Vänskap i vindstilla

Till alla er som skrev så långa och många kommentarer på ”Vänskap i motvind.” Jag skrev det som en blogg.

Framtiden får utvisa hur och vad vår vänskap blir. Inget är bråttom just nu. Men ilskan minskar för varje dag.

Två saker har hänt som känts bra i mig.

Till att börja med fick jag en ovillkorlig ursäkt per mejl. Ett ”Jag är verkligen ledsen för att jag sårat dig så ofta” och helt utan det sedvanliga ”Vi har…” eller ”Du har också…” som hon alltid säger. Jag tror att luften rensades av en svag bris. :-)

Jag påpekade till henne att hon borde sagt så redan på familjerådgivningen. Men då satt hon och teg eller slängde ur sig sarkasmer eller sa att hon inte orkade prata om det mer. Jag frågade henne varför hon inte kunde säga det då, och märkligt nog (VÄLDIGT överraskande!) blev hon inte arg och tyckte att jag ältade. (Eller! Hon sa inte det till mig! Hon kan mycket möjligt ha raljerat över mig på bloggen.) Hon svarade att det är lättare att be om ursäkt i mejl för hon slipper se mitt arga ansikte och att hon får prata till punkt. Bra eller dåliga förklaringarundanflykter?

(Mitt svar. Åh, vad många bra chanser hon fått mot både argt, ledset och uppgivet ansikte och ändå kört ”Men du då…” och annat. Men sällan ärligt menader ursäkter. Jag verkligen hatar den situationen. Den är sorglig.)

Det andra jag fick var ett brev. Handskrivet. Jag hade bett henne ge mig ett avskedsbrev den sista kvällen vi låtsades. Det kom idag. Det var ett fint brev, fyllt av vackra minnen om den första tiden, att hon inte ångrar tiden tillsammans och att vi blivit vuxna tillsammans, hjälpt varandra till det bättre vi är idag. Sånt.

Jag började gråta en varm fin gråt när jag läste det. Mycket fina minnen och fina ord. Jag läste om brevet nu ikväll. Jag är inte säker på att jag nånsin kommer att läsa det igen. Och jag är inte säker på att jag orkar skriva ett till henne. Nånstans uppfyllde brevet det jag ville ha.

Det känns ännu lugnare inuti idag. Det finns ingen längtan tillbaka till Hon. Jag vet att det inte går med den sargadesorgligakränkande människa hon blivit mot mig. Oavsett fina egenskaper, oavsett fantastiskt sex. Jag kan inte leva med en människa som upphöjer oärligheten till en princip för sitt varande. Det går verkligen inte. Och jag kan inte leva med någon som jag inte kan reda ut konflikter med på ett vettigt sätt. Det är inte enbart hennes fel, såklart, men faktum kvarstår. Det har ALDRIG fungerat när HON dabbat sig och gjort fel. Varje fel hon gjort som varit odiskutabelt har alltid lett till en tjafsig process där anklagelserna till slut har landat på mig som inte kan lägga bakom. Livet med henne har varit fint så länge jag inte nämnt saker hon gjort som jag blivit leden eller arg av.

Men förhoppningen om att vi kan hitta något annat på andra sidan, bygga något nytt tillsammans, den finns där. Att åter se varandra, och våga se varandra och göra saker tillsammans eller våga ställa frågor om vilka vi är. Den backar jag inte från. Jag vet inte om det blir så, men jag tror det. Det innebär inte en massa just nu. Ingen längtan tillbaka, inte långa, viktiga mejl fram och tillbaka. Just nu är det en och annan ironisk eller peppande kommentar på Facebook men inte mer.

Till Mantratjejen och er andra. Tack för alla kloka kommentarer där nere. Jag hänger inte upp någonting på Hon, jag fokuserar på mig själv. Det känns väldigt lugnt inuti eftersom det är en vecka sen det tog slut och två veckor sen hon blåljög och sa ”Jag är inte på väg nånstans.” Givet tidsstressen är det extremt samlat och avslappnat i mig.

Jag antar att lugnet kan tolkas som att jag inte älskade längre ens när det tog slut. Jag vet i alla fall att jag inte vill tillbaka. Jag ska gå mina cirklar och hitta mitt liv. Det känns bra. Det är möjligheter och en massa skön kompromisslöshet mina fria veckor.

(Men jag erkänner en sak. Jag längtar efter att ha sex med Hon. Men den här gången skulle vi hoppa över bliihopet som kom som en bieffekt den där julen för två år sen.)