Ett långt samtal om hennes problem med sin pojkvän och varför hon känner så lite.
Och om mitt.
Och om jobb och tankar och oro och ta tag i sig.
Om vad man vill på jobbet.
Men mest om att stå ut med att bli sårad.
Äntligen håller jag inte tillbaka.
Äntligen är jag ärlig.
"Men...", svarar hon när jag beskriver
anpassning
hot
känslokyla
lögner
att vara en spelbricka
inte en älskad
Och undanflykter.
Moraliskt korrupt.
Mumindalen ställer frågor
försöker förstå exfrun
Känner igen sitt ex.
"Det var inte riktigt det hon berättade"
Hon förstår inte frun.
Det stämmer inte med den hon träffat.
"Men, hur har hon?"
"Hur har du?"
"Oj"
Hon häpnar när allt är ute.
När hon fått hela historien.
Utan rationaliseringar
Utan optimism
Hon har inte förstått.
Inte jag heller.
Hur normaliserad blev till att vara måltavlan?
Varför?
Sa jag inte nej!
Varför var jag inte ärlig tidigare?
(För att inte framstå som en idiot, såklart.)
För att ta i: Hittills är det hon som varit ärligast i en fråga: älskar inte längre. Du har fortfarande inte vågat erkänna att du inte älskat henne det senaste, kanske för att du ska bli den som blir lämnad? För att det ska se ut som att du kämpat på ett innerligare sätt? För kämpat, det har ni båda, på inget annat sätt kan man stå ut med varandra som ni har gjort i två år.
SvaraRaderaDet jag kan säga är att de där sista övertidsnätterna så kändes det annorlunda nära henne, tommare, än det gjorde tills dess hon sa "slut". Jag antar att det betyder något.
SvaraRaderaHur länge det varit självsuggestion och tillkämpad optimism kan jag inte säga. Jag har inte behövt förställa mig för att känna den där lugna värmen när jag rört vid henne eller levt i det lugna vardagslivet.