Jag blir full i skratt.
Hon försöker hänga upp en helgongloria ovanför den friserade historien.
Empati i efterhand.
Jag korrigerar säger.
Skriver försiktiga ord, försöker tassa.
Nej, inte ledsen.
Inte efter det.
Det känns bara rent.
Kanske förakt.
Kanske ilska.
Kan bara inte ta "Jag försökte".
Accepterar inte historieskrivningen.
Kanske tycker jag synd om en människa som är så feg.
Kanske är det föraktet?
Eller också är jag bara befriad av att slippa en så konflikträdd person.
De känslorna har inte landat än.
Rätt ord inte där.
Rätt orsak inte heller där.
Det finns andra, viktigare känslor som jag hellre ägnar mig åt.
Framtiden.
Jag förstår att du känner ilska och förakt.
SvaraRaderaDu vet ju inte helet säkert, men att det skulle gå bara en vecka innan hon berättar att hon har en ny, det känns ju lite väl snabbt. Men visst, sånt händer!
Lite otroligt verkar det ändå... De har nog haft kontakt en längre tid...
Jag har aldrig trott på hennes berättelse att Barista inte var färdig och klar när hon gjorde slut för två år sen, trots att det bara gick någon vecka eller två innan dom var i bingen. Jag tror inte på henne nu heller. Kanske inte att han var färdig och klar, men att Hon kände.
SvaraRaderaHon har gjort tolkningen att hon flydde från mig och försökte få ur mig ur systemet, då för två år sen, och att det inte var bra. Bara det. Inte mer.
Det är fnittrigt ironiskt. Fyra dagar innan hon gjorde slut sa hon nåt raljerande om just honom om hur jag kunde vara svartsjuk på just honom för nåt år sen när dom blev vänner på Facebook (Vilket var hennes paranoia och inte ens sant). Oh, the irony.