Eller möjligen grabbmys. Mellan var här igår kväll. Det får bli sånt. Mat och mys och TV-spel och film en fredagkväll då och då.
Efter fjorton år är jag inte längre en del av pojkarnas vardag. Det är det jag saknar mest.
Särskilt Mellan. Han var en liten Michelingubbe i färgglad overall första gången jag såg honom. Jag minns när jag en gång fick lov att smyga in i deras rum en sen kväll på besök och titta på två sovande pojkar innan jag cyklade hem. Jag minns ritade dinosauriemasker, läxläsning, fotbollsspel och kamp om luftmadrasser. Jag glömmer gräl om städning och sånt.
Dom är så stora nu. Det är nog lättare då.
Fällde en liten tår när du skrev det där....
SvaraRaderaDet är rakt av sorgligt när man tappar vardagskontakt med barn. Annat i separationer är ofta positivt. Det aldrig.
SvaraRadera