Sista kilometern en tanke i huvudet.
Ni vet hur det är.
Det framstår som så enkelt.
En pappa som inte älskade
och
en mamma som låtsades älska
men
som mest var rädd för ensamhet.
Som den barndomen präglat mig.
Jag vet hur jag härmat.
Både låtsat och inte älskat.
Vi var två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar