(Vissa bloggar gör ondare och tar mer tid att skriva. Detta är en sådan blogg.)
När jag pratade med Mumindalen förra veckan pratade vi om hennes ex, J. Hon beskrev honom som en helt och hållet strategisk person. Att han såg människor som biljardbollar. ”Om jag gör så kan det få den effekten.” Till slut tröttnade hon, gav det en ny chans men hon fastnade i falska löften om att han var annorlunda.
En fundamental del av ett samhälle är alla människors lika värde. Som Kant uttrycker det innebär det kategoriska imperativet:
"Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål."
Alla människor är ett mål i sig själv, inte ett medel som kan utnyttjas. Jag har gjort upp med min egen syn att behandla människor som medel. Ur inre otrygghet och längtan efter kontroll var jag så tidigare i min och exfruns relation. Men inte längre. Ur det har kommit en mer empatisk jag och en jag som är pålitlig i uppgörelser och i frågor om moral. Jag vet var gränserna går för det moraliskt acceptabla, och förväntar mig samma tillbaka. Vilket jag såklart inte fått.
Dock inte för exfrun. När vi pratade sista morgonen kommenterade hon sitt moraliska haveri med Spraydate.
”Jag tänkte att jag kunde låta ändamålen helga medlen”.
Och det klickade till lite grann då och ännu mer när jag gick runt och funderade under en ensam, skön söndag.
Det var exakt samma sak hon sa om otroheten.
Ändamålen helgar medlen. Då for en känsla av stort obehag genom kroppen som en ilning. Hon är en ändamålen-helgar-medlen-person. I alla fall mot mig. Ni vet en sån där som tänker ”Om jag säger så till honom kan jag få honom att reagera så”. Jag var i så fall bara ett hinder eller en möjlighet för henne, inte ett subjekt vars känslor ska tas på allvar. Det är den mest grundläggande respektlöshet man kan visa en annan människa. Inte konstigt att vare sig kärleken eller vänskapen fungerade, och att hon tappade all moralisk kompass. För så är det. Den människosynen (mot en eller flera) är amoralisk. Det är bara effekt och resultat som räknas när andra människors värde inte räknas. Dom är möjligheter eller hinder för att nå de egna målen. Den människosynen är grunden för egoismen.
Jag blev alldeles kall efteråt när hon liksom insett det men ändå är fast i det.
Jag säger inte att hon varit så hela tiden eller i alla frågor. Men hennes värsta bottennapp med otroheten och alla upprepade lögner kommer nog från en sån här morallös grundsyn på mig. Moralfrågan om rätt eller fel har hon stoppat undan till förmån för bra eller dåligt för sig själv.
Och det krockar få fruktansvärt med hennes höga hästar och anklagelser mot mig. Jag har inte en aning om hur hon är mot andra vänner. Där är hon säkert inte sån.
Det om den iskalla känslan av insikt. Så till den viktigare frågan.
Hur gör jag för att hålla mig borta från såna personer i fortsättningen?
Det är ju något som jag har accepterat att leva med, som jag inte klarat av att skydda mig från. Nu gäller det att bli bättre på att upptäcka såna personer i fortsättningen. Utan att gå ut i brist på tillit och misstänksamhet.
Ärligt. Hur fan gör man det? Hur vet man, ser man, förstår man det?
Jag tar gärna emot kloka tankar från er läsare i den här frågan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror inte att det finns några genvägar. Det enda man kan göra är alltid att chansa, eftersom man inte känner de nya människor man träffar. Sedan kommer det svåra - att se det man ser och ta det på allvar. Att inte fastna i sitt eget behov av hur det skulle kunna vara, utan se situationen som den ÄR, vad man faktiskt får och ger. Och helt enkelt inse att man själv ansvarar både för att be om att få sina behov mötta eller lämna om det inte är så.
SvaraRaderaJag tror att hemligheten stavas tydlighet och ärlighet åt bägge håll. Ömsesidighet. Och att inse att om man ber om något för femte gången utan att något ändras, då kommer det antagligen inte att komma. Jag själv har lärt mig att sätta deadlines för mitt hopp, om man kan uttrycka det så. Jag är också en som vill ge människor flera chanser. Men jag mår bättre av att inte göra det i all eviga oändlighet, utan själv bestämma mig för hur länge jag "kan" hoppas. Det fungerar, jag känner mig mindre maktlös idag, och har blivit bättre på att både be om det jag behöver, förklara varför jag behöver det, och ta konsekvenserna. Det är fortfarande inte lätt, det. Men det går bättre och bättre.
Jag blev väldigt hjälpt av min terapi.
Tack kloka du.
SvaraRaderaDet är väl ungefär så jag tänker. Att jag försöker lära mig att dra gränser runt min integritet tydligare. Och göra rent från hennes kränkningar utan att fly från det som varit obalanser i mig.
Jag funderar mycket på om jag kan lära mig att lita på andra människor utan att gå i terapi. Jag måste testa där, det är först genom att ha träffat och testat med nya kvinnor jag kan veta om jag är granskande och svartsjuk; tålmodig, eller om jag ställer för höga eller låga krav.
Märker jag att jag känner brist på tillit och svartsjuka måste jag titta noga på situationen och se om det fanns skäl till det eller om det enbart var jag. Jag är tämligen medveten om den problematiken.
Klokt uttryckt om att sätta deadline för hoppet. Som jag tidigare skrivit så var hennes Spraydate egentligen det tillfälle jag slutligen borde gett upp. Då visade hon sin rätta sida. Sen blev det min process med återfall i svartsjuka som gjorde hennes utväg enklare. Det är lite sorgligt för henne på något sätt, att hon kan gå vidare och tycka att det var mitt fel.
Hej Han.
SvaraRaderaUndrar om du vill svara på några frågor? Jag tror vi alla som läser tänker på er trots att vi aldrig träffats.
Ångrar du att du lät henne komma tillbaka efter otroheten nu när du har facit? Om svaret är nej, tror du att du ångrar dej längre fram?
Tror du att läget hade varit annorlunda om du hade träffat någon annan under uppehållet?
Är det något du önskar att du hade gjort annorlunda?
Slutligen, tror du att hon läser din blogg eller får information om den?
Det var någon som föreslog att era kommentarer och blogginlägg borde bli en bok. En utomordentlig och intressant ide tycker jag eftersom jag läser er båda.
Kram och ta hand om dej. Livet väntar!