrämmer mest.
SvaraRaderaJag tror det finns människor som vill provocera eller skapa osämja. Men ännu fler ger tvärsäkra råd byggda på egna erfarenheter.
Och tack för komplimangen om skrivandet. :-)
Herregud vilket jäkla påhopp man fick!
SvaraRaderaNej, jag ljuger inte, och jag sitter inte och njuter.
Under rubriken "Nu" den 30/9 så står det:
"Pratar med Rocky och bestämmer att ses"
Jag uppfattade det som att hon skall träffa Rocky, men det kanske är en missuppfattning. Då ber jag så mycket om ursäkt.
Onödigt att behöva försvara sig dick, men jag känner inte för att bli anklagad för att vara en lögnare när jag inte är det.
Lyckliga Han ställde en direkt fråga: "Menar du att hon ska träffa Rocky?"
Jag svarade på den.
Vad spelar det för roll? Båda vet att allt som skrivs i bloggen är öppet för alla, och är det något man inte vill ska komma ut så är det väl bäst om att inte skriva om det.
Jag tror inte att det var hemligt att hon skulle träffa Rocky,ochj tror inte hon känner att hon har något att dölja.
Läs lte noggrannare innan ni häver ur er en massa skit om lögner.
Jag tror varken Han eller Hon är så ointelligenta att de låter oss bloggläsare styra hur de ska hantera sina liv. Eller rättare sagt, jag vet att det är så. Det har vi väl märkt genom åren att de styr sig själva båda två?
/Den påstådda lögnaren
Det finns inga anklagelser. Det har då och då varit på tal här på bloggen att vissa läsare verkar ha skrivit saker för att elda på i en dokusåpa.
SvaraRaderaAtt människor ibland skriver om vad de läst på den andra bloggen har jag inte problem med, eftersom det ofta kan gjuta olja på vågor som svallar för höga. Frun har en mer panikartat snäv syn på den frågan, men hon har själv IRL-vänner som läser här och rapporterar allting, har jag förstått. Ironiskt.
Det var väl dumt av mig att fråga, men du hade ju skrivit A.
Inte dumt alls att fråga.
SvaraRaderaSen förstår jag heller inte paniken i att just du skall få veta vad hon skriver om på sin blogg när alla andra får läsa.... Ja, inte alla IRL-vänner då, men flera.
Det som är hemligt skrivs väl inte i en blogg som är öppen för alla?
Elaka komentarer finns det gott om, i andra bloggar, men jag tycker det är ganska ont om dem här. Alltså riktigt elaka. Att det klagas på dina eller hennes åsikter eller handlingar ibland ingår om man vill ha en levande blogg.
Direkta dumheter kan man radera om man vill.
Den där Susanne verkar för övrigt inte ha några problem med att vara selektivt elakt. Att jag skriver som anonym ger henne tydligen rätten att häva ur sig vad som helst.
Som hon säkert vet nu hade hon fel.
Den paniken får du prata med frun om på hennes blogg. Som jag skrev för ett tag sen. Om jag hade varit otrogen skulle hon kunna förlåta mig, men inte om jag hade läst hennes blogg. Tror jag.
SvaraRaderaJag är säker på att Susanne snart vet att hon hade fel, men hon agerade nog på historiken där det definitivt funnits läsare som varit elaka. Som tagit ställning för den ene och varit föraktfulla mot den andre. Jag tror Susanne ville väl i det läget, och inte var riktad mot dig som person, utan mer mot ett fenomen.
Jag får be om ursäkt för att jag påstod att du ljög, Anonym. Efter mycket letande hittade jag kommentaren det hela gällde. Jag står dock fast vid att det här korseldandet och rapporterandet mellan bloggarna, och vilka försvar man än sätter upp för sig själv att det är OK, bara känns snaskigt. Men det här tror jag var sista kommentaren på den här bloggen, lev väl. /Susanne
SvaraRadera...från mig alltså. /S
SvaraRaderaSusanne:
SvaraRaderaJag tycker absolut inte du ska sluta kommentera.