En förälder till dotterns förra klasskompis sa så. Det är så jävla klockrent.
Jag tror det är den känslan som gör att allt känns så avlägset. I det undermedvetna och ibland det medvetna, tänker jag tillbaka på jobbiga händelser, ensamhet, kränkningar, gräl med undanflykter, allting. Och jag funderar.
Varför?
Hur länge sen tog det slut egentligen?
När slutade jag älska, som i älska, och inte bara drömma?
Varför inte?
Ja, herre jävlar vad jag stått ut med.
Det gör rent i skallen och distansen växer för varje minut.
Det finns andra skäl också.
Betydligt finare.
Och så bräckliga att en vindpust kan förstöra.
Drömmar som bara finns på just det sättet.
Filmmanus style.
Vet bara inte vilken film än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar