”Jag längtar efter att vara nära dig.”
Skriver Lyckliga Hon.
”Spirande lust”.
Skriver hon.
Jag borde vara glad.
Borde vara glad för att det jag längtat efter äntligen.
Sägs, liksom.
Det som sägs finns inte mer än troll finns.
Berättelsen om trollen är på riktigt.
Görandet återstår.
När orden ska bli verklighet.
Är hon hemma och jag här.
Sonen som skulle komma till henne kom aldrig.
Men där är hon.
Gömd bakom ord om något som inte är.
Jag tar hellre en bra historia än tystnad.
Men verkligheten slår dikten nio gånger av tio.
Och detta känns inte som den tionde.
Det känns som.
Ord.
Det kan bero på det där med låtsasspråket.
Alla gånger hon sa ”älskar”.
Men menade ”retar mig på”
Menade ”har inte bestämt mig för att lämna dig”
”Än”
Sa ”Jag är sann” men ljög.
Sa ”längtar” men sökte slingrigt efter anledningar.
Menade bara att skaffa sig en tankepaus.
I väntan på lämnandet eller stannandet.
Låtsasspråket så användbart.
Ställd inför sanningen hade jag lämnat henne.
Det gör att alla ”längtar”
Förtjänar att förverkligas
För att bygga verkligt språk
På andra sidan det trasiga.
Språket mellan oss har trasats söner.
Och det är tyvärr på riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag förstår inte särboförhållanden. längre.
SvaraRaderaJag noterar att inget sådant förhållande i min omgivning har hållit mer än sisådär ett år, oberoende av barn eller ej. Det måste bero på det extra slitandet kring "här eller där". Eller att man utvecklar sina skilda sidor för långt för kärlek.
Det närmaste är ett förhållande med båda barnen i utflyttningsålder, men i det åker dom till varandra närhelst var och en själv vill. Och den andra blir alltid glad, avbryter allt annat och ser till att vara där. Dom ligger hos varandra oftare än inte, i alla fall.
Kärlek måste matas med riktig närhet, beröring och att man är där som stöd åt varandra.
Att vara särbo på väg in i förhållandet, för att senare bli sambo brukar vara en fin tid fylld av längtan och pirr.
SvaraRaderaAtt gå från sambo till särbo är ju mer destruktivt. Som Andningskutym skriver, så har heller inte jag sett något förhållande av dem jag känner som gjort så, som hållt i mer än ett år. Ett sätt att "göra slut light"...
Man får långsamt vänja sig vid att vara själv, stå på egna ben, och sen när man är redo bryter man.
Vad tror du? Kommer det att vara så för er?
Om ni inte har ett gemensamt mål att bli sambo igen, då vet jag inte om jag tror på er längre...
Men givetvis finns det undantag, och ni kanske är ett sådant? Ni är ju inga standard-Svenssons direkt! :)
Jag vet särboförhållanden som fungerar där man valt att aldrig bli sambos. Jag har få eller inga erfarenheter av medvetna särbos som varit sambos. Överlag är prognosen för separationer som blivit ihop igen rätt dålig. Men vi kommer att klara det!!!
SvaraRaderaJag håller inte riktigt med om göra slut light, just för särboskapet. Däremot för de som blir ihop igen. Men men, jag är verkligen optimist, men är inte rädd för beslutet att lämna.
Jag känner inte att hon är på väg någonstans, men däremot är jag ledsen för att det finns några frågor där hon blivit envis som en gammal get. Och det innebär en "Jag gör som jag vill, och annars lämnar jag dig"-känsla som inte alls känns bra.
Jag gillar också den längtan som ligger i att längta efter att flytta ihop, att dela gemensamma drömmar. Det är så roligt. Nu köpte vi lägenheter i ett jobbigt läge men letade möbler tillsammans fast åt varandra.
Andningskutym. Närhet finns, riktig kärlek vet jag inte, men stöd? Nej, Lyckliga Hon känns inget som ett stöd för mig. Jag får inte vara stressad eller ledsen eller svag. Då finns hon inte där, det har jag lärt mig. Hon har för mycket med sig själv. Då måste jag ställa frågan om jag orkar det. Oftast gör jag ju det, men något är inte bra i den känslan.